Artikel i Svenska Dagbladet den 10 oktober 2014 skriven av Jenny Nordberg.

Vänsterpartiet Knivsta stämmer in i hyllningarna av valet av pristagare, gratulerar Malala Yousafzai och fortsätter kampen för flickors och kvinnors rättigheter. I Knivsta och i världen.

Hon var 15 år och fick en kula genom underkäken och halsen för att hon pratade för mycket. Hon var extremt provocerande i en värld där miljontals flickor blir tillsagda att de ska vara tysta, titta ner och aldrig höja rösten.

För Malala Yousafzai gjorde tvärtom. Hon pratade med journalister och hon bloggade om utbildning och hon berättade för alla som ville veta att hon ansåg att flickor också skulle få gå i skolan. I ett av världens mest konservativa och könssegregerade samhällen sade hon rent ut att hon inte tänkte laga mat och föda barn och stanna inomhus resten av livet. Hon ville utbilda sig och hon tänkte uppmana andra att göra samma sak. För det hade hennes modige och framsynte far, som startat en egen skola, lärt henne.

Efter att ha fått käken rekonstruerad med en titanplatta och lärt sig prata igen så ville hon fortfarande inte vara tyst. Hon bjöds in att tala i FN, träffade politiker och flögs flera varv runt jorden. För den gärningen blev hon och hennes familj ännu mer hatade i Pakistan, och självklart skulle även en del kulturrelativister i västvärlden börja muttra om att hon inte längre var ”autentisk” och att det minsann finns viktigare problem än de som en liten pakistansk skolflicka förde fram.

Att hon nu delar fredspriset ger en del liknande reaktioner: Hon är för ung! Hon är bara en symbol! För den som drabbats av dessa funderingar rekommenderar jag några klipp med Malala på Youtube, för att reflektera över hur extremt begåvad hon är, hur sofistikerade hennes tankar är, och hur sällan mänskligheten får sig en sådan sagofigur till livs. Hon är Kajsa Kavat och Lotta på Bråkmakargatan och hon har dessutom en briljant humor. Till skillnad från en del andra fredspristagare vill hon inte heller skjuta talibaner, eller ens skicka drönare på dem. Hon har i stället ett genuint fredsbudskap om icke-våld och förlåtelse.

Och ja, hon är ett barn, från en del av världen där barn har få rättigheter, och flickor ännu färre. Hon är en symbol för dem alla och att ge henne fredspriset är att markera att krig och fred inte bara handlar om vuxna. I Malalas del av världen får flickor också ofta veta att de är dumma i huvudet från födseln. Att de absolut inte bör studera. Och annat fantasifullt, som att Gud faktiskt har konkreta invändningar mot multiplikationstabellen i kombination med flickor.

Anledningen till den historiska klassikern om att kvinnor inte ska utbildas är av simpel och praktisk art: De kan få konstiga idéer. De kan tro att de kan något, och vet något, som gör att de långsamt börjar motsätta sig att bli behandlade som slavar. Några kanske till och med kan arbeta och få inkomst, vilket i förlängningen skulle kunna ge dem både ekonomisk och politisk makt. Och allt det vore i sin tur så arbetsamt för dem som vill behålla makten och härligheten för sig själva.

Att ge Malala fredspriset är ett långt långfinger i luften till dem alla. Det är ett meddelande till extremister om att ni kan fortsätta försöka, men att ni kommer att förlora. Flickorna är för många, och om så bara ytterligare en far lyssnar på Malalas far, och vågar skicka sin dotter till skolan, så är det ett minus för er. Om så bara en till far vågar skicka sin dotter till skolan är det värt ett fredspris.

Och nej, utbildning för flickor löser absolut inte alla problem i världen. Men det är en del av motståndet, och den utveckling som måste tvingas fram för hela mänskligheten.

Så grattis, Malala. Jag tycker alla som kan borde ge dig tio miljoner kronor för att fortsätta prata för mycket och för högt.

Jenny Nordberg, SvD

Uppdaterades: 11 okt 2014