Akut att ändra skolsystemet
Ledare den 23 dec i DagensArena av Johan Enfeldt.
Det finns goda förslag för skolan. Nu återstår bara att göra konkret politik av dem.
Inblickarna i friskolevärlden blir allt fler. Tidigare i år skrev Lina Axelsson Kihlblom, numera skolminister, om de knep hon som rektor på en friskola lärt sig för att sålla fram ”rätt” elevunderlag. Det handlade både om riktad marknadsföring och om sätt att manipulera antagningen. Ett tips var att låta var sjunde ansökan i skolkön vara en låtsasansökan som man senare vid behov kan byta ut mot ”önskad” elev.
I förra veckan skrev Ingela Netz, skolledare och en av namnen bakom skolpodden Kornhall och Netz, ett blogginlägg om sina erfarenheter som rektor i en expansiv friskolekoncern. Hon sade själv upp sig för ett år sedan. Det väckte ont blod. Markus Uvell, en av Sveriges mest kända PR-konsulter och tidigare bland annat VD på Timbro och Sverigechef på Kreab, avfärdade hennes berättelse med orden: ”Ja med ett sådant brinnande hat mot friskolor var det nog ett klokt beslut”.
”Hög ersättning, låga krav, små risker och brist på insyn har gjort vår skola lockande för investerare.”
Så vad skrev hon?
Till att börja med beskrev Ingela Netz en scen där en rektor kläms mellan å ena sidan skollagens skrivningar om alla elevers rätt till lärande utifrån sina förutsättningar, och å andra sidan huvudmannens budget. Det är naturligtvis något som många chefer i offentligt finansierad verksamhet kan känna igen sig i, alldeles oavsett driftsform. Det speciella med en börsnoterad friskolekoncern är att det inte bara handlar om vilken budget de folkvalda skjutit till utan också om aktieägarnas avkastningskrav och prioriteringar. I en friskolas vardag handlar det om ganska stora pengar.
En genomsnittlig grundskola inom Academedia har 234 elever. Kunskapsskolans skolor har i snitt 430 elever. Låt oss för enkelhets skull göra ett exempel med 300 elever. Academedia har de senaste åren haft en rörelsemarginal på cirka 8 procent. Det är samma nivå som Internationella Engelska Skolan lovade sina aktieägare när de var kvar på börsen. Med en sådan marginal försvinner alltså skolpengen för 24 elever från skolan enbart som rörelsemarginal.
Ytterligare skolpengar går sedan till att betala för koncernledningen. Det kostar nämligen på att vara börsnoterad. Academedias VD hade förra året en ersättning på nästan 12 miljoner kronor, mer än 5 gånger så mycket som statsministern. Det motsvarar skolpengen för 120 av Academedias 27 000 elever i grundskolan. Bara kretsen med ledande befattningshavare kostar enligt årsredovisningen 37 miljoner. Det motsvarar skolpeng för en skola med ungefär 350 elever. Det är klart det märks i verksamheten. Och det finns alltså att fler sätt att berika sig som skolföretagare än genom vinstuttag.
Nästa scen i Ingela Netz text handlar om elevunderlaget och elever med behov av särskilt stöd. Huvudmannens representant gör klart för rektorn att det blir för dyrt: ”Men du kan inte ta emot såna elever”. Det är en direkt parallell till skolministerns erfarenhet ovan, men också till den i förra veckan uppmärksammade Profilskolan som i ett, numera borttaget, stycke på sin hemsida förklarade att elever med svårigheter nog skulle välja en annan skola.
Det här visar hur akut det är att ändra på vårt skolsystem. Kombinationen av hög ersättning, låga krav, små risker och brist på insyn har gjort vår grundskola lockande för investerare som vill tjäna pengar.
Om friskolorna skulle ha 85 procent av de kommunala skolornas ersättning, som det var tänkt från början, skulle det vara väsentligt svårare att tjäna pengar på skola. Och om det vore svårare att tjäna pengar på skola skulle vi varken sett någon rusning av riskkapital eller börsnoteringar. Det snabbaste och enklaste sättet att stoppa utvecklingen där koncernerna växer sig större än de riktigt stora kommunerna är att differentiera ersättningen. Betänk att Internationella Engelska Skolan närmar sig Malmös skolverksamhet i storlek.
Om friskolorna inte tilläts hantera antagningen själva och inte fick använda kötid som urvalsmetod skulle möjligheterna att skaffa sig ett mer lönsamt elevunderlag minska snabbt. Det skulle i sin tur göra skolan mindre attraktiv för riskkapital och investerare.
Om offentlighetsprincipen skulle gälla också fristående skolor skulle vi som betalar för verksamheten kunna upptäcka oegentligheter, brister och följa vart pengarna tar vägen. Precis som vi kan i kommunala skolor.
Lyckligtvis finns det färdigutredda och remissbehandlade förslag för alla tre punkterna. Det som krävs är att regeringen lägger propositioner i vår och att tillräckligt många riksdagsledamöter förmår välja mellan en likvärdig skola för alla eller en skola där särskilt stöd till elever ställs mot börsnoterade koncernledningars mångmiljonersättningar och expansionsplaner.
Johan Enfeldt fd folkpartist
