Vänsterpartiet Knivsta tackar för detta supervalår och sörjer inte att det inte blir något extra val. Det finns mycket att ta tag i ändå och vi fortsätter kampen för en bättre uppväxt för alla barn och unga.
Vänsterpartiet Knivsta önskar alla ett Gott Nytt År!
Våra tankar går särskilt till de många barn som drabbats av de ökade klyftor vi ser i Sverige och resten av världen. Till barnen i Sverige som har en arbetslös eller sjukskriven förälder som vill få ett jobb att gå till. Ett jobb som allt för ofta inte finns, trots att mycket behöver bli gjort, inte minst inom välfärden, järnvägarna och bostadsbyggandet.
Dels till de barn som finns kvar utomlands som inte kan träffa sina föräldrar under jul och nyår, därför att dessa tvingas söka lyckan med pappmuggar i händerna utanför våra butiker.
Samt även till de många barn och ungdomar som sliter i kapitalismens tjänst, 12 timmar om dagen och 7 dagar i veckan till svältlöner. Barn som med sitt slit under hemska förhållanden skapar förutsättningar för vår lågpriskonsumtion.
Vänsterpartiet kämpar vidare för social och ekonomisk rättvisa för Jordens barn.
Gott Nytt 2015!
Debattinlägg i Knivstabygden den 17 december 2014.
Det är tufft att vara ung i Knivsta, kommunen med var tredje invånare under 18 år. I olika undersökningar hamnar kommunen långt ner i rankingar som inflytande, fritidsutbud och psykisk hälsa.
Därför är det glädjande att den av kommunfullmäktige antagna budgeten för 2015 innehåller flera mål i en bättre riktning för Knivstas unga. Förutom de av Vänsterpartiet föreslagna barnkonsekvensanalyserna som redan används, finns det nu mål om att ”Unga ska känna att de kan påverka sin vardag både på skoltid och sin fritid”.
En bra början är det arbete som pågått som Mötesplats Alsike under hösten med två workshops. En fortsättning på det arbetet borde öka kunskapen om hur Knivstas unga kan delta i och påverka de beslut som berör dem. I Rädda Barnens enkät 2014 svarade många unga att de vill vara med och påverka, men vet inte hur. Detta kommer Vänsterpartiet att jobba för att ändra under 2015, för alla Knivstas unga.
Ännu en varm vinter utan möjlighet för Knivstas barn och unga att åka skridskor i kommunen. I KFUM:s ungdomsranking ligger kommunen fast förankrad i botten medan moderaterna bryter ingången överenskommelse och sedan skyller ifrån sig på andra.
Vänsterpartiet vill i dialog med Knivstas ungdomar och föreningslivet förbättra villkoren för ungas fritidsutbud i kommunen. I det utbudet vill vi att den föreslagna isytan blir en ishall direkt.
Enligt Landstingets senaste undersökning lever allt för många, flest flickor, av Knivsta tonåringar med psykisk ohälsa. Vänsterpartiet vill se utökade möjligheter för skolan och andra instanser att genom tidigare insatser förbättra villkoren för unga pojkar och flickor att växa upp.
Slutligen gläds vi åt att vi medverkat till fler sommarjobb och ingen höjning av avgifterna i kulturskolan.
Ett lätt omredigerat inlägg från Ali Esbati i Dagens Arena.
Alliansen anser att regeringens politiska förslag är så oacceptabla att de hellre väljer att erbjuda en plattform varifrån SD kan ta ett kvantsprång i inflytande. Vi skönjer ett nytt politiskt landskap.
Alltför många är nu alltför uppslukade av det politiska taskspeleri som Sverigedemokraterna har bjudit in till och som allianspartierna med entusiasm har anmält sig till. Det är begripligt men beklagligt.
Det som är verkligt viktigt nu är de politiska sakfrågor som betyder mycket för vanliga människors livsvillkor på kort sikt, och det nya politiska landskap som uppstår och som på längre sikt bestämmer vilket land Sverige ska vara.
Det budgetförslag som nu fallit tack vare att SD röstade på alliansens budgetmotion, innehåller en rad förslag med en helt annan fördelningsprofil än de senaste åtta årens budgetar.
Det garanterar en mer anständig a-kassa till dem som förlorat sina jobb. Det börjar avveckla det skamliga och fattiggörande förvaringsprogrammet fas 3. Det ger mer till de mest utsatta barnen – genom höjt underhållsstöd och gratis medicin för barn. Det avvecklar den orättvisa extrabeskattningen av pensionärer, helt för de mest behövande, delvis för andra. Det kanaliserar mer pengar till en skola som är i kris i internationell skala. Det börjar konkretisera ett av de mest folkliga kraven som verkligheten har producerat: att skattemedel ska gå till de välfärdstjänster de är avsedda för, inte till privat förmögenhetsuppbyggnad hos ett fåtal riskkapitalister.
Inget av detta återfinns i alliansens budgetmotion – en detaljfattig fortsättning av de gångna åtta årens klasspolitik. Sverigedemokraterna, som i valrörelsen har försökt ge sken av att vara ”varken höger eller vänster” i den ekonomiska politiken, ställer sig bakom den politiken rakt av, i utbyte mot spekulativt politiskt-medialt kapital.
Det uppseendeväckande i det här läget är inte att SD agerar så. Det är att de borgerliga partierna tar ytterligare steg i att bjuda SD på detta kapital. Vi ska komma ihåg att SD inte har möjligheten att varken få igenom sin budget eller att stoppa regeringens och Vänsterpartiets budget. Det är allianspartierna som tagit möjligheten att få igenom sin budget med SD:s stöd. Men de väljer den vägen utan att förklara hur de önskar att hantera den situation som nu uppkommit.
För att gå tillbaka till det politiska innehållet. Detta nya politiska landskap uppstår för att de borgerliga partierna låter en prioritering materialiseras i riksdagen: att de ovan beskrivna politiska förslagen som skulle göra Sverige lite mer jämlikt och modernt är SÅ oacceptabla att de HELLRE väljer att erbjuda en plattform varifrån SD kan ta ett kvantsprång i inflytande.
Detta är ett olyckligt mönster som tyvärr gör Sverige till ett mer vanligt europeiskt land – i dålig bemärkelse. Vi ser i många länder, inte minst våra grannländer Norge och Danmark, hur borgerligheten väljer att luta sig mot såväl högerpopulistisk politik som de partipolitiska representanterna för den. Mot detta finns ett starkt folkligt motstånd i Sverige – långt in i borgerliga led. Men det finns också en lockelse till makten som uppenbarligen väger starkt.
Det är bara att läsa exempelvis SvD:s ledarsida från de senaste månaderna för att se vilken ”lösning” som siktas. Genom dagens votering tar svensk borgerlighet ett steg närmare sådana lösningar. Viljan att stå på de mest besuttnas sida och att stoppa moderniseringsförslag för Sverige, trumfar beskeden om att hålla SD utanför inflytande. Det är något vi riskerar att se mer av framöver från höger.
Men varken SD eller allianspartierna bestämmer själva samhällsutvecklingen i Sverige framöver, oavsett resultatet av budget- och regeringspiruetterna. Sverige förtjänar bättre. Vänsterpartiet kommer att ta sitt ansvar för att det ska bli så. Det bör också alla andra som vill ha ett öppet, modernt och rättvist Sverige göra.
Valresultatet och partiernas val av samarbetspartners har inte gett någon gruppering egen majoritet i fullmäktige. Den minskade moderatledda gruppen med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet har 15 av 31 mandat. SD fick två medan slutligen S, V, MP och KN.NU har 14 mandat.
Den 20 november är det nästa kommunfullmäktige och på dagordningen står beslut om organisation, val av ledamöter i KS, nämnder och andra organ samt beslut om budget inklusive skattesats. Förberedelser pågår för att komma fram till bra lösningar för kommuninvånarnas bästa.
På det förra fullmäktigemötet den 23 okt, då Vänsterpartiet återtagit två ordinarie mandat, hände oväntade saker. Redan på den första beslutspunkten som var val av ordförande för KF blev hela församlingen totalt överraskade. I en sluten omröstning valdes Kenneth Gunnar (KNU) till ordförande för KF på fyra år, Anne-Marie Morhed (FP) valdes till 1:e vice ordf och Lisa Arrenius (S) blev vald till 2:e vice ordförande.
Mindre dramatiskt blev det då val av valberedning och gruppledare genomfördes och från Vänsterpartiets sida valdes Ulla Berglund in i valberedningen och Christer Johansson blev anmäld som gruppledare. Mötet avslutades med antagande av trafikstrategi där Malin Tollbom gjorde debut som ordinarie ledamot i talarstolen. Ansökan om Fair Trade City återremitterades ännu en gång och Mål och budget 2014 kompletterades med medel för strategiska markinköp.
De flesta känner till Islamiska statens (IS) brutala framfart i Irak och Syrien. Mindre välkänd är den ekonomiska ideologi som påfördes Irak och gjorde att tidigare marginella grupper som IS kunde växa i styrka och antal. Nedan följer ett resonemang av Fredrik Rosenbecker om hur det kunde bli som Uppsalabaserade Joakim Medin beskriver i sina reportage från bland annat Kobane.
Elva månader efter den USA-ledda invasionen av Irak visade en opinionsundersökning utförd av Oxford Research International att en majoritet av irakierna ville ha en sekulär regering. Ett halvår senare ville 70 procent av befolkningen ha en stat byggd på islamisk lag. Denna snabba opinionsförändring kom inte av en slump, utan drevs på av en ekonomisk ideologi som påfördes irakierna av ockupationsmakten.
När Paul Bremer, utsedd av president Bush att leda den civila administrationen i Irak och i praktiken Iraks regering i egen person, anlände till Irak ägnade han sig nästan enbart åt att stifta en serie lagar som skulle omgestalta landets ekonomi till en marknadsliberal mönstermodell enligt Chicagoskolans ekonomiska teorier. En lag sänkte bolagsskatten till 15%, en annan lät utländska investerare äga 100% av irakiska tillgångar och ytterligare en lät investerarna föra ut vinster ur landet utan att beskatta dem. Månaden efter sin ankomst tillkännagav Bremer att landets 200 statliga företag omgående skulle privatiseras och för att skynda på utförsäljningen sattes priset lågt. Det mest överhängande för att återuppbygga Iraks sjukvårdssystem, som redan före kriget tagit skada av sanktioner mot landet, ansågs vara att privatisera apoteken. 500 000 statsanställda irakier avskedades, däribland läkare, sjuksköterskor, lärare och ingenjörer. Receptet liknade de råd Milton Friedman (en av Chicagoskolans ledande företrädare) tidigare gett diktatorn Pinochet i Chile, när denne införde sin högerdiktatur.
Just när irakierna som bäst behövde de arbetstillfällen som ironiskt nog skapas när man bombar sönder ett land, valde ockupationsregeringen att lamslå den inhemska produktionen och öppna upp en ohämmad marknad. Utländska företag flockades kring möjligheten att profitera på återuppbyggnaden av Irak och de tog med sig sin egen personal hellre än att dra på sig kostnader för nyanställningar i Irak. Detta hade Bushadministrationen lätt kunnat förhindra genom att stipulera att företag som subventioneras av amerikanska bidrag måste anställa irakier. Resultatet av denna frimarknads-ideologiskt motiverade politik blev i många avseenden detsamma i Irak som i Chile. Multinationella företag, som i kontrakt var garanterade kostnadstäckning plus profit, gjorde enorma vinster, medan det irakiska folket led av arbetslöshet, fattigdom och brist på ett fungerande samhälle. Återuppbyggnaden blev i bästa fall undermålig när vinstmaximerande företag skar i utgifterna. I värsta fall försvann pengarna i långa kedjor av underleverantörer. Som en ingenjör i energiministeriet uttryckte det: ”Det är märkligt att miljarder dollar lades ner på elektricitet utan att det blev den ringaste förbättring. Läget blev tvärtom sämre”.
Det var i denna miljö, när ockupanterna visade sig oförmögna att leverera grundläggande samhällstjänster, som fundamentalisterna kunde vinna fler anhängare. När Bremers privatiserade återuppbyggnad misslyckades tog lokala miliser över och påbörjade sin egen återuppbyggnad. Präster som Muqtada al-Sadr skickade ut egen personal till att laga elnäten, dirigera trafiken och sköta sophämtningen. Detta gav miliserna stöd och många nya anhängare som de sedan kunde beväpna. Det var genom att fylla ett tomrum han kunde bygga upp den våldsamma Mehdimilisen, har al-Sadr själv förklarat. Om återuppbyggnaden av landet istället hade gett irakerierna trygghet, arbete och basförnödenheter hade detta tomrum inte funnits för al-Sadr att fylla och han hade inte fått många anhängare. Detsamma gäller för IS, som bildades i Irak den 15:e oktober 2006 genom en sammanslagning av flera Irakiska milisgrupper, och senare spred sig till Syrien.
Det var alltså inte främst genom bombningarna och markkriget som extrema och sekteristiska grupper kunde växa sig starka, utan genom den därpå misslyckade och djupt ideologiskt motiverade ekonomiska politiken, vars drag vi känner igen också i Sverige. När regeringen Bildt 1992 införde skolpengen förverkligade man en idé som kom direkt från Milton Friedman.
Det är ingen tillfällighet att det svenska skolsystemet jämförts med Pinochets i Chile. Vi känner också igen privatiseringar av apotek, sänkt bolagsskatt och utförsäljning av statlig verksamhet, påskyndad av reapriser. Och där samhället börjat brista, mödrar fått föda i korridorer, tågen slutat gå i tid, sjuka utförsäkrats och A-kassan urholkats. Där har också extrema grupper med enkla förklaringar, som blundar för den bakomliggande ekonomiska ideologin, vuxit sig starka.
Vad irakierna hade behövt var inte ohämmad kapitalism, utan socialistiska lösningar. De lokala samhällena hade behövt direkt och demokratiskt inflytande över återuppbyggnaden, inte att makten lades i händerna på vinstsyftande företagsledare. Då hade återuppbyggnaden varit behovsstyrd, inte vinststyrd. De hade behövt behålla makten över sina fabriker och se en demokratisering av arbetsplatserna, inte utförsäljning och att makten lades i händerna på privata ägare. Då hade irakierna haft makt över sin återuppbyggnad och sina arbetsplatser. De hade behövt få mer makt över sin egen framtid, mer demokrati, inte mer makt åt marknaden. Då hade Mehdimilisen och IS med flera inte vuxit i storlek. Vill man stoppa inte bara IS, utan också alla framtida ”IS” i alla delar av världen, är därför kampen för socialismen oundviklig.
Artikel i Svenska Dagbladet den 10 oktober 2014 skriven av Jenny Nordberg.
Vänsterpartiet Knivsta stämmer in i hyllningarna av valet av pristagare, gratulerar Malala Yousafzai och fortsätter kampen för flickors och kvinnors rättigheter. I Knivsta och i världen.
Hon var 15 år och fick en kula genom underkäken och halsen för att hon pratade för mycket. Hon var extremt provocerande i en värld där miljontals flickor blir tillsagda att de ska vara tysta, titta ner och aldrig höja rösten.
För Malala Yousafzai gjorde tvärtom. Hon pratade med journalister och hon bloggade om utbildning och hon berättade för alla som ville veta att hon ansåg att flickor också skulle få gå i skolan. I ett av världens mest konservativa och könssegregerade samhällen sade hon rent ut att hon inte tänkte laga mat och föda barn och stanna inomhus resten av livet. Hon ville utbilda sig och hon tänkte uppmana andra att göra samma sak. För det hade hennes modige och framsynte far, som startat en egen skola, lärt henne.
Efter att ha fått käken rekonstruerad med en titanplatta och lärt sig prata igen så ville hon fortfarande inte vara tyst. Hon bjöds in att tala i FN, träffade politiker och flögs flera varv runt jorden. För den gärningen blev hon och hennes familj ännu mer hatade i Pakistan, och självklart skulle även en del kulturrelativister i västvärlden börja muttra om att hon inte längre var ”autentisk” och att det minsann finns viktigare problem än de som en liten pakistansk skolflicka förde fram.
Att hon nu delar fredspriset ger en del liknande reaktioner: Hon är för ung! Hon är bara en symbol! För den som drabbats av dessa funderingar rekommenderar jag några klipp med Malala på Youtube, för att reflektera över hur extremt begåvad hon är, hur sofistikerade hennes tankar är, och hur sällan mänskligheten får sig en sådan sagofigur till livs. Hon är Kajsa Kavat och Lotta på Bråkmakargatan och hon har dessutom en briljant humor. Till skillnad från en del andra fredspristagare vill hon inte heller skjuta talibaner, eller ens skicka drönare på dem. Hon har i stället ett genuint fredsbudskap om icke-våld och förlåtelse.
Och ja, hon är ett barn, från en del av världen där barn har få rättigheter, och flickor ännu färre. Hon är en symbol för dem alla och att ge henne fredspriset är att markera att krig och fred inte bara handlar om vuxna. I Malalas del av världen får flickor också ofta veta att de är dumma i huvudet från födseln. Att de absolut inte bör studera. Och annat fantasifullt, som att Gud faktiskt har konkreta invändningar mot multiplikationstabellen i kombination med flickor.
Anledningen till den historiska klassikern om att kvinnor inte ska utbildas är av simpel och praktisk art: De kan få konstiga idéer. De kan tro att de kan något, och vet något, som gör att de långsamt börjar motsätta sig att bli behandlade som slavar. Några kanske till och med kan arbeta och få inkomst, vilket i förlängningen skulle kunna ge dem både ekonomisk och politisk makt. Och allt det vore i sin tur så arbetsamt för dem som vill behålla makten och härligheten för sig själva.
Att ge Malala fredspriset är ett långt långfinger i luften till dem alla. Det är ett meddelande till extremister om att ni kan fortsätta försöka, men att ni kommer att förlora. Flickorna är för många, och om så bara ytterligare en far lyssnar på Malalas far, och vågar skicka sin dotter till skolan, så är det ett minus för er. Om så bara en till far vågar skicka sin dotter till skolan är det värt ett fredspris.
Och nej, utbildning för flickor löser absolut inte alla problem i världen. Men det är en del av motståndet, och den utveckling som måste tvingas fram för hela mänskligheten.
Så grattis, Malala. Jag tycker alla som kan borde ge dig tio miljoner kronor för att fortsätta prata för mycket och för högt.
Efter omräkningen på Länsstyrelsen visade det sig att vi nådde vårt mål och fick två mandat. Med en liten röst avgjorde väljarna till vår fördel och vi fick ett extra mandat medan SD tappade ett av sina, jämfört med resultaten från valnatten. Vi konstaterar vidare att vi ökat i samtliga valdistrikt jämfört med för fyra år sedan och ökar våra röster med nästan femtio procent.
Det är naturligtvis värt att fira och det gjorde vi med tårta från Knivsta konditori. Gamla och nya medlemmar deltog på medlemsmöte där vi käkade tårta och diskuterade fortsättningen för partiföreningens arbete i kommunen. Är du ännu inte medlem är du välkommen till ett trevligt gäng som respekterar olika och inte värderar någon mer än någon annan. Fyll i din ansökan via fliken, bli medlem, högst upp på sidan.
Lördagen innan tårtkalaset (den 27 sept) höll vi torgmöte vid ICA Nära och det var ett av de bästa mötena i hela valrörelsen. Många var de Knivstabor som ville vara med och fira och fika med oss. Återigen kom Jaya med hembakt megagott fikabröd. Troligen blir nästa Röd lördagen den 25 oktober, mellan 11.00 – 13.00.
Efter en lång valrörelse och en massa räknande fick vi till slut beskedet att vi tagit två mandat i Knivsta kommunfullmäktige. Det innebär att Malin Tollbom gör Christer Johansson sällskap som ordinarie ledamot och Maria Fornemo får sällskap av Jaya Montell som ersättare. Stort tack till alla Knivstabor som givit oss alla röster. Vi kommer vid varje tillfälle att göra vårt yttersta för att förvalta förtroendet ni gett oss.
Redan i januari satte vi upp målet att vi skulle ta ett mandat till. Men inte i vår vildaste fantasi skulle vi kunna ana att det skulle bli en sådan rysare. En rysare som till slut avgjordes med en (1) rösts övervikt och den fick vi i det sista räknade distriktet. Totalt fick vi 455 röster i kommunvalet, vilket är en ökning med 147 st eller nära nog femtio procent fler än i valet 2010.
Vi fortsätter nu med att fira med en Röd lördag den 27 september 11.00 – 13.00 på torget vid ICA Nära. Kom och fira valresultatet med oss. Tisdagen den 30 september 19.00 har vi medlemsmöte för att följa upp valet och hur vi går vidare. Medlemmar och sympatisörer hälsas välkomna till sal Haknäs i kommunhuset.
I många länder skulle människor vara beredda att offra sina liv för rätten att få välja sina beslutsfattare. Sverige har en tradition av högt valdeltagande och extra högt är det i Knivsta. Men det är inte hundraprocentigt, inte ens i Knivsta. Bli inte en av de som ger bort din rösträtt till någon annan utan gå och rösta den 14 september.
Efter tolv år med moderatstyre i Knivsta och åtta år i landet är det mycket som har förändrats. Den pågående privatiseringen och individualismen har ökat inom flera områden. Nu börjar många se effekterna i form av större klyftor och ökad ojämlikhet. Det som skulle höja kvaliteten och sänka kostnaderna har visat sig bli tvärt om. Mer privatisering och utförsäljning av gemensamma verksamheter har skapat stora orättvisor mellan grupper i samhället och skapat grogrund för rasistiska grupperingar att få utrymme.
Det är enligt opinionen mycket ovisst om vi får en regering som kan regera utan att behöva bry sig om de rasistiska Sverigedemokraterna. Feministiskt Initiativ kan rädda eller stjälpa en röd grön regering, beroende på om de kommer in eller inte och nu ser det svårt ut. I Knivsta behöver de rödgröna partierna några nya mandat för att göra moderaterna till ett oppositionsparti. Din röst kommer att bli viktig på söndag. Du kan göra skillnad.
Gå och rösta den 14 september.
och gärna på Vänsterpartiet.
Replik på Ann-Marie Morheds debattinlägg infört på unt.se den 7 september 2014.
DEBATT Vänsterpartiet tror att det är möjligt att hejda klyftorna i inkomster mellan könen, skriver sex Vänsterkandidater i Knivsta.
Ann-Marie Morhed (FP) påstår att Vänsterpartiets politik för jämställdhet är dyr och stöder sig på statsingripanden. Vidare ställer Morhed en del frågor om och ifrågasättande av såväl (V):s som (FI):s väg till ett jämlikare samhälle.
Vänsterpartiet tror att det är möjligt att hejda klyftorna i inkomster mellan könen. När lönekartläggningarna inte längre behövde redovisas årligen ökade åter klyftorna mellan mäns och kvinnors löner. Under regeringen Reinfeldt har inkomstklyftan ökat med 1 500 kronor i månaden och i Knivsta är skillnaden över 110 000 kronor per år.
Med en individualiserad föräldraförsäkring, rätt till heltid (som på sikt ska kortas) och bort med delade turer i arbetslivet tar vi steg mot ett mer jämställt samhälle. För att lyckas med att uppnå detta jämställda samhälle räcker det inte med en könsmaktsanalys. Vi behöver också göra en klassanalys. När vi säger nej till skattesubventionerad hemhjälp och RUT-avdrag för läxhjälp, som så gott som uteslutande används av välbärgade familjer, är det för att vi hellre lägger pengarna på mer personal i skolor, förskolor och på äldreboenden.
När Morhed med sina lösningar ser lönsamhet för familjen ser vi i Vänsterpartiet, med våra förslag, vinster för kvinnorna. Vi vill se ökat stöd till ensamstående föräldrar och stärka arbetet i tjej- och kvinnojourerna. Ansvaret för det obetalda hemarbetet ska omfördelas och vi vill införa feministiskt självförsvar på skolorna.
Vänsterpartiet vill upprätta en jämställdhetsmyndighet med ansvar och mandat att styra Sverige mot jämställdhet.
Charlotte Judkins (V) Jaya Montell (V) Josefin Dalby (V) Malin Tollbom (V) Maria Fornemo (V) Ulla Berglund (V)
Samtliga kandidater till Knivsta kommunfullmäktige
