Sommaren 2018 genomfördes en sommarskola för nyanlända i Knivsta. Arrangörer var studieförbundet Bilda i samarbete med föreningen 18 plus. Ett av blocken i sommarskolan handlade om demokrati och jag fick möjlighet att delta på en föreläsning där f d polisen och numera debattören, föreläsaren och författaren Mustafa Panshiri  hade ett mycket intressant samtal med ungdomarna om demokrati, religionsfrihet och yttrandefrihet. Mustafa avslutade med att höra vad deltagarna hade för drömyrke. Det blev en stor blandning men några var sjuksköterska, pilot, polis, undersköterska och läkare.

Hur har det då gått med drömmarna de unga hade för två år sedan?

En av de som avslutat sina studier på vårdlinjen har fått fast anställning på Estrids gård. Ytterligare en jobbar men det är för mig okänt om det är en fast anställning. En tredje som gått ut handelslinjen söker orolig efter en anställning. En har kommit in på sjuksköterskeutbildningen i Gävle som börjar i höst. Två av ungdomarna har flytt till Frankrike där de fått uppehållstillstånd och nu håller på och lär sig ett nytt språk och börjar om för att skapa sig en framtid.

Riksdagen har redan 2016 fattat beslut om en tillfällig utlänningslag som bland annat säger att alla asylsökande som genomför gymnasiestudier ska få ett permanent uppehållstillstånd och stanna i landet, om de får en fast anställning inom 6 månader efter avslutade studier. Ett krav som var mer än tufft redan under normala förhållanden och nu i Coronatider nästan omöjligt att uppnå. Arbetslösheten bland unga stiger medan regeringen diskuterar försämringar i anställningstryggheten,  för alla på arbetsmarknaden, genom förändringar av LAS. Fasta heltidstjänster är numera allt ovanligare på svensk arbetsmarknad.

Av de, från sommarskolan 2018, som fortfarande studerar läser över hälften vårdlinjen. Utbildningar som vi vet att välfärden har behov av att anställa. Oavsett vilken linje de unga studerar måste det vara orimligt tufft att inte veta om du får stanna eller skickas med ett plan till ett okänt land. Föreningen 18 plus i Knivsta har här, sedan 2017, varit ett ovärderligt stöd på många olika plan som till exempel boende, juridisk hjälp, läxläsning och körkortsutbildning. Men framför allt på det medmänskliga och humanistiska planet som värdfamiljer åt ungdomarna.

Sverige har skrivit under samtliga internationella konventioner som förknippas med de mänskliga rättigheterna. Det är därför helt obegripligt att det finns en majoritet bland de politiska partierna i riksdagen som vill införa en lagstiftning som går stick i stäv med dessa internationella konventioner. Den så kallade Flyktingkonventionen tappar sin betydelse och kraft när människor på flykt omnämns vara migranter istället för skyddsbehövande flyktingar. Det är inte längre tal om hjälp, skydd och stöd utan de som tvingas lämna sina länder skall göra rätt för sig. Det finns ett osunt krav på tacksamhet i hela debatten.

I Sverige har vi under en lång period stått för solidaritet och rättvisa. Vi arbetar med värdegrunder i skola och arbetsliv som talar om allas lika värde. Vi har betonat vikten av individens makt över sina egna liv. Det är olustigt och osmakligt att detta inte längre skall gälla alla. En del skall stängas ute. Att de mänskliga rättigheterna medvetet urholkas på sätt som nu sker är fullständigt oacceptabelt och ovärdigt Sverige. Jag var stolt att bo i ett land som folk ville fly till. Nu flyr färdigutbildade ungdomar från Sverige för att försöka skapa sig en framtid någon annan stans.

Jag imponerades, på sommarskolan för två år sedan, över de ungas hunger att vilja lära sig hur Sverige fungerar och samtidigt vara brickor i ett politiskt spel där villkoren för individen förändras över en natt genom en åldersuppskrivning, ett avslag på asylansökan eller ändrade villkor för kommunen man bor i. Att inte veta om jag får börja skolan om två veckor, inte veta var jag ska bo nästa natt eller i värsta fall inte veta om jag får stanna i landet måste vara fruktansvärt jobbigt. Trots det såg jag ett gäng glada och positiva ungdomar som hade drömmar och framtidstro. Jag hoppas verkligen att regeringen snarast förstår vinsten och humanismen med att låta dessa resursstarka individer få chansen att bli en långsiktig tillgång i vårt samhälle. Ingen ska behöva fly från Sverige.

Ge de unga permanenta uppehållstillstånd nu. Vi behöver varandra.

Christer Johansson
ordförande
Vänsterpartiet Knivsta

Liv Beckström skriver i Arena om behovet av att stötta ”generation Corona” som nu är på väg ut i vuxenlivet. Ett vuxenliv som skjuts på framtiden för allt för många.

Efter månader av distansundervisning har många i »generation Corona« tappat hoppet om en ljusnande framtid, innan den ens har börjat. Nu måste generation vuxen ta sitt ansvar.

Blir man vuxen senare i dag än förr? Frågan ställs i en artikelserie i DN. Åldersgränsen när man blir ekonomiskt självständig har för »unga vuxna« skjutits framåt flera år. Att börja jobba, hyra en liten lägenhet, kanske köpa en begagnad bil, utan föräldrars inblandning var inget oöverstigligt projekt för en 19-åring för 30 år sedan. Men för »generation Corona«, är hindren, via samhällets ojämlika utveckling, betydligt högre. Pandemin har gjort frigörelsen ännu svårare.

Unga drabbas värst av arbetslösheten, som på kort tid ökat från 9 till nära 11 procent, samtidigt som bara hälften så många sommarjobb anmälts som året innan. I en intervju i SVD pekar LO-ekonomen Torbjörn Hållö på något nytt under Coronakrisen: Arbetslösheten sprider sig även bland unga från medelklassen.

Så det är inte konstigt att gruppen, som redan innan anses vara en ångestfylld och pessimistisk generation, ser allt mörkare på sina framtidsmöjligheter. «Vad är poängen?«, undrar studenten Hannah Löf-Makuch. I Agenda den 31 maj berättade hon om tappad motivation och pausade planer när Coronapandemin sätter vuxenlivet på vänt.

Omkring 350 000 gymnasieungdomar har läst halva vårterminen på distans. Många som nu fått sina slutbetyg oroar sig för att betygen inte räcker för att plugga vidare, samtidigt som 50 000 fler än tidigare sökt till högskola och universitet. Hannahs sommarjobb i klädbutiken försvann. Olle Remmare, som gått restauranglinjen, blev av med tre möjliga jobb och kan inte flytta hemifrån som han tänkt.

»Man måste nu tänka på vilka jobb som finns kvar efter denna pandemi och välja utbildning efter det« säger en 19-årig flicka i rapporten ”Gymnasieelver och Corona” från Ungdomsbarometern. Mest positiva är de som gått något av de yrkesinriktade programmen, som visat sig ge bättre framtidsutsikter för dem som inte vill plugga vidare. Eftersom framtida inkomster i hög grad bestäms av gymnasieutbildningen har en förlorad sjättedel, drygt halva vårterminen, rimligtvis betydelse för både deras egen och Sveriges framtid.

Statsepidemiolog Anders Tegnell tog upp gymnasiestängningen i Rapport (3 juni) när han talade om sådant som kunnat göras bättre: »Gymnasieskolorna: Möjligen hade den stängningen liten effekt, då hade man inte gjort det om man vetat det innan.«

Eftersom arbetsmarknaden i stort sett rensats på alla extrajobb och vikariat som hållit många ungdomar sysselsatta måste stat och kommuner, liksom regioner, kompensera för det. Med sommarjobb, sommarskola och betald praktik. Regeringen och stödpartiernas satsningar på bland annat fler utbildningsplatser, sommarkurser, och sommarjobb, är vällovliga men de 180 miljoner som hittills reserverats för att kommunerna ska ordna sommarjobb ska räcka till väldigt mycket:

• unga som avslutat årskurs nio,
• unga i gymnasieutbildning,
• ungdomar som samma år avslutat sin gymnasieutbildning,
• samt ungdomar inom det kommunala aktivitetsansvaret.
• ungdomar »som annars kan ha svårt att finna sommarjobb på egen hand ska prioriteras«.

Med tanke på att det handlar om runt 400 000 ungdomar säger det sig självt att dessa pengar inte förslår, utan satsningen behöver allra minst 600 miljoner. Sedan coronapandemin bröt ut har omkring 220 miljarder betalats ut i stöd, via statliga krispaket. Ytterligare 125 miljarder har använts till bland annat a-kassa och sänkta löneskatter. Varför då snåla med viktiga investeringar i Sveriges framtida humankapital?

Ett sommarjobb skapar de rutiner och vuxenkontakter som behövs efter månader av isolering och är ett oerhört effektivt sätt att återge en ung människa hennes tillit och framtidstro.

För de runt 85 000 som i vår tog sin examen behövs mer än sommarjobb. Ett bra förslag framfördes i Agenda av elev- och studentrepresentanterna Ebba Kock och Mimmi Rönnquist: Ge Arbetsförmedlingen uppdraget att förmedla betald praktik. För som Ebba Kock framhöll: »Det här är inget sommarlov, det är resten av deras liv.« Vi kan inte ha ett perspektiv som bara sträcker sig fram till hösten när en hel Coronageneration riskerar att slås ut. Förslaget från LO:s ekonom Torbjörn Hållö om att låta unga som permitterats få studera med bibehållen A-kassa är också värt att begrunda.

Kanske kommer krisen även att medföra att dagens gymnasister funderar i andra banor när det gäller framtida yrkesval?

Ulrik Hoffman, vd på Ungdomsbarometern tycker att medelklassen behöver omvärdera vad som är bra utbildning. Statusen behöver höjas på andra utbildningar både på och efter gymnasiet. »Elektriker, plåtslagare, undersköterska. Många av de jobben är kassaskåpssäkra«, säger han i SvD. »Alla jag känner som är elektriker och rörmokare har familj, stadigt jobb. De åker på semester. De mår jättebra«, säger 20-åriga Kim, i samma intervju. Hon har själv tänkt om och satsar på en enklare, kortare utbildning.

Gymnasieskolan utgör basen för de ungas entré på arbetsmarknaden. Den fria etableringsrätten har inte lyckats se till att vi får de utbildningar som behövs, inte bara de som är populära.

Som Lars Stjernkvists aktuella utredning visar behöver styrningen av gymnasieskolan bli bättre om ungdomarna ska ha likvärdiga möjligheter i hela landet att utbilda sig till de jobb som efterfrågas. Vi behöver också fler vuxna i arbetslivet som bryr sig om andras ungdomar och hjälper till med introduktion och mentorskap. Läget är exceptionellt.

Det är dags att ta ansvar och ge unga i »generation Corona« de chanser de behöver för att kunna klara sig i livet.

På fredag den 5 juni tar tusentals ungdomar i Sverige och Knivsta studenten. En dag som vi vuxna alla minns som en av de mest glädjerika och hoppfyllda i våra liv. Många av oss fortsatte studera på universitet och högskolor medan andra skaffade sig internationell erfarenhet genom att resa till andra länder och en stor grupp gick direkt ut i arbetslivet. Oavsett vilken väg vi valde till vårt första jobb var de allra flesta jobb vi började på fasta heltidstjänster och den fackliga anslutningen på arbetsplatserna var hög. Arbetsmiljön och arbetsvillkoren var bra och strejkerna var få. Den ljusnande framtid var vår.

Just nu finns ett förslag på väg fram i Sveriges riksdag som, om det genomförs, totalt kommer ändra arbetsvillkoren för alla landets anställda. Mitt i den största kris som världen och Sverige befunnit sig i på årtionden kommer ett förslag som kommer se en ökad otrygghet breda ut sig på våra arbetsplatser och provanställningar i praktiken bli det nya normala. Ingen har hittills kunnat förklara hur det kommer bli fler jobb för att det blir enklare för arbetsgivare att säga upp anställda.

De senaste månaderna har satt vårt samhälle på hårda prov. Coronakrisen har plågsamt tydligt visat på bristerna i vårt samhälle. Det handlar om underfinansiering av välfärden och brist på material och mediciner. Det tyngsta lasset har burits av alla de som arbetar långa pass i vård och omsorg, för att vårda och ta hand om våra äldre och sjuka. De tuffa tiderna har visat oss vad som verkligen är viktigt i tider av kris: ett tryggt samhälle som håller ihop och många har nog också fått sig en tankeställare när de sett hur villkoren faktiskt ser ut för de som arbetar inom vård och omsorg.

Otrygga anställningar har bokstavligt talat kostat liv. Timanställda, utan rätt till sjuklön, har tvingats att jobba när de varit sjuka för att klara sin försörjning – en trolig förklaring till att äldre smittats på våra äldreboenden. I det här läget borde det vara uppenbart för alla att det som behövs är fler trygga jobb och bättre villkor – inte tvärtom.

Som tur är så är det mycket få som tror på sådana här ideologiska experiment. Bara 10 procent av svenskarna tycker att anställningstryggheten borde försvagas. Både LO och tjänstemännen i Saco och TCO är också eniga om att det här är fel väg att gå. För utöver den osäkerhet som förändringarna skulle innebära för enskilda löntagare, så skulle de också undergräva fackens möjlighet att förhandla, och därmed också påverka stabiliteten och tryggheten på arbetsmarknaden som helhet.

Vänsterpartiet kommer aldrig att gå med på att de här förslagen blir verklighet. De senaste månaderna har visat att ett samhälle med trygga jobb också är ett tryggt och starkt samhälle. Våra nybakade studenter behöver fler trygga jobb, inte färre.

Christer Johansson, ordförande, Vänsterpartiet Knivsta
Nina Broman Costa, fackligt politisk ansvarig Vänsterpartiet Uppsala län

Debattartikel införd i Dagens Arena den 13 maj 2020

DEBATT Det byggs för få bostäder, och de som byggs är alltför dyra. För att marknaden ska kunna svälja ett ökat bostadsbyggande krävs ett större fokus på billigare bostäder, skriver LO-ekonomen Peter Gerlach.

I svenska storstadsregioner råder bostadsbrist. Även om byggtakten ökade under de senaste året har befolkningsutvecklingen varit snabb, underskottet efter 90- och 00-talets låga byggtakt är stort och sedan 2018 ser vi nu en avmattning i nybyggandet.

Boverket har bedömt att Sverige behöver bygga ca 65 000 bostäder per år under de kommande tio åren för att alla hushåll ska kunna få en bostad. Samtidigt pekar Boverkets prognoser på att ca 50 000 bostäder påbörjas under 2020.

Hur går detta ihop? Varför bygger vi mindre än vad de flesta bedömare tror att vi behöver? Svaret är att de bostäder som byggs idag är alltför dyra. Många hushåll som har en utsatt boendesituation har inte råd med nyproduktionen på dagens marknad. I genomsnitt kostade en nybyggd lägenhet med tre rum och kök om 72 kvadratmeter i Stockholms län 12 000 kr i månaden 2018. Det är en hyra som är svår att klara för betydande grupper i samhället. Sverige har två miljoner människor i arbetaryrken där snittlönen 2018 var 27 000 kr/mån före skatt. För exempelvis en ensamstående arbetarförälder blir nyproduktionens hyror minst sagt tuffa att klara. Än svårare är det för människor utan fasta anställningar på heltid eller studenter, sjukskrivna eller arbetslösa. Sektorn vågar därför inte leverera bostäder i takt med det växande behovet då risken då är att en stor del av de dyra nyproducerade bostäderna skulle stå tomma.

”Skattesystemet gynnar bostadsrätten framför hyresrätten.”

För att marknaden ska kunna svälja ett ökat bostadsbyggande krävs ett större fokus på billigare bostäder. Denna insikt har vaknat hos alltfler bostadsutvecklare, men en rad åtgärder behöver också vidtas av det offentliga. Skattesystemet gynnar bostadsrätten framför hyresrätten, kreditrestriktionerna stänger i onödan ute många arbetargrupper från ägarmarknaden, konkurrensen på framförallt byggmaterialsidan behöver skärpas. Storskalig statlig medfinansiering till produktion av billigare hyresrätter finns i de flesta europeiska länder och behöver byggas ut ytterligare i Sverige. Men framförallt behöver kommunerna ställa om och på allvar ta sitt lagstadgade bostadsförsörjningsansvar. Billigare bostäder kräver att kommunen bjuder ut mer mark i billigare lägen, har en större kostnadsmedvetenhet kring kraven i markanvisningar och detaljplaner, visar ökat intresse för seriell och industriell bostadsproduktion, och i många fall ändrar sina avkastningskrav i de allmännyttiga bostadsbolagen.

Insikten om att ett ökat byggande kräver lägre, inte högre, hyror blottlägger också de uppenbara bristerna i användandet av marknadshyror för att lösa bostadsproblemet. Hyresnivåerna i nyproducerade bostäder befinner sig redan i allt väsentligt på marknadsnivå så en omreglering skulle troligen ha begränsad effekt på produktionstakten men fel utformat hotar förändringen samtidigt att slå sönder många av de instrument som idag används för att få fram billigare bostäder. Kommunerna skulle inte längre kunna subventionera mark till hyresrätter på det sätt som regelmässigt görs idag då detta skulle bli en ren vinstöverföring till hyresvärdarna. Detsamma gäller de statliga investeringsstöd, renoveringsstöd eller offentliga lån eller kreditgarantier som finns eller diskuteras. Samtliga dessa åtgärder skulle kräva att kommunen eller staten på olika sätt ställer krav på hyresnivåerna. Alternativet är att stat och kommun drar tillbaka de stöd som finns till nyproduktionen med en minskad nyproduktion av hyresrätter som följd. Likaså kommer behovet av nya instrument och ett nytt kommunalt arbetssätt inom stadsplaneringsfrågorna för att klara bostadsförsörjningsansvaret och motverka segregation öka.

I de flesta europeiska länder är hyresmarknaden tydligt uppdelad i dels ett inkomstprövat, hyresreglerat och subventionerat bestånd och dels ett osubventionerat, marknadsprissatt bestånd där den tidigare kategorin ofta är större i omfattning än den senare. I Nederländerna är exempelvis nästan 70 procent av hyresmarknaden inkomstprövad och subventionerad. För att så olika hyressättningsmodeller ska kunna samexistera på den svenska hyresmarknaden krävs därför sannolikt förändringar i en rad regelverk för allt från tomträtter, detaljplaner, markanvisningar, exploateringsavtal med mera. I direktiven till den utredning om marknadshyror i nyproduktion som Centerpartiet och Liberalerna tvingat fram saknas sådana uppdrag.

Bostadsbristen går att lösa. Men lösningen måste byggas på en bred reformagenda för fler billiga bostäder. Fel hanterat kan marknadshyror förvärra läget istället för att bidra till lösningen.

Peter Gerlach 
LO-ekonom

Insändare i UNT den 28 april 2020

INSÄNDARE
Riksdagsledamot , rösta medmänskligt på onsdag!

Den 29 april får vi veta vilka riksdagsledamöter som sätter humanitet före ett omänskligt regelverk. Då skall riksdagen rösta om de flyktingar som varit i Sverige mer än tre år skall få stanna här (motion 2019/20:577 yrkande 2).

2015 kom ett antal ensamkommande barn och ungdomar till Sverige, som flytt för sina liv och från krig och våld. Vid ankomsten till Sverige var många under 18 år, men med en utdragen handläggningstid och ovetenskapliga åldersuppskrivningar kunde Migrationsverket betrakta dem som vuxna och avslå deras asylansökan. En ny gymnasielag skapades som bland annat innebär att alla studerande måste hitta en tillsvidareanställning inom sex månader efter det att studierna avslutas för att få stanna i Sverige.

Alla vet att det är mycket svårt att få ett fast arbete direkt efter att man slutar skolan. Under rådande coronapandemi är det naturligtvis än värre. Det är helt enkelt cyniskt att verkställa denna ordning.

Föreningen 18plus i Knivsta har med stöd från statliga bidrag, ideella insatser och engagemang från vänfamiljer och fadderhem stöttat 20-talet ungdomar. De är idag väl integrerade i samhället, pratar bra svenska och utbildar sig inom bristyrken bland annat inom vården. Vårt land behöver dessa resurser. Sverige är också i behov av att visa att vårt land står för humanitet. Att efter alla dessa år utvisa dessa ungdomar är en större skam än att erkänna sin skuld till den situation som uppkommit.

Ge ungdomarna permanent uppehållstillstånd nu!

Annika Övernäs, Marianne Carlbom, Ulf Appelgren, Anita Hedberg, Kajsa Ekdahl, Margareta Jansson och Ragnhild Greek för Föreningen 18 plus i Knivsta

Debattartikel i Kommunalarbetaren den 22 april 2020 av Nina Broman Costa och resten av Vänsterpartiets fackliga nätverksledning.

Svart på vitt har Coronakrisen blottlagt djupa brister i dagens arbetsklimat. Regeringen borde omgående skrota den pågående utredning som ska försämra lagen om anställningsskydd, skriver kommunalarna Robert Mjörnberg och Patrik Strand tillsammans med fyra andra fackliga vänsterpartister.

När Coronapandemin slog till ställdes tiotusentals människor på några få dygn utan jobb och utan rätt till ersättning. I bransch efter bransch visade det sig hur sårbar dagens arbetsmarknad är, präglad av utbredd otrygghet för stora grupper av anställda. Ungefär en av fyra arbetare inom LO-kollektivet omfattas inte av anställningstryggheten i Lagen om Anställningsskydd (LAS). De dramatiska konsekvenserna har bara något mildrats av regeringens temporära förstärkningar av socialförsäkringssystemen.

Hårdast drabbas de anställda som redan sedan tidigare arbetade under otrygga villkor till låga löner. Den svenska besöksnäringen, med dess många restauranger, hotell och offentliga mötesplatser, tappade omfattande delar av sina inkomster över en natt. Och Coronakrisen innebär förstås en katastrof för många, både anställda och företagare. Men när marknaden uppmanar oss att “rädda den lokala krogen” så handlar det ofta i praktiken om att rädda verksamheter som struntar i kollektivavtal och inte konkurrerar med schysta villkor. Verkligheten för en stor del anställda präglas av visstid, säsongsanställningar och dag för dag-kontrakt.

Är den utbredda otryggheten ett uttryck för bristen på jobb, eller pengar att tjäna? Nej, det är snarare tvärtom. Marknaden inom besöksnäringen omsätter idag mer pengar än det svenska skogsbruket gör. Det handlar om enorma kapitalflöden på någonstans mellan 300-400 miljarder kronor varje år. Anställningsvillkoren ser ut som de gör på grund av att de många oseriösa arbetsgivare som verkar inom branschen vill ha det så, samt att de lärt sig att utnyttja kryphålen.

”Bakom varje 29-kronors öl eller ’fraktfri’ leverans döljer sig orättvisor som skulle störa nattsömnen för de flesta om de drogs ut i ljuset.”

I mångt och mycket ser vi i dagens kris resultatet av nyliberalismens genomslag på arbetsmarknaden. Lagen om allmän visstidsanställning år 2006 var en viktig pusselbit, och uppluckringen av LAS har skapat många möjligheter för kreativa arbetsgivare. Utöver att detta bäddat för återkomsten av ett utbrett daglöneri så har den skärpta låglönekonkurrensen som följt skapat en situation i besöksnäringen där lagbrott, fusk och regelrätt utnyttjande av människor blivit vardag.

Detta är mycket mer utbrett än vad många kanske vill tro, och bakom varje 29-kronors öl eller ”fraktfri” leverans döljer sig orättvisor som skulle störa nattsömnen för de flesta om de drogs ut i ljuset. Det handlar om ett gigantiskt systemfel med en sammanhängande tystnadskultur som är resultatet av att den med otrygg anställning inte vågar säga ifrån av rädsla för att bli av med jobbet.

De problem som blottlagts inom besöksnäringen under trycket av Coronakrisen är inte inget isolerat problem. Inom industrin och byggsektorn sätter många arbetsgivare i system att utnyttja den flexibilitet som nyttjandet av bemanningsföretag medför. Inom både transport- och byggsektorn tvingas många anställda bli f-skattare när skrupelfria företagare avsäger sig arbetsgivaransvaret. Inom offentligt ägd kommunal verksamhet har hälften av de anställda otrygga anställningar, och tvingas ofta jobba ofrivillig deltid trots att det handlar om politiskt styrd verksamhet. Inom sjukvården går många på timanställningar, och bristen på både personal och vårdplatser är i högsta grad ett resultat av att borgerliga politiker i många regioner prioriterat låg skatt och dyra privatiseringsprojekt framför fungerande sjukvård.

”Om krisen visat på något så är det att politiken måste ta samhällsansvar och avfärda den nyliberala avregleringspolitiken som lösningen på allt.”

Det är med andra ord inte konstigt att många inte har råd att stanna hemma när de är sjuka. Eller att smittspridningen blir särskilt omfattande i den sönderprivatiserade hemtjänsten.

Svart på vitt har Coronakrisen blottlagt djupa brister i dagens arbetsklimat, brister som kommer att fortsätta accelerera om utvecklingen mot en alltmer liberaliserad arbetsmarknad tillåts fortsätta. Om krisen visat på något så är det att politiken måste ta samhällsansvar och avfärda den nyliberala avregleringspolitiken som lösningen på allt. Och om något har det blivit tydligt att vi behöver en hållbar arbetsmarknad präglad av trygghet och goda anställningsvillkor för personal, kombinerat med en fungerande offentlig välfärd för alla.

Om regeringen menar allvar med att stå upp för ett starkt samhälle vore ett steg i rätt riktning att man omgående skrotar den pågående utredning som syftar till att försämra lagen om anställningsskydd. Samtidigt behöver alla vi som är engagerade fackföreningsrörelsen en förnyad diskussion om hur vi efter Coronakrisen ska organisera samhället på ett sätt som säkerställer allas trygghet och välfärd. För så här kan vi inte ha det.

• Lina el Yafi
  Stockholm, aktiv i Seko

• Robert Mjörnberg
  Stockholm, aktiv i Kommunal

• Jan-Olov Carlsson
  Umeå, aktiv i IF Metall

• Frida Tånghag
  Göteborg, aktiv i Hotell och Restaurangfacket

• Patrik Strand
  Malmö, aktiv i Kommunal

• Nina Broman Costa
  Uppsala, aktiv i Transport

Pressmeddelande 20200415

När nya rekommendationer kom den 16 mars från Folkhälsomyndigheten som rekommenderade ökad social distansering, särskilt för personer över 70 år och andra riskgrupper, var Knivsta snabbt ute och ställde om till digitala sammanträden för kommunstyrelsen, nämnder och övriga möten.

För kommunfullmäktige gäller särskilda regler och vid sammanträdet den 25:e mars kom partierna informellt överens om en ordning där närvaron vid sammanträdet minskades till ett minimum med bibehållna styrkeförhållanden mellan politiska grupperingar. Ett parti, Knivsta.nu, har under hela processen backat in i den nya ordningen.

Efter flera avbrott i sammanträdet lyckades till sist fullmäktige den 25:e mars, trots motstånd från Knivsta.nu, besluta om möjligheten för enskilda ledamöter att delta på distans. Det är enligt lag avgörande att distansdeltagare kan delta på samma villkor som övriga fysiskt närvarande ledamöter.

Nu i april är smittspridningen och riskerna ännu större och ett arbete har pågått för att möjliggöra deltagande på distans. Tanken var att genomföra ett informellt test av distansnärvaro för att sedan i maj eller juni kunna genomföra sammanträden där riskgrupper kan delta på distans.

Övriga partier svarade redan i förra veckan ja på frågan om sammanträdet kunde genomföras på samma sätt som i mars. Tystnaden från Knivsta.nu har varit total tills idag, den 15 april, en dryg vecka innan sammanträdet då partiet efter påminnelse kort meddelar att ingen utkvittning accepteras.

Omedvetenheten om riskerna för äldre och andra riskgrupper är slående hos Knivsta.nu. I kristider krävs att vi alla är med och tar ansvar för att vårda vår demokrati utan att riskera människors hälsa. Ett minskat kommunfullmäktige med bibehållna styrkeförhållanden, säkerställer att de demokratiska processerna kan fortsätta utan att hälsan riskeras för ledamöter i riskgrupper som särskilt skyddas genom social distansering.

Så när KF precis som i riksdagen, kan kvittas ner har vi svårt att se varför KF inte skulle kunna hållas och viktiga beslut fattas och kan bara beklaga att Knivsta.nu inte vill bidra till säkra demokratiska processer i en svår tid.

Peter Evansson (S)
Klas Bergström (M)
Pontus Lamberg (KD)
Boo Östberg (C)
Kerstin Umegård (MP)
Lotta Wiström (L)
Christer Johansson (V)

Om du missat den så finns en kort rapport från sammanträdet den 25 mars här

Inlägg på UNT Debatt den 6 mars 2020. Inför Jens Holms besök på Vänsterpartiet Knivstas årsmöte, den 10 mars 19.00 i ABF-lokalen på Apoteksvägen 8 D.

Vänsterpartiet vill kraftigt öka andelen transporter och resor som är hållbara för klimatet och miljön. På kort sikt måste vi sänka taxorna radikalt, på längre sikt införa nolltaxa!

DEBATT Det är upprörande och oacceptabelt att taxorna för kollektivtrafiken ökat med över 40 procent de senaste tio åren, skriver Jens Holm och Christer Johansson.

Årets vinter har i praktiken varit snöfri söder om Uppsala. 2019 var det varmaste året någonsin, och åren dessförinnan slogs också värmerekord. Australien har plågats av de värsta bränderna i mannaminne. Vi är den första generationen att tydligt drabbas av klimatkrisen, men också den sista att verkligen göra något åt den.

Enligt forskarna har vi högst 10 år på oss att uppnå de bindande målen i Parisavtalet. Medan vissa länder, partier och individer tror att det går att fortsätta som tidigare tar Vänsterpartiet avtalet på fullt allvar.

Redan 2012 beslutade Vänsterpartiets kongress att ta fram ett ekonomiskt ekologiskt program och på kongressen 2016 antogs punktprogrammet, med de inledandande orden ”Klimatförändringen innebär en allvarlig och akut utmaning. Men den innebär också en historiskt unik möjlighet att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle, där social välfärd och global rättvisa kan uppnås inom ramen för ekologiskt hållbara gränser.”

En kommun likaväl som ett land kan gå före och visa vad som går att göra. I Knivsta har V lagt fram både egna förslag och gemensamma med MP. Så har Gredelby hagar och Trunsta träsk blivit naturreservat — en viktig lunga mitt i kommunen på kort avstånd för många Knivstabor. Så har kommunen antagit en koldioxidbudget i vilken det beskrivs vad kommunen behöver göra för att klara vår del av Parisavtalet. En stor del handlar om transporter och behovet att ställa om till ett mer hållbart resande.

Det är upprörande och oacceptabelt att taxorna för kollektivtrafiken ökat med över 40 procent de senaste tio åren, tre gånger mer än den allmänna prisökningen. Vänsterpartiet budgeterar både lokalt och nationellt för en billigare kollektivtrafik. Vårt mål är att kollektivtrafiken ska vara avgiftsfri och en del av den allmänna välfärden. Runt om i världen pågår intressanta reformer med fri kollektivtrafik; franska Dunquerque, Luxemburg och Estlands huvudstad Tallinn för att nämna några exempel.

Vänsterpartiet vill kraftigt öka andelen transporter och resor som är hållbara för klimatet och miljön. Därför driver vi på för ökade investeringar i nya järnvägar och förbättrat underhåll av banorna. Det är oroande att Trafikverket konstaterar att vi med nu gällande beslut och styrmedel inte kommer att klara klimatmålet om minst 70 procents minskade utsläpp från transportsektorn till 2030.

Järnvägssystemet i Sverige är idag uppsplittrat på en mängd privata och statliga aktörer som strävar efter maximal vinst. Det har lett till minskat helhetsansvar

och långsiktighet och bidragit till stora problem i tågtrafiken. För att stoppa tågkaos med ofta förekommande förseningar vill vi istället skapa ett sammanhållet modernt järnvägssystem för störst samhällsnytta.

Järnvägsunderhållet behöver förstatligas och SJ bör få ökat ansvar för tillgänglig tågtrafik på stambanorna. Det ökar utrymmet för SJ att bedriva trafik på sträckor som inte är lönsamma i sig men som är det i kombination med andra. Att privata operatörer kan plocka russinen ur kakan på lönsamma sträckor motverkar förutsättningarna för klimatsmart resande i andra delar. Möjligheten att resa klimatsmart och billigt ska vara i fokus, inte vinstmaximering.

Transporter står för ungefär en tredjedel av klimatutsläppen i Sverige. Genom att fler resenärer och mer gods färdas på järnväg istället för på vägarna kan utsläppen minska. Därför måste de hållbara resealternativen göras ekonomiskt attraktiva för resenärer och företag. Samtidigt måste SJ få ett nytt uppdrag. Idag fungerar SJ i princip som vilket bolag som helst och har avkastningskrav till staten. Vänsterpartiet anser att avkastningskravet ska tas bort och att pengarna istället bör återinvesteras för att uppnå förbättrad service och sänkta biljettpriser. Det är dags att ta persontransporternas klimatpåverkan på allvar och sätta resenärernas intressen först.

Jens Holm (V) ordförande i Riksdagens Trafikutskott   
Christer Johansson (V) Gruppledare Vänsterpartiet Knivsta

Ledare i Dagens Arena den 18 februari 2020 av Ulrika Kärnborg

Stockholm håller på att bli för dyrt för de grupper som är nödvändiga för att storstaden ska fungera. Konsekvensen för de som blir tvungna att lämna är långa pendlingstider och alienation.

I mitten av 1990-talet flyttade jag tillbaka till Stockholm. Staden jag återknöt kontakten med var sig lik. Restaurangerna var fortfarande få och dyra, de statliga museerna serverade surt bryggkaffe i trista plastmuggar, hotellbarerna var för utländska besökare och affärsresenärer.

Ändå kändes det i luften att saker var på gång. Efter valutakrisen och lågkonjunkturen i början av 1990-talet, fanns tecken på återhämtning. Shopping blev en livsstil, kaféer i kontinental stil öppnade och butiker med exklusiva modekläder dök upp i varje kvarter. Gatumusiken släpptes fri, lägenheter renoverades och gjordes om till bostadsrätter. Utan att förstå att jag bara var en del av en stor urbaniseringsvåg, tyckte att jag hade flyttat tillbaka vid precis rätt tidpunkt.

Idag går flyttlassen åt andra hållet. För första gången på 15 år är det fler som flyttar från Stockholms län än till länet, rapporterar SCB.

Trendbrottet skedde under 2018, och själva trenden håller i sig. Många av dem som flyttar är barnfamiljer. Nya amorteringskrav, få och dyra bostäder, trängsel och höga matpriser är föga förvånande de vanligaste skälen till att man väljer att flytta. Frågan är om det vi ser är början på en ny grön våg, liknande den tredje gröna vågen som under 1970-talet fick mängder av unga att flytta ut på landsbygden eller till förorter?

I en mycket uppmärksammad DN-artikel menade psykologen Jonas Mosskin för några år sedan att klimatkrisen gör att vi alla måste börja leva som lantisar. ”Storstadsmänniskans konsumtion är intimt sammanflätad med ett socialt mönster att umgås med varandra”, skrev han. Forskningen visar att han har rätt. Gröna stadsplanerare hävdar ofta att stadsboende är nyckeln till ett klimatanpassat samhälle, på grund av färre transporter och lägre uppvärmningskostnader. Trots det visar statistik att det tydligaste sambandet mellan koldioxidutsläpp hos privatpersoner är höga inkomster, och flest höginkomsttagare finns i de riktigt stora städerna.

Betyder den nya utflyttningsvågen därför att livsstilen generellt håller på att bli mer hållbar? Inte nödvändigtvis. Att det skulle vara personer med härligt kreativa jobb och möjligheter att arbeta hemifrån, som dominerar bland utflyttarna är en myt. Istället finns en tydlig överrepresentation bland människor som jobbar inom offentlig sektor. Stockholm håller tydligen på att bli för dyrt för de sjuksköterskor och lärare som är nödvändiga för att storstaden ska fungera. Precis som i New York eller Paris medför det bostadssegregering och en ännu snabbare utveckling mot ökad gentrifiering. Konsekvensen för de som blir tvungna att lämna innerstan och närförorterna för, säg, sörmländska Gnesta, är inte bättre balans och ett lättare livspussel. Den är långa pendlingstider och alienationen man kan känna när man inte jobbar där man lever.

Visst borde vi alla börja leva som lantisar – men det förutsätter städer där även människor med lantisinkomster har råd att hålla sig kvar på bostadsmarknaden.

Ulrika Kärnborg
Tankesmedjan Dagens Arena

Replik av professor Mats Målqvist på UNT:s ledarsida den 14 januari 2020

REPLIK I en ledare (7/1) skriver Johan Rudström att det inte är en katastrof att inkomstskillnaderna ökat under 10-talet. Katastrof är ett starkt ord, och i jämförelse med klimatkris och flyktingströmmar kan det te sig som en liten sak att Sverige under det senaste decenniet har blivit alltmer ojämlikt. Men det är en destruktiv utveckling som inte ska förringas, då ett jämlikt samhälle är grunden för att klara de utmaningar som ligger framför.

Det finns mycket forskning som visar att samhällen med mindre inkomstskillnader är mer effektiva och hälsosamma. Wilkinson och Pickett (Jämlikhetsanden, 2008) visar tydligt att när ett land väl lyfts ur fattigdom kommer effekten av ytterligare rikedom att plana ut. Mer rikedom i sig ökar endast marginellt medellivslängd och välbefinnande. Det som i stället har större betydelse för hur det går för ett land är hur stora skillnaderna mellan toppen och botten på inkomststegen är.

Orsaken till att stora inkomstskillnader skapar större sociala och medicinska problem menar Wilkinson och Pickett är stress orsakad av social jämförelse. Ju mer ojämlikt ett samhälle är, desto tydligare blir varje invånares plats i hierarkin, med minskad tillit och ökad mental ohälsa som följd. Det blir inte längre den absoluta fattigdomen som orsakar problem då det är ytterst få människor som lever under fattigdomsgränsen i höginkomstländer. I stället blir det den relativa fattigdomen, genom dess nedbrytande effekt på självkänsla och självbild, som driver utvecklingen av ohälsa och sociala problem.

Wilkinson och Pickett visar vidare hur minskade inkomstskillnader gynnar alla samhällsgrupper, inte bara dem på botten, även om förbättringarna kommer att bli störst i grupperna med lägst inkomst. Anledningen till att alla vinner på ökad jämlikhet är att tilliten i samhället stärks, samarbetsförmågan förbättras och det sociala engagemanget ökar, vilket ger resultat på en mängd indikatorer. Så att inkomstskillnaderna har ökat i Sverige under 10-talet, då landet gått från att vara en internationell förebild till att ha samma nivåer av ojämlikhet som andra europeiska länder kanske inte är en katastrof, men det är en utveckling som enligt forskningen går i fel riktning.

Mats Målqvist
Professor i global hälsa
Uppsala universitet