Författare: chrjoh

UNT Debatt 24 augusti 2019
Att kartlägga politiker är oacceptabelt. Vi kräver att regeringen markerar mot Turkiet, skriver två företrädare för Vänsterpartiet.

De senaste åren har det politiska läget i Turkiet hårdnat allt mer. Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter inskränks. Fängslanden av såväl journalister som oppositionella politiker har blivit vardag. Bland de som drabbats hårdast finns politiker och opinionsbildare som vågat ta ställning för kurdernas rättigheter.

En av de organisationer som särskilt hamnat i skottgluggen är vänsterpartiet HDP. Tusentals partiföreträdare, däribland de tidigare partiledarna Selahattin Demirtas och Figen Yüksekdag, har gripits och många har dömts till långa fängelsestraff på minst sagt tvivelaktiga grunder.

Senast i måndags avsatte man tre borgmästare i tre städer – Diyarbakir, Van och Mardin – och ersatte dessa med tre regimtrogna personer. Samma dag arresterades flera hundra kurdiska aktivister och representanter för HDP.

Det är i ljuset av den här utvecklingen som vi måste se den kartläggning av europeiska politiker som den Erdogan-stödda tankesmedjan SETA nyligen publicerat. Rapportens innehåll är i sig inte mycket att uppröras över.

Det handlar om att politikerna har kritiserat den turkiska regeringens angrepp på demokratiska fri- och rättigheter och fängslanden av oppositionella. I rapporten omnämns flera svenska folkvalda, däribland Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt och Socialdemokraternas försvarsminister Peter Hultqvist.

Syftet är knappast att anklagelserna om att dessa skulle ”stödja terrorism” ska bli tagna på allvar av några seriösa bedömare. Snarare är rapporten ett sätt för Turkiet att sätta press på de politiker som vågar tala klarspråk om förtryck och övergrepp, och att misstänkliggöra de som engagerar sig för fred och demokrati i landet. För medan Turkiets regering, med EU:s goda minne, har kunnat slå ner hårt på den inhemska oppositionen, så har länder som Sverige blivit en fristad för oppositionella på flykt.

Många av dessa har valt att organisera sig i Vänsterpartiet. Vårt parti har en lång historia av att verka för fred och försvara kurdernas rättigheter. I syfte att fredsförhandlingar ska kunna återupptas har vi bland annat verkat för att terrorstämpeln på PKK ska lyftas bort.

Framför allt har delegationer från Vänsterpartiet upprepade gånger besökt Turkiet, exempelvis som valövervakare och för att närvara vid politiska rättegångar mot medlemmar i vårt systerparti HDP. Senast i mars i år var Jonas Sjöstedt och riksdagsledamot Tony Haddou på plats i Van i östra Turkiet som valobservatörer.

Vi i Vänsterpartiet tänker inte låta oss skrämmas till tystnad. Vi kommer att fortsätta att tala om den turkiska regeringens förtryck av oppositionella i allmänhet – och av kurderna i synnerhet. Men det måste samtidigt inskärpas att den här sortens agerande från Turkiet inte bara är tomma hot.

Det har hänt mer än en gång att kurdiska aktivister bosatta i Europa har attackerats och till och med mördats för sina åsikters skull. Ett utpekande med namn i en sådan här rapport innebär alltså ett konkret hot, och försätter enskilda personer i fara. Det är en bedömning vi delar med den danska säkerhetspolisen PET.

I ljuset av detta kräver Vänsterpartiet att regeringen tydligt markerar mot den turkiska regeringen att sådana här kartläggningar inte är acceptabla. Detta är inte bara en fråga om att ta ställning för turkiska och kurdiska oppositionella. Det handlar om att stå upp för Sveriges demokratiska principer och värderingar.

Yekbun Alp internationellt ansvarig, Vänsterpartiet i Uppsala län
Håkan Svenneling utrikespolitisk talesperson, Vänsterpartiet

Jan Eliasson på DN DEBATT 21/7.

Tendensen att politiska partier utnyttjar flykting- och migrationsfrågan som ett slagträ i en alltmer polariserad samhällsdebatt ökar, och invandringen får skulden för alla möjliga samhällsproblem. Nu behöver vi lyfta blicken och fråga oss om inte mångfald är bättre än isolering och inåtblickande, skriver Jan Eliasson, vice generalsekreterare i FN 2012-2016.

Först tre personliga minnesbilder av migration och flyktingar.

Göteborg i början av 1950-talet:

SKF och andra industrier gick på högvarv och behövde arbetskraft. Många italienare sökte sig till Göteborg, en del med sina familjer. Några bodde i baracker nära SKF. Pappa sa till mig: ”Kan inte du och kompisarna gå ner och spela fotboll med deras barn, så att de känner sig välkomna”.

Libanon, 2013:

Hundratusentals syrier flydde över gränsen. Det skulle så småningom bli över en miljon, cirka en fjärdedel av Libanons befolkning. Libanesiska regeringen ville inte upprätta läger utan sökte fördela flyktingarna över landets städer och byar. Det var för mig som FN-representant imponerande att se hur alla ställde upp och sökte möta flyktingvågen från Syrien.

Stockholm, akutmottagningen på ett sjukhus på natten, 2019:

Alla var invandrare: läkaren, sjuksköterskan, undersköterskan, städerskan. Under mina timmar där som patient så talade jag med personalen om deras erfarenheter: om krigets fasor i Bosnien, politisk förföljelse i Latinamerika och hur mycket lättare det var att heta Sara än Soreh för att få jobb i Sverige.

”Flyktingar och migranter ses i den politiska debatten alltmer som hot och problem och allt mindre som tillgångar.”

Jag tror inte att vi är riktigt medvetna om att Sverige sedan länge inte bara finns i världen utan också att världen finns i Sverige. Det som våra mor- och farföräldrar byggt upp under 30-, 40-, och 50-talet fick en fortsättning under de senare decennierna på 1900-talet i den invandring som säkrade ekonomisk tillväxt i vårt land.

På senare tid har den onda cirkeln av krig, förföljelse, klimatförändringar och fattigdom lett till en förstärkt flykting- och migrationsström, främst från länder utanför Europa. Mycket tyder på att denna trend kommer att hålla i sig.

Låt oss lyfta blicken och se närmare på detta internationella perspektiv. Cirka 270 miljoner människor i världen bor och arbetar i länder där de inte är födda (migranter). Cirka 70 miljoner är flyktingar från krig och förföljelse, varav 40 miljoner befinner sig innanför och 30 miljoner utanför gränserna. Vissa länder har tagit emot miljontals flyktingar, till exempel Pakistan, Iran, Turkiet, Libanon, Kenya och Uganda.

När vi i FN 2016 planerade det första toppmötet om flyktingar och migration gjordes en rad studier om effekterna av migration och flyktingströmmar. Både Internationella Valutafonden (IMF) och OECD kom fram till att migrationen har haft en klart positiv inverkan på tillväxt och välstånd. Andra studier pekade på de viktiga konsekvenserna av migrationen för den vitala befolkningstillväxten. I våra diskussioner i New York talade också många delegater om mångfaldens och det internationella samarbetets positiva effekter på våra samhällen.

Det är märkligt hur mycket samhällsklimatet har förändrats i många länder under de senaste tre till fyra åren. Flyktingar och migranter ses i den politiska debatten alltmer som hot och problem och allt mindre som tillgångar.

När en färdigförhandlad överenskommelse i FN om principer för ordnad migration skulle undertecknas förra året hoppade ett tiotal länder av i sista stund, ledda av USA och Ungern. Den sågs av dem – felaktigt – som en inbjudan till större invandring.

Otvetydigt ledde den stora flyktingvågen 2015 från Mellanöstern till Europa till stora påfrestningar på mottagningskapacitet, både nationellt och lokalt. Det gällde centrala samhällsfunktioner som utbildning, bostäder och arbetsmarknad. De kulturella klyftorna var också ofta svåra att överbrygga. I Europa var det särskilt Tyskland och Sverige – som tagit emot fler flyktingar än andra EU-länder – som kände av dessa effekter. Men det ska också sägas att Sverige och Tyskland klarade denna uppgift mycket väl, vilket också uppmärksammades och uppskattades internationellt.

Oroande under senare år har varit tendensen i många länder att politiska partier och rörelser utnyttjar flyktingar och migranter för att öka rädsla, dela och polarisera och ge invandring skulden för alla möjliga samhällsproblem.

Än mer problematiskt är att dessa politiska kampanjer, med främlingsfientlighet som drivkraft, så ofta varit framgångsrika. De har i hög grad blivit katalysatorer för missnöje över andra samhällsproblem. Detta missnöje har i många fall varit förståeligt och legitimt, till exempel när det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelning och skillnader mellan stad och land. Men i många fall har just flyktingar blivit katalysator för en splittrande debatt. Trumps valframgångar i USA och Brexitsidans vinst i Storbritannien måste ses i detta perspektiv.

Vad behöver vi då göra, både på politisk och individuell nivå, för att lägga en ny kurs i migrations- och flyktingfrågan? Jag har fem förslag:

1. Klargöra vad migranter och flyktingar betytt samhällsekonomiskt, och betyder för våra länder i Europa, inte bara på kort utan också på lång sikt.

2. Se invandring i ett internationellt perspektiv – se behovet av insatser i ursprungsländer, av stopp för människohandel och av att värna den fundamentala rätten till asyl.

3. Analysera och fråga oss om mångfalden är ett bättre alternativ för vår framtid än isolering och inåtblickande.

4. Acceptera vårt ansvar att arbeta för att våra demokratiska samhällen gynnar alla samhällsgrupper och skapar den samhörighet som är nödvändig för att stå emot auktoritära och antidemokratiska krafter.

5. Satsa målmedvetet på en integration som tar tillvara alla mänskliga resurser i våra samhällen.

Allt detta innebär inte att vi kan blunda för de allvarliga problem vi ser i en del av våra förorter, på skolor och i motsättningar mellan olika grupper. Vi måste undvika skönmålning lika väl som demonisering av invandringen. Vi måste främja dialog och möten, tala med varandra på alla nivåer: i civilsamhället, i bostadsområden, i skolor och på arbetsplatser. Vi måste visa tolerans och medkänsla och skapa sammanhållning i en tid av utbredd oro och osäkerhet.

Om vi bestämmer oss för att se flykting- och migrationsfrågan som en positiv demokratisk arbetsuppgift snarare än som ett slagträ i en alltmer polariserad samhällsdebatt har vi kommit en bra bit på väg.

Förhoppningsvis kommer den snart uppsatta migrationspolitiska kommittén i Sveriges riksdag att sätta en positiv kurs framöver i denna för vårt samhälle så viktiga uppgift.

Jan Eliasson,
vice generalsekreterare i FN 2012-2016:

Utvecklingen är inte vacker. Men varför skyller så många på migrationen, frågar sig Mattias Hagberg i en krönika i Göteborgsposten den 27 juni.

”Så, varför pratar vi bara om migration och etnicitet? Varför handlar den offentliga debatten nästan uteslutande om nysvenskar och inte om jämlikhet? Jag tror att svaret är lika enkelt som skrämmande.”

Det jag nu skriver är varken nytt eller originellt, men jag tror ändå att det är värt att upprepa, särskilt nu, med tanke på den senaste tidens allt hetsigare debatt om migrationen.

Jag har, som många andra journalister och författare, rest mycket i Sverige. Jag har sett otaliga småstäder och förorter – såväl ”utsatta” som överdrivet välbärgade. Och jag har, precis som andra, sett ett land i snabb förändring. Ja, till och med ett land som inte längre går att känna igen, åtminstone om man har det sena nittonhundratalet som sin enda referenspunkt.

Nej, Sverige är sig inte likt. Men förändringen är inte etnisk utan strukturell. Vi har på ett par årtionden gått från att vara ett land inställt på jämlikhet till att bli ett land där politiken gynnar klyftor, såväl regionalt som socialt.

Vill man förstå förändringen ska man inte resa till Rosengård utan till Djursholm. Sverige är i dag ett extremt land, och det syns tydligt i statistiken. Stora skattesänkningar har på kort tid flyttat enorma resurser från det offentliga till det privata, från det gemensamma till det enskilda. För tjugo år sen gick nästan hälften av Sveriges BNP till stat och kommun. I dag närmar sig den siffran 40 procent. Detta samtidigt som subventioner, skattelättnader och avdrag allt oftare riktas till dem som redan har än till dem som är i behov.

”Ingen vill stå för resultatet, ingen vill kliva fram och erkänna att det var ojämlikhet som var målet.”

Resultat: Sverige har, enligt OECD, den snabbaste ökningen av inkomstojämlikhet i Europa. Eller, annorlunda uttryckt: Sverige har blivit ett välfärdsland för villaägare med höga inkomster. Miljarder, som en gång gick till vård, skola och omsorg, går i dag till altanbyggen, elektronikinköp och utlandsresor.

Parallellt med dessa skattesänkningar och dessa omfördelningar har skolan och bostadsmarknaden privatiserats och segregerats i snabb takt – med det uppenbara resultatet att människor med olika bakgrund, utbildning och erfarenheter inte möts längre. För att säga det kort: De tre viktigaste verktygen för jämlikhet – skattepolitiken, bostadspolitiken och skolpolitiken – har medvetet avlövats.

Så, varför pratar vi bara om migration och etnicitet? Varför handlar den offentliga debatten nästan uteslutande om nysvenskar och inte om jämlikhet? Jag tror att svaret är lika enkelt som skrämmande.

Sedan Kalla krigets slut har den svenska högern fått igenom sin drömpolitik. Nyliberalismen har firat triumf, men ingen vill stå för resultatet, ingen vill kliva fram och erkänna att det var ojämlikhet som var målet. Istället får landets svagaste invånare, de som nyligen kommit hit, klä skott för alla problem – från ökad otrygghet till brist på resurser i det offentliga.

Jag vet inte vilket ord som passar bäst för att beskriva detta illusionsnummer: skamligt eller bedrägligt. Vackert är det i alla fall inte.

Debattinlägg på UNT DEBATT den 20 juni 2019.

Välfärden i Knivsta behöver effektiviseras, skriver företrädare för fempartimajoriteten i Knivsta kommun.

Nu avslutar vi första halvåret i den fyraåriga mandatperioden. En hel del har åstadkommits på kort tid, men mycket återstår att göra. Mandatperioden ställer stora krav på att återskapa balans i den kommunala ekonomin och att utveckla organisationen för att långsiktigt kunna fortsätta leverera en god välfärd av hög kvalitet.

Knivsta möter precis som övriga svenska kommuner en allt hårdare ekonomisk press de kommande 15 åren, då andelen unga i förskola/skola och äldre ökar medan andelen förvärvsarbetande skattebetalare minskar.

För att hantera situationen behövs ett genomgripande förändrings- och effektiviseringsarbete. Redan nu visar socialtjänsten goda exempel. Genom nya arbetssätt och en snabb digitalisering kan välfärdsleveransen ske till en lägre kostnad utan kvalitetsförsämringar. Även inom andra verksamhetsområden pågår samma utvecklingsarbete.

Knivsta ligger i en av de snabbaste växande regionerna i Europa. Närheten till Uppsala, Stockholm, Arlanda, universitet, goda kommunikationer och inte minst naturen gör det attraktivt att bo i Knivsta. I samhällsmagasinet Fokus senaste mätning placerar sig Knivsta åter igen bland topp tre av landets kommuner där det är bäst att bo. Det gör att Knivsta kommer fortsätta växa oavsett vilka beslut som fattas. Vår uppgift är att se till att tillväxten sker på ett hållbart sätt, med fortsatt attraktivitet – och blicken mot Agenda 2030 med FN:s 17 mål för hållbar utveckling.

Därför vill vi, i dialog med opposition och medborgare, utveckla planprogram för både Västra Knivsta och Alsike stationssamhälle. Ett av flera verktyg i processen blir det medborgarråd med ett statistiskt urval av befolkningen som bjuds in att vara referensgrupp för våra långsiktiga samhällsfrågor.

Vi fem partier i den styrande majoriteten har alltså tagit oss an att möta de oundvikliga utmaningarna som Knivsta liksom övriga svenska kommuner står inför. För att kunna leva upp till invånarnas förväntningar om god samhällsservice och för att möta miljö- och klimatutmaningar, trots en krympande ekonomi i offentlig sektor och med återställd skattenivå 2022.

Fler tuffa beslut kommer att behöva fattas. Men utvecklingen av Knivsta kommer ändå att ske med fokus på hållbarhet och attraktivitet för dagens och kommande invånares önskan att bo och verka i kommunen.

Peter Evansson (S) kommunstyrelsens ordförande
Klas Bergström (M) ordförande kommunfullmäktige
Boo Östberg (C) kommunalråd
Kerstin Umegård (Mp) fullmäktigegruppledare Miljöpartiet Knivsta
Christer Johansson (V) ledamot kommunfullmäktige, ordförande Vänsterpartiet Knivsta

Debattartikel inskickad till UNT Debatt.

Runt om i Europa försöker högernationalister få inflytande över den politiska agendan. De hoppas använda EU-parlamentsvalet som en PR-möjlighet för sitt hat mot migranter och minoriteter, och för sina planer på inskränkt aborträtt. Vänsterpartiet kommer aldrig att vika en tum från våra principer om alla människors lika värde. Den verkliga konflikten är istället mellan den superrika minoriteten och alla oss andra. Lösningen är mer jämlikhet och Vänsterpartiet är det självklara alternativet för de som vill trycka tillbaka de högernationalistiska partierna.

För att råda bot på de högernationalistiska partiernas tillväxt måste vi förstå dess bakgrund. Sedan krisen 2008 har EU drivits allt djupare in i nyliberal ekonomisk politik, med nedskärningar, åtstramningar och ökade klyftor. Det är en politik som har gynnat de rikaste, både medlemsstater och individer, medan det är de fattigaste som fått stå för notan.

Liberaler som Frankrikes Emmanuel Macron och Sveriges Annie Lööf tycker om att framställa sig själva som representanter för ”frihet” och ”öppenhet”. Samtidigt drömmer de om mer av samma politik: utförsäljningar och avregleringar, försämrad arbetsrätt och ökade klyftor, både inom och mellan länder. Vilket paradoxalt nog är samma politik som Sverigedemokraterna och dess allierade i Ungern, den auktoritäre och arbetarfientlige Orbán, bedriver.

Vänsterpartiet vet att den verkliga motsättningen inte står mellan högernationalister och nyliberaler. Det är bara en politik för jämlikhet och rättvisa som verkligen kan göra skillnad, och skapa ett samhälle för oss alla, inte bara för några få procent rika. Därför vill vi införa ett socialt protokoll i EU-fördragen så att facken får rätt att teckna fullvärdiga kollektivavtal även för utstationerade arbetare, att alla ska ha rätt till lika löner oavsett var man kommer ifrån, och att det ska finnas grundläggande rättigheter för arbetare, oavsett land, runt om i Europa.

Samtidigt är kampen mot klimatförändringar vår tids stora ödesfråga. Om vi inte sätter stopp för dem nu finns det snart inte mycket annat kvar att kämpa för. Vi vet samtidigt också att klimatomställningen måste vara rättvis, och att förslagen måste rikta sig mot de som faktiskt bär huvudansvaret. Det är ett fåtal rika individer och storföretag som lever gott på att förstöra livsvillkoren för mänskligheten. Det är de som måste betala.

Därför driver Vänsterpartiet en politik för en kraftfull grön omställning som slår mot de riktiga miljöbovarna. Vi kräver därför till exempel en progressiv flygskatt, där den som flyger mest också betalar mest, och ett stopp för EU-subventioner till klimatförstörande industrier.

Vi vill ha en klimatinvesteringsbank för en grön, hållbar och rättvis omställning!

Vänsterpartiet är det enda partiet som konsekvent står upp mot rasism och sexism, för rättvisa och jämlikhet, och mot klimatförändringar, på vanligt folks villkor. Kort sagt: För ett Europa för alla, inte bara för de rikaste.

Nina Broman Costa, Knivsta, kandidat 4 för Vänsterpartiet i EU-parlamentsvalet
Jonas Karlsson, Uppsala, kandidat 8 för Vänsterpartiet i EU-parlamentsvalet