Författare: chrjoh

Införd på UNT.se den 24 september 2020

När vi nu går vidare i utvecklingen av småstaden Knivsta är det av största vikt att vi Knivstabor säger hur vi vill växa och hur vi vill att det ska se ut, skriver Thor Övrelid, Jacob Risberg, Harriet Swanberg, Göran Nilsson, Leif Eriksson, Ellie Uggla, Claes Litsner och Anna Svensson.

Intresset för att flytta till Knivsta är konstant och vi kan alla vara glada över att vi tillsammans byggt en attraktiv kommun som många vill bo i. Vägen hit har dock inte varit helt enkel alla gånger. Initialt var det väldigt få som var intresserade av att komma hit. Det som idag är villabebyggelse i Alsike skulle bli stad redan på 1980-talet. Sågverkstomten stod länge öde efter att Sågverket lade ned sin verksamhet och intresset för Knivsta var svalt. Bebyggelsen som under det senaste decenniet vuxit fram har i stort tagits väl emot med några få undantag.

När vi nu går vidare i utvecklingen av småstaden Knivsta är det av största vikt att vi Knivstabor säger hur vi vill växa och hur vi vill att det ska se ut. För att utbyggnaden ska bilda en bra helhet behövs gemensamma och tydliga riktlinjer. Därför har vi nu i Kommunfullmäktige fattat beslut om Knivsta kommuns första Stadsbyggnadsprinciper och arkitekturpolicy.

Grunden i detta arbete är den översiktsplan som togs fram 2017 som säger att “ny och gammal bebyggelse ska harmonisera genom en variation av småhus och tätare stadsbebyggelse med närhet till parker och naturområden” samt att “det ska finnas en blandning av olika arkitektoniska uttryck”. De principer som nu godkänts av fullmäktige styr denna vilja.

Hur höga husen ska vara är en fråga som ofta ställs. I de tätaste stadsdelarna kan de få vara 4-5 våningar, gärna med den femte våningen indragen. Enstaka högre hus kan skapa landmärken och ge staden identitet, men anonymiserande höghus är inte något vi vill ha. Även om nuvarande majoritet aldrig haft tankar på att bygga höghus så har vi ändå lyssnat på alla knivstabor som uttryckt oro för just detta.

Det handlar inte bara om fasader, täthet, hushöjder och takutformning. I de nya områden vi nu planerar ska det vara en blandning av staden och trädgårdsstaden med parker, byggnader i mänsklig skala, varma färger, inbjudande tak och fasader som skapar en miljö vi knivstabor vill vistas i. Med utrymme för bostäder och arbetsplatser, för handel och service, med planering för olika delar av livet, med en täthet som ger närhet och tillgänglighet till natur och kommunikationer blir staden levande.

Gröna stråk knyter ihop kvarter och stadsdelar. Fritidsområden och parker ger plats för rekreation och fysiska aktiviteter. Mänsklig skala gör staden trivsam och trygg. Utveckling med hållbarhet och flexibilitet gör att vi kan möta framtida förutsättningar och nya krav.

Gaturummet är enormt viktigt. Småstaden ska inte vara ett rutnät av breda bilvägar utan gatorna ska vara en plats för möten mellan knivstabor. I småstaden Knivsta ska vuxna och barn aldrig underordnas bilen utan på gatan ska man kunna leka, sparka boll och spela basket – även centralt.

Avslutningsvis finns det en sak som är viktigare än allt annat – vår trygghet. Vi kommer aldrig tillåta att Knivsta utvecklas till en otrygg plats. Alla de principer som nu får bäring på Knivstas utveckling syftar till att skapa ett tryggt Knivsta och det är många aspekter som spelar in – byggnader, mötesplatser, lekplatser, service och infrastruktur, fönster och balkonger, parker och belysning. Allt detta och mer därtill är oerhört viktiga aspekter för att skapa det trygga samhälle vi alla vill leva och verka i.

Thor Övrelid, ordförande (M)
Jacob Risberg, vice ordförande (MP)
Harriet Swanberg, ledamot (S)
Göran Nilsson, ledamot (M)
Leif Eriksson, ledamot (C)
Ellie Uggla, ersättare (M)
Claes Litsner, ersättare (S)
Anna Svensson, ersättare (V)

Sommaren 2018 genomfördes en sommarskola för nyanlända i Knivsta. Arrangörer var studieförbundet Bilda i samarbete med föreningen 18 plus. Ett av blocken i sommarskolan handlade om demokrati och jag fick möjlighet att delta på en föreläsning där f d polisen och numera debattören, föreläsaren och författaren Mustafa Panshiri  hade ett mycket intressant samtal med ungdomarna om demokrati, religionsfrihet och yttrandefrihet. Mustafa avslutade med att höra vad deltagarna hade för drömyrke. Det blev en stor blandning men några var sjuksköterska, pilot, polis, undersköterska och läkare.

Hur har det då gått med drömmarna de unga hade för två år sedan?

En av de som avslutat sina studier på vårdlinjen har fått fast anställning på Estrids gård. Ytterligare en jobbar men det är för mig okänt om det är en fast anställning. En tredje som gått ut handelslinjen söker orolig efter en anställning. En har kommit in på sjuksköterskeutbildningen i Gävle som börjar i höst. Två av ungdomarna har flytt till Frankrike där de fått uppehållstillstånd och nu håller på och lär sig ett nytt språk och börjar om för att skapa sig en framtid.

Riksdagen har redan 2016 fattat beslut om en tillfällig utlänningslag som bland annat säger att alla asylsökande som genomför gymnasiestudier ska få ett permanent uppehållstillstånd och stanna i landet, om de får en fast anställning inom 6 månader efter avslutade studier. Ett krav som var mer än tufft redan under normala förhållanden och nu i Coronatider nästan omöjligt att uppnå. Arbetslösheten bland unga stiger medan regeringen diskuterar försämringar i anställningstryggheten,  för alla på arbetsmarknaden, genom förändringar av LAS. Fasta heltidstjänster är numera allt ovanligare på svensk arbetsmarknad.

Av de, från sommarskolan 2018, som fortfarande studerar läser över hälften vårdlinjen. Utbildningar som vi vet att välfärden har behov av att anställa. Oavsett vilken linje de unga studerar måste det vara orimligt tufft att inte veta om du får stanna eller skickas med ett plan till ett okänt land. Föreningen 18 plus i Knivsta har här, sedan 2017, varit ett ovärderligt stöd på många olika plan som till exempel boende, juridisk hjälp, läxläsning och körkortsutbildning. Men framför allt på det medmänskliga och humanistiska planet som värdfamiljer åt ungdomarna.

Sverige har skrivit under samtliga internationella konventioner som förknippas med de mänskliga rättigheterna. Det är därför helt obegripligt att det finns en majoritet bland de politiska partierna i riksdagen som vill införa en lagstiftning som går stick i stäv med dessa internationella konventioner. Den så kallade Flyktingkonventionen tappar sin betydelse och kraft när människor på flykt omnämns vara migranter istället för skyddsbehövande flyktingar. Det är inte längre tal om hjälp, skydd och stöd utan de som tvingas lämna sina länder skall göra rätt för sig. Det finns ett osunt krav på tacksamhet i hela debatten.

I Sverige har vi under en lång period stått för solidaritet och rättvisa. Vi arbetar med värdegrunder i skola och arbetsliv som talar om allas lika värde. Vi har betonat vikten av individens makt över sina egna liv. Det är olustigt och osmakligt att detta inte längre skall gälla alla. En del skall stängas ute. Att de mänskliga rättigheterna medvetet urholkas på sätt som nu sker är fullständigt oacceptabelt och ovärdigt Sverige. Jag var stolt att bo i ett land som folk ville fly till. Nu flyr färdigutbildade ungdomar från Sverige för att försöka skapa sig en framtid någon annan stans.

Jag imponerades, på sommarskolan för två år sedan, över de ungas hunger att vilja lära sig hur Sverige fungerar och samtidigt vara brickor i ett politiskt spel där villkoren för individen förändras över en natt genom en åldersuppskrivning, ett avslag på asylansökan eller ändrade villkor för kommunen man bor i. Att inte veta om jag får börja skolan om två veckor, inte veta var jag ska bo nästa natt eller i värsta fall inte veta om jag får stanna i landet måste vara fruktansvärt jobbigt. Trots det såg jag ett gäng glada och positiva ungdomar som hade drömmar och framtidstro. Jag hoppas verkligen att regeringen snarast förstår vinsten och humanismen med att låta dessa resursstarka individer få chansen att bli en långsiktig tillgång i vårt samhälle. Ingen ska behöva fly från Sverige.

Ge de unga permanenta uppehållstillstånd nu. Vi behöver varandra.

Christer Johansson
ordförande
Vänsterpartiet Knivsta

Liv Beckström skriver i Arena om behovet av att stötta ”generation Corona” som nu är på väg ut i vuxenlivet. Ett vuxenliv som skjuts på framtiden för allt för många.

Efter månader av distansundervisning har många i »generation Corona« tappat hoppet om en ljusnande framtid, innan den ens har börjat. Nu måste generation vuxen ta sitt ansvar.

Blir man vuxen senare i dag än förr? Frågan ställs i en artikelserie i DN. Åldersgränsen när man blir ekonomiskt självständig har för »unga vuxna« skjutits framåt flera år. Att börja jobba, hyra en liten lägenhet, kanske köpa en begagnad bil, utan föräldrars inblandning var inget oöverstigligt projekt för en 19-åring för 30 år sedan. Men för »generation Corona«, är hindren, via samhällets ojämlika utveckling, betydligt högre. Pandemin har gjort frigörelsen ännu svårare.

Unga drabbas värst av arbetslösheten, som på kort tid ökat från 9 till nära 11 procent, samtidigt som bara hälften så många sommarjobb anmälts som året innan. I en intervju i SVD pekar LO-ekonomen Torbjörn Hållö på något nytt under Coronakrisen: Arbetslösheten sprider sig även bland unga från medelklassen.

Så det är inte konstigt att gruppen, som redan innan anses vara en ångestfylld och pessimistisk generation, ser allt mörkare på sina framtidsmöjligheter. «Vad är poängen?«, undrar studenten Hannah Löf-Makuch. I Agenda den 31 maj berättade hon om tappad motivation och pausade planer när Coronapandemin sätter vuxenlivet på vänt.

Omkring 350 000 gymnasieungdomar har läst halva vårterminen på distans. Många som nu fått sina slutbetyg oroar sig för att betygen inte räcker för att plugga vidare, samtidigt som 50 000 fler än tidigare sökt till högskola och universitet. Hannahs sommarjobb i klädbutiken försvann. Olle Remmare, som gått restauranglinjen, blev av med tre möjliga jobb och kan inte flytta hemifrån som han tänkt.

»Man måste nu tänka på vilka jobb som finns kvar efter denna pandemi och välja utbildning efter det« säger en 19-årig flicka i rapporten ”Gymnasieelver och Corona” från Ungdomsbarometern. Mest positiva är de som gått något av de yrkesinriktade programmen, som visat sig ge bättre framtidsutsikter för dem som inte vill plugga vidare. Eftersom framtida inkomster i hög grad bestäms av gymnasieutbildningen har en förlorad sjättedel, drygt halva vårterminen, rimligtvis betydelse för både deras egen och Sveriges framtid.

Statsepidemiolog Anders Tegnell tog upp gymnasiestängningen i Rapport (3 juni) när han talade om sådant som kunnat göras bättre: »Gymnasieskolorna: Möjligen hade den stängningen liten effekt, då hade man inte gjort det om man vetat det innan.«

Eftersom arbetsmarknaden i stort sett rensats på alla extrajobb och vikariat som hållit många ungdomar sysselsatta måste stat och kommuner, liksom regioner, kompensera för det. Med sommarjobb, sommarskola och betald praktik. Regeringen och stödpartiernas satsningar på bland annat fler utbildningsplatser, sommarkurser, och sommarjobb, är vällovliga men de 180 miljoner som hittills reserverats för att kommunerna ska ordna sommarjobb ska räcka till väldigt mycket:

• unga som avslutat årskurs nio,
• unga i gymnasieutbildning,
• ungdomar som samma år avslutat sin gymnasieutbildning,
• samt ungdomar inom det kommunala aktivitetsansvaret.
• ungdomar »som annars kan ha svårt att finna sommarjobb på egen hand ska prioriteras«.

Med tanke på att det handlar om runt 400 000 ungdomar säger det sig självt att dessa pengar inte förslår, utan satsningen behöver allra minst 600 miljoner. Sedan coronapandemin bröt ut har omkring 220 miljarder betalats ut i stöd, via statliga krispaket. Ytterligare 125 miljarder har använts till bland annat a-kassa och sänkta löneskatter. Varför då snåla med viktiga investeringar i Sveriges framtida humankapital?

Ett sommarjobb skapar de rutiner och vuxenkontakter som behövs efter månader av isolering och är ett oerhört effektivt sätt att återge en ung människa hennes tillit och framtidstro.

För de runt 85 000 som i vår tog sin examen behövs mer än sommarjobb. Ett bra förslag framfördes i Agenda av elev- och studentrepresentanterna Ebba Kock och Mimmi Rönnquist: Ge Arbetsförmedlingen uppdraget att förmedla betald praktik. För som Ebba Kock framhöll: »Det här är inget sommarlov, det är resten av deras liv.« Vi kan inte ha ett perspektiv som bara sträcker sig fram till hösten när en hel Coronageneration riskerar att slås ut. Förslaget från LO:s ekonom Torbjörn Hållö om att låta unga som permitterats få studera med bibehållen A-kassa är också värt att begrunda.

Kanske kommer krisen även att medföra att dagens gymnasister funderar i andra banor när det gäller framtida yrkesval?

Ulrik Hoffman, vd på Ungdomsbarometern tycker att medelklassen behöver omvärdera vad som är bra utbildning. Statusen behöver höjas på andra utbildningar både på och efter gymnasiet. »Elektriker, plåtslagare, undersköterska. Många av de jobben är kassaskåpssäkra«, säger han i SvD. »Alla jag känner som är elektriker och rörmokare har familj, stadigt jobb. De åker på semester. De mår jättebra«, säger 20-åriga Kim, i samma intervju. Hon har själv tänkt om och satsar på en enklare, kortare utbildning.

Gymnasieskolan utgör basen för de ungas entré på arbetsmarknaden. Den fria etableringsrätten har inte lyckats se till att vi får de utbildningar som behövs, inte bara de som är populära.

Som Lars Stjernkvists aktuella utredning visar behöver styrningen av gymnasieskolan bli bättre om ungdomarna ska ha likvärdiga möjligheter i hela landet att utbilda sig till de jobb som efterfrågas. Vi behöver också fler vuxna i arbetslivet som bryr sig om andras ungdomar och hjälper till med introduktion och mentorskap. Läget är exceptionellt.

Det är dags att ta ansvar och ge unga i »generation Corona« de chanser de behöver för att kunna klara sig i livet.

På fredag den 5 juni tar tusentals ungdomar i Sverige och Knivsta studenten. En dag som vi vuxna alla minns som en av de mest glädjerika och hoppfyllda i våra liv. Många av oss fortsatte studera på universitet och högskolor medan andra skaffade sig internationell erfarenhet genom att resa till andra länder och en stor grupp gick direkt ut i arbetslivet. Oavsett vilken väg vi valde till vårt första jobb var de allra flesta jobb vi började på fasta heltidstjänster och den fackliga anslutningen på arbetsplatserna var hög. Arbetsmiljön och arbetsvillkoren var bra och strejkerna var få. Den ljusnande framtid var vår.

Just nu finns ett förslag på väg fram i Sveriges riksdag som, om det genomförs, totalt kommer ändra arbetsvillkoren för alla landets anställda. Mitt i den största kris som världen och Sverige befunnit sig i på årtionden kommer ett förslag som kommer se en ökad otrygghet breda ut sig på våra arbetsplatser och provanställningar i praktiken bli det nya normala. Ingen har hittills kunnat förklara hur det kommer bli fler jobb för att det blir enklare för arbetsgivare att säga upp anställda.

De senaste månaderna har satt vårt samhälle på hårda prov. Coronakrisen har plågsamt tydligt visat på bristerna i vårt samhälle. Det handlar om underfinansiering av välfärden och brist på material och mediciner. Det tyngsta lasset har burits av alla de som arbetar långa pass i vård och omsorg, för att vårda och ta hand om våra äldre och sjuka. De tuffa tiderna har visat oss vad som verkligen är viktigt i tider av kris: ett tryggt samhälle som håller ihop och många har nog också fått sig en tankeställare när de sett hur villkoren faktiskt ser ut för de som arbetar inom vård och omsorg.

Otrygga anställningar har bokstavligt talat kostat liv. Timanställda, utan rätt till sjuklön, har tvingats att jobba när de varit sjuka för att klara sin försörjning – en trolig förklaring till att äldre smittats på våra äldreboenden. I det här läget borde det vara uppenbart för alla att det som behövs är fler trygga jobb och bättre villkor – inte tvärtom.

Som tur är så är det mycket få som tror på sådana här ideologiska experiment. Bara 10 procent av svenskarna tycker att anställningstryggheten borde försvagas. Både LO och tjänstemännen i Saco och TCO är också eniga om att det här är fel väg att gå. För utöver den osäkerhet som förändringarna skulle innebära för enskilda löntagare, så skulle de också undergräva fackens möjlighet att förhandla, och därmed också påverka stabiliteten och tryggheten på arbetsmarknaden som helhet.

Vänsterpartiet kommer aldrig att gå med på att de här förslagen blir verklighet. De senaste månaderna har visat att ett samhälle med trygga jobb också är ett tryggt och starkt samhälle. Våra nybakade studenter behöver fler trygga jobb, inte färre.

Christer Johansson, ordförande, Vänsterpartiet Knivsta
Nina Broman Costa, fackligt politisk ansvarig Vänsterpartiet Uppsala län