Ett debattinlägg i dagensarena 31 mars 2025
Om vi bara pratar om Trump göder vi hans negativa agenda, skriver Robert Hjalmarsson. Foto: Privat och Wikimedia commons.
Så vad händer när vi fokuserar på dessa negativa krafter vid till exempel fikabordet? Jo, vi ger dem kraft.
Tillhör du, liksom jag, den skara människor som i dag har lätt att reta och irritera dig över en människa som Trump, som tycks leda världen i fel riktning?
Till exempel runt fikabordet på jobbet träffar man ofta på ett fokus och en påtaglig irritation över de människor som leder världen.
Vad gör vi när vi så lätt lägger skulden för världens utveckling utanför oss själva?
Om vi tänker oss att världen, och det kollektiva medvetandet formas av positiva och negativa krafter, så är det viktigt hur vi riktar våra tankar och vår uppmärksamhet.
De krafter som nu styr världen, och som många av oss upplever som negativa och destruktiva, har inte uppkommit ur ett vakuum. Vi har format samhällen som är orättvisa och alltmer ojämlika. I denna grogrund finns ett pyrande missnöje som ger negativa krafter makt.
Så vad händer när vi fokuserar på dessa negativa krafter vid till exempel fikabordet? Jo, vi ger dem kraft. På detta vis är vi med och skapar den verklighet som vi egentligen inte vill uppleva. Självklar kan det vara lättare att lägga skulden för hur världen ser ut på någon annan. Mitt ansvar minskar ju och det finns inte så mycket jag kan göra.
Hur kan vi då motverka detta? Vi kan ta ett större ansvar för hur våra tankar och känslor skapar världen. Ju mer vi kan fokusera på positiva händelser och skeenden i vårt eget liv och i världen runt omkring oss, desto mindre kraft får despoter med maktanspråk som vill styra över oss. Detta kan tyckas långsökt för vissa, men om vi ser oss som medskapare till världen är inte världen en plats som vi bara hamnat i, utan en plats som skapas genom vårt bidrag i form av tankar och känslor.
Ju mer vi fokuserar på det positiva, desto större möjlighet skapar vi för en positiv framtid för oss alla. Jag tror att det är i dessa små steg som vi skapar en ny värld som är betydligt bättre än den vi byggt nu.
Den upplysta värld som denna liberala dagstidning har som motto, är upplyst inte endast av idéer utan också av fossil energi. Det är hög tid att omvärdera frihetsbegreppet, skriver Anita Goldman som i år mottog Frihetspennan, ett pris som tilldelas framstående publicister verksamma i Torgny Segerstedts anda.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Två saker inträffade strax efter den oerhörda valutgången i USA. Den ena var att världen återigen samlades – denna gång i det oljedopade Baku i Azerbajdzjan – för att ta ett nappatag med vår ödesfråga. Den andre – ojämförligt mindre, men inte så privat som det först kunde verka – var att jag åkte till min hemstad Göteborg för att ta emot Frihetspennan av Stiftelsen Torgny Segerstedts minne.
Jag förberedde mig förstås genom att läsa texter om och av den elegante och modige publicisten. Så gott som varje formulering syntes mig dagsaktuell, som den om ”gaphalseriets segertåg genom världen” eller den om hur vägen till inflytande stavades ”skrän och skrävel”. Redan 1933 när Hitler kom till makten skrev Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning: ”En karl med den uppsynen skall det offras tankekraft på. Det är oförskämt att ställa till det så.”
Hade inget hänt i världen sedan 1945? Får man bara resignerat böja sig under det faktum att vågor av upplysning följs av dess motsats, igen och igen?
Mina förberedelser inför tacktalet inleddes före den 5 november och avslutades efter. Jag såg allt klarare hur den sympatiska Göteborgsliberalismen som jag växte upp med och nu återvände till, saknar språk för det som sker med vår jord.
För något har ändå hänt sedan Segerstedt gick bort och sedan jag föddes i början på 50-talet. Något utan motstycke i människans historia på denna vackra planet. Det står nu klart att den ordning vi skapat för att organisera produktion, jordbruk, konsumtion, transport och ekonomi är på god väg att förgöra förutsättningarna för fortsatt liv och utveckling på planeten. Precis då jag såg världens ljus på Sahlgrenskas BB, började alla grafer skjuta i höjden, inte som en nödtvungen utveckling utan snarare som en exponentiell explosion. Allt förstorades och förmerades, från tv-skärmar till livslängd, från godispåsar till semestrar, från utvinningen av vadhelst i jordens och havens innandöme som man kan göra pengar på, till en hisnande produktion av nödvändiga och sedan allt mer onödiga och livsförstörande ting. Samt förstås folkmängdens abnorma utveckling. Vi blev fler och fler som utvann mer och mer av jordens ändliga resurser.
Detta skedde alltså under en epok där den ideologi och praktik som ställer individens fri- och rättigheter i centrum utvecklades och fick fäste. Liberalismens credo om individens förmåga att fatta egna beslut och skapa sitt eget liv, så länge detta inte kränker andras frihet och rättigheter, verkade gå segrande ur striden, i synnerhet efter murens fall 1989.
Jag tror inte att vi kan försvara friheten enbart med de vedertagna – och ännu så viktiga och vitala – argumenten som Torgny Segerstedt använde
Ändå är det slående att det var just i detta ekonomiska system vars själva raison d’être är att växa, kosta vad det kosta vill, som den oerhörda accelerationen ägde rum genom att vi envisats med en livsstil som kräver fyra och en halv planet om alla på jorden skulle ha samma levnadsvillkor. Därmed kränker vi ju andras fri- och rättigheter. Men de vi kränker är för det mesta inte synliga för oss. De bor långt bort, i de geografiska och sociala periferierna och de har inte medverkat till den överproduktion och överkonsumtion som nu leder till torka och översvämningar av platserna där de lever. I Baku försökte de – utan mycket framgång – få oss att ta vårt ekonomiska ansvar för den saken.
I uppsatsen ”Politisk idéhistoria i klimatförändringarnas tid” frågar sig idéhistorikern Julia Nordblad hur det kommer sig att vi har hamnat i en situation där våra politiska begrepp och analystraditioner har så lite att säga om den gigantiska civilisatoriska kris som tornar upp sig. Hon påpekar att ”den politiska modernitetens strävan efter individuell autonomi och kollektiv oavhängighet innefattar en strävan efter frihet från ekologiska begränsningar som människan oundvikligen lever under.”
Torgny Segerstedt var chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning från 1917 fram till sin död 1945. Foto: Kamerareportage/TT
Om så är fallet, måste vi nog inse att vårt planetära nödläge inte är ett olycksfall i själva samhällsbygget, något vi kan rätta till genom att som lösningen nu lyder, leva ”fossilfritt”. Nordblad menar att vi måste börja med att se och förstå alla politiska idéer som ekopolitiska. Det vill säga, de har uttryckt – kanske inte bokstavligen, men absolut i praktiken – ett precist förhållande till naturen och dess resurser. ”Människans livsvillkor är hopplöst materiella och organiska till sin natur, men moderniteten har till stor del handlat om en kamp för att övervinna detta beroende.”
Den upplysta värld som denna liberala dagstidning har som sitt motto, är upplyst inte endast av idéer utan också av fossil energi. Hur vi får ljus, värmer oss och äter är inte frikopplat de politiska idéerna. De är politiska handlingar med oerhörda konsekvenser för människors liv och frihet.
Det sammanhållande kittet blir uteslutandet av de som inte hör till nationen, vilken inte främst ses som en politisk entitet utan som en organisk och mytisk plats
Den liberala idétraditionen har gett oss mänskliga rättigheter och friheter av ett slag som den stora majoriteten aldrig har åtnjutit och det är något oerhört. Men idéerna är inte grundade i de naturliga begräsningar som vi, som biologiska varelser på en levande planet, faktiskt lyder under. Därför har de inte kunnat förhindra, utan snarare påskyndat, den groteska accelerationen, men har nu, när vi bevittnar de katastrofala konsekvenserna, inget vitalt att komma med.
Människor över hela världen upplever hur marken – bokstavligt talat – gungar och ser sig om efter en mer stabil grund att stå på. Många finner tröst och tillhörighet i föreställningar som nationalitetsforskaren Benedict Anderson kallade imagined communities, imaginära eller fantiserade samhörigheter grundade på ett lappverk av gamla myter. Det sammanhållande kittet blir uteslutandet av de som inte hör till nationen, vilken inte främst ses som en politisk entitet utan som en organisk och mytisk plats.
Proklamerandet av den imaginära samhörigheten kommer alltid ovanifrån, från en ledare som symboliserar ”naturlig” auktoritet, som Björn af Kleen så hårresande visar i sitt reportage om Trumps prinsar och prinsessor.
Ledaren/Daddy har svaret på allt. En faktaspäckad klimatkris ingår inte i hans intresse, eftersom en sådan kräver öppenhet, lyhördhet, ödmjukhet och omvärdering av etablerade sanningar.
Men inte heller på den andra sidan, på den liberalt upplysta, finner jag insikt i hur beroende och begränsningar måste reglera våra liv. Vårt förhållande till den väv av liv som vi är del och totalt beroende av, avspeglas inte i samhällets självreflektion. ”Politiken och det intellektuella livet i bred mening har som regel varit blinda för naturen.” skriver Nordblad.
Jag tror inte att vi kan försvara friheten enbart med de vedertagna – och ännu så viktiga och vitala – argumenten som Torgny Segerstedt använde. Vi måste också fördjupa vår förståelse för de livsuppehållande systemen och alltmer artikulera vårt förhållande till dem. Utan en sådan omvärdering av frihetsbegreppet, utan en djupare förståelse av tillhörighet och beroende, av den väldiga omdaning som vårt samhällsystem kräver av oss för att det ska bli ekologiskt hållbart, är jag rädd att de krafter som förespråkar ett beroende av ledaren och en fantiserad tillhörighet som utesluter det mesta vi hållit för gott och sant kommer att gå segrande ur striden.
Anita Goldman är 2024 års mottagare av Segerstedts frihetspenna, som delas ut av Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne. Texten är en bearbetning av tacktalet hon höll under ceremonin den 12 november i Torgny Segerstedtsalen på Göteborgs universitet.
Tappet i hållbarhetsrankingen är under all kritik, det menar samtliga oppositionspartier i Knivsta. FOTO: JONAS KIHLANDER
Införd på UNT Debatt den 16 okt 2024
Hela Knivstas opposition är enig – det här behövs för att rädda miljön.
Knivsta rasar från plats 47 (2021) till plats 125 (2024) i Aktuell Hållbarhets årliga ranking[1]. Redovisningen pekar på allvarliga brister i Knivstas hållbarhetsarbete. Bland annat saknas ett systematiskt arbete i samhällsplaneringen för att anpassa och därmed förbereda Knivsta för framtida klimatförändringar. Undersökningar av den här typen har förstås sina utmaningar. Det gäller till exempel att tydliggöra vad som å ena sidan är löften och målsättningar och andra sidan faktiska åtgärder. Vad gäller löften så har Knivsta tecknat så kallade hållbarhetslöften inom olika åtgärdsprogram som Länsstyrelsen utarbetat. Målet är att öka takten i omställningen till ett hållbart län. Åtgärdsprogrammen handlar bland annat om minskad klimatpåverkan, förbättra vattenkvalitet, samt gynna ekosystem och biologisk mångfald.
I Knivsta kommuns sammanställning av aktiviteter inom området ekosystem och biologisk mångfald för programperioden 2024-2028 betonas främst information, kunskapshöjande aktiviteter och att upprätta planer. De konkreta åtgärderna är dock få och oklara. Viktiga inslag som ändå nämns handlar om att sköta och restaurera ängar och betesmarker på kommunägd mark samt att återskapa slingrande vattenflöden i Pinglaström. Fler av sådana konkreta åtgärder behövs! Kommunen svarar samtidigt att de inte har undersökt om det finns verksamheter och områden i kommunen som bidrar till att miljökvalitetsnormen för PFOS och PFAS inte följs. Detta är särskilt bekymmersamt eftersom det är ett lagkrav att detta ska dokumenteras och att allmänheten ska kunna få ta del av det.
Vi har ett gemensamt ansvar att uppnå de målsättningar som regering och riksdag sedan tidigare står bakom. Men både nationella och globala mål kan vara svåra att konkretisera i ett lokalt sammanhang. För att åstadkomma en väsentlig förändring och mer än utställda löften krävs ett ökat engagemang och ett aktivt arbete från alla parter. Här räcker det inte med att enbart teckna regionala löften. Det är viktigt att ansvariga inom kommunen även visar en god vilja att förankra, öka delaktigheten och medvetenheten kring dessa frågor. Den dragkraften saknas för närvarande hos de styrande partierna i Knivsta. Vad de nyligen antagna hållbarhetslöftena kommer innebära i praktiken är svårt att överblicka i nuläget. Kommunens förvaltning och samhällsservice samt enskilda företag, medborgare och organisationer gör bra insatser. Men de får för närvarande inget tydligt stöd, från de styrande partierna, i sitt förändringsarbete mot en mer hållbar framtid. Vi kan också konstatera att hållbarhetsfrågor inte längre har någon tydlig hemvist inom kommunen samt att flera expertfunktioner inte längre finns kvar, exempelvis hållbarhetsstrateg och kommunekolog.
Knivsta behöver
Ett systematiskt arbete i stadsplaneringen för att både begränsa klimatutsläpp och att anpassa Knivsta till framtida klimatförändringar.
Fler centrala grönytor, vattenreservoarer och träd (högre krontäckningsgrad) som kan mildra konsekvenser av ett förändrat klimat.
En ökad andel skyddad natur, till exempel fler naturreservat (Kölängen), en större andel skog med naturvårdande skötsel samt insatser för att bevara och återskapa våtmarker.
En fungerande koldioxidbudget med ett handlingsprogram för att nå utsläppsmålen.
Ett tidsatt mål om att bli klimatneutralt.
Knivsta har goda förutsättningar att åstadkomma ett framgångsrikt hållbarhetsarbete. Det finns en ung och engagerad befolkning med hög andel barn som vi alla vill ska få en ljus framtid.Vi vill se ett Knivsta där alla kan se hoppfullt på framtiden. Detta kräver ett mer ambitiöst hållbarhetsarbete.
Slutreplik om ungas oro för framtiden. Införd på UND Debatt den 5 oktober 2024
Knivstas styre, KNU och KD med stöd av SD, skriver i sin replik på mitt inlägg om ungas oro, att smutskastningskampanjer och felaktiga påståenden banar väg för en tråkig valrörelse i Knivsta.
Som oppositionsparti är det vår uppgift att sakligt kritisera politik vi inte gillar, men styret väljer att kalla kritiken för smutskastningskampanj. Samtidigt går de till personangrepp och kommer med rena felaktigheter.
I repliken i UNT den 25 september påstås att Vänsterpartiet deltagit i beslutet att bebygga fotbollsplanen Broplan med höghus. Jag vill för tjugonde gången påminna styret om att beslutet om dessa husbyggen togs den 15 augusti 2018, flera månader innan fempartimajoriteten bildades. Bland de styrande 2018 fanns KD som röstade nej på grund av för få P-platser.
Vidare är det sant att Vänsterpartiet deltog med att ta fram en investering på 60 miljoner för en fotbollsanläggning på Kölängen. Denna investering ströks helt i styrets budget för 2024. I stället slår man sig för bröstet för en (1) fotbollsplan 2025, med risk att återigen bygga en icke fungerande plan som Broplan en gång var.
Det stämmer även att Vänsterpartiet föreslog en skattehöjning på 60 öre istället för att som styret plocka pengar ur kommunens reserv. Den vill Vänsterpartiet spara till framtiden. Ser man på partiernas fördelning till Kultur och fritid så pudlar jag på ordet neddragningar men konstaterar att Vänsterpartiets förslag ger nära 10 miljoner mer än styret. Trots den skillnaden av resurser hävdade styret att det inte ska drabba fritidsgård i Alsike, gång och cykelvägar eller fotbollsplaner. Hur länge ska Knivstas unga behöva vänta?
Vänsterpartiet gläds åt att Knivstaborna i den förra SCB – enkäten tycker att de har möjlighet att påverka kommunens beslut. Ett resultat som kom efter att fempartimajoriteten införde medborgarlöften.
Om det är medvetet trollande eller ren okunskap att i sin replik blanda ihop resultaten från Region Uppsalas Liv och Hälsa ungundersökning bland skolelever, med ca 1000 Knivstabor i blandade åldrars svar i SCB:s enkät, kan bara styret svara på.
Vi i Vänsterpartiet har i alla valrörelser berättat hur vi vill att Knivsta ska utvecklas och bli en bättre kommun för alla som bor här. Det är vår ambition även inför 2026. Knivstas väljare förtjänar bättre och jag hoppas på ett högt valdeltagande 2026.
Andra året i rad som en fjärdedel av våra unga inte ser ljust på sin framtid. Det är oroväckande, skriver Christer Johansson (V)
Det är nu två år kvar till det är dags för Knivstaborna att, den 13 september 2026, välja representanter till kommunfullmäktige. Vid det senaste valet efterträddes den breda fempartimajoriteten (S, M, C, V och MP) av ett minoritetsstyre bestående av Knivsta.NU och KD med stöd av SD.
Under åren 2019 – 2022, som sammanföll med en världsomspännande pandemi och starten av ett krig i Europa, återbetalade fempartimajoriteten kommunens miljonskuld efter två negativa bokslut från 2017 och 2018. Till det nya styret, 2022, lämnade vi ett överskott på 80 miljoner kronor samt en plan med sikte på 2035 för hur Knivsta skulle växa hållbart. Stadsutvecklingsstrategi 2035 togs fram i den största medborgardialogen i kommunens historia där hundratals Knivstabor bidrog med sina tankar och idéer.
I strategin går att läsa att kommunen ska växa med en varierad bebyggelse i två till fem våningar nära stationsområdena och inom stadsväven finns även plats för villor och enstaka högre hus, så kallade landmärken. Tyvärr valde det nya styret att upphäva hela Stadsutvecklingsstrategin och stoppa flera byggplaner. Utan att ersätta strategin, byggföretag eller markägare med någon ny övergripande plan.
Vänsterpartiet uttryckte stor oro när det nyvalda styret presenterade sin första budget. En budget som innehöll nedskärningar på nära 10 miljoner kronor inom området kultur och fritid. Förutom minskad personal sköts planerade fotbollsplaner, en gång- och cykelväg längs 255:an och en fritidsgård i Alsike på framtiden.
Men ännu har ingenting hänt förutom att ordningsvakter, som benämns trivselvärdar, är anställda för att jobba på kvällar och helger. Samtidigt som kommunens kultur- och fritidspersonal minskar.
Istället för löften om fritidsgård och fotbollsplaner breder pessimismen ut sig bland Knivstas ungdomar. Endast 76 procent ser ljust eller ganska ljust på sin framtid kan vi se i 2023 års resultat från Region Uppsalas stora enkätundersökning ”Liv och hälsa ung”. Vänsterpartiet tycker att det är oroväckande eftersom det är det andra året i rad efter pandemiåret 2021 där så pass få Knivstaungdomar uppger att de ser ljust på framtiden för egen del. Det vore så klart önskvärt att alla ungdomar hade gott hopp om sin framtid.
När samma ungdomar får svara på frågan hur de ser på framtiden för världen i stort ökar dessvärre hopplösheten ännu mer. Endast 20 procent uppger att de ser ljust eller ganska ljust på världens framtid, vilket är en minskning med 24 procentandelar sedan 2013, då frågan ställdes för första gången.
Ungdomars delaktighet i kommunens medborgardialoger 2019 – 22 var inte så höga som dåvarande styre hade önskat. Men modellen, som tagits fram i dialog med SKR (Sveriges Kommuner och Regioner), kompenserar för de grupper som har lägre deltagande än de proportionellt borde ha. Trots löften i kommunfullmäktige från Matilda Hübinette (KNU) med flera om en utvecklad medborgardialog ser vi nu hur styret återgår till att bjuda in till icke evidenssäkrade möten med Knivstabor. Ofta i frågor som redan är beslutade och därmed inte påverkbara mer än på marginalen.
Politiker behöver visa ungdomar att de agerar för att förbättra deras villkor, men enligt Ungdomsbarometerns Generationsrapport 2024 misstror 56 procent av alla ungdomar politikers förmåga att lösa samhällsproblem. Förtroendet i Knivsta lär inte öka då kommunen sjönk 88 platser i den senaste rankingen bland landets klimatkommuner. År 2021 låg Knivsta på plats 49.
Vänsterpartiet kommer fortsätta kampen för ett Knivsta där våra unga medborgare känner framtidstro. De viktigaste frågorna kommer att bli hur vi lyckas med klimatfrågorna och utbudet på fritiden. Vi vill fortsätta med en politik som gynnar barn och ungdomar såväl i skolan som på fritiden och driva en politik som bidrar till minskningen av den globala uppvärmningen.
Det är med stor förvåning jag läser Centerpartiet Knivstas debattinlägg (UNT 26/6) angående minskning av sommarjobb för Knivstas ungdomar.
Under förra mandatperioden deltog Centerpartiet till att öka antalet sommarjobb för Knivstas ungdomar. Syftet den gången var en förebyggande insats för att ge Knivstas unga en ökad självkänsla och framtidstro. Känslan att få delta i ett sammanhang och få sin första lön vill vi i Vänsterpartiet att alla Knivstas unga ska få uppleva.
Linus Wesslén lyfter fram att sommarjobben inte lyckats så som det är tänkt. Vad som är tänkt får läsaren inte veta, förutom några kommentarer om nivåer på löner och att fler borde söka sig till privata arbetsmarknaden. Som lösning på de problem Wesslén identifierat vill han och Centerpartiet minska antalet sommarjobb så att att bara de som inte kan få ett eget sommarjobb ska få ett kommunalt sommarjobb. Samtidigt ska kommunen föreslås främja samarbetet med näringslivet för att ge unga anställning i privata sektorn.
För över tjugo år sedan fanns det kommuner som bara ville ge sommarjobb till unga som hade det ekonomiskt och socialt svårt. Men precis som med barnbidraget, som vissa ibland velat inkomstpröva, övergavs tanken med förtur för utsatta till sommarjobben.
Vänsterpartiet har vid ett antal tillfällen, på olika sätt, uppvaktat Knivstas företagare att ta emot sommarjobbare. Men intresset har hittills varit lågt, kanske är det dags att fråga igen.
Knivsta har vid tidigare somrar haft olika jobb som kräver en ansökan. I år handlar det om att sommarjobba som företagare och flera ”företag” är redan igång. Det har även gått att söka sommarjobb som samhällsplanerare i Knivsta. I Uppsala kan ungdomar söka jobb som dansare eller musiker där antagande sker efter audition.
Så om Centerpartiet på riktigt vill att Knivstas ungdomar ska se såväl ansökan/rekryteringen som sommarjobbet som en positiv erfarenhet att dra nytta av i livet bör så många som möjligt få den möjligheten.
Det är mycket olyckligt att Sveriges regering bromsar hela EU:s klimatarbete, skriver Jonas Sjöstedt.
Vi är många som är besvikna på den svenska regeringens klimatpolitik. Den har ökat utsläppen, fördröjer satsningar på förnybar energi, tackar nej till EU-finansiering till ny järnväg och bromsar miljöarbetet i hela EU. När Sverige nu ökar utsläppen så bidrar vi till att EU riskerar att missa klimatmålen. Men vi behöver inte vänta till valet 2026 för att skärpa upp klimatpolitiken, det kan vi göra redan 9 juni i valet till EU-parlament.
Vänsterpartiet går till val på en riktigt ambitiös klimatpolitik i EU. Vi vill nå nollutsläpp till 2040 och fasa ut användningen av kol, fossilgas och olja till dess. Vi vill göra stora gröna investeringar och satsa på kollektivtrafik och järnväg. Vi är beredda att förändra EU och ta bort fossilsubventioner, satsa på järnvägen och ändra statsstödsregler för att få större gröna investeringar. Banker och pensionsfonder ska inte längre kunna investera i att utvinna fossil energi. Vi sätter klimatet före marknaden.
För oss är det viktigt att klimatomställningen präglas av rättvisa och ökad jämlikhet. Det är de stora utsläpparna som måste minska sina utsläpp mest, det handlar om stora företag och mycket rika personer. Vi har en klimatpolitik som ska göra det enkelt för alla att ställa om med en Sverigebiljett för all kollektivtrafik i landet för några hundra kronor, låga Sverigepriser på el och en elbilspremie som gynnar låginkomsttagare och glesbygdsbor. Vi kan minska utsläppen, bättra på välfärden och öka jämlikheten.
I miljörörelsens jämförelser mellan partiernas klimatpolitik i EU-parlamentet ligger Vänsterpartiet och Miljöpartiet i topp. Skillnaden mellan partierna är liten inom den traditionella klimatpolitiken. Jag hoppas ta plats i EU-parlamamentets miljöutskott och ser fram emot ett gott rödgrönt samarbete. Men det som är speciellt med Vänsterpartiets politik är att vi också har en politik för ökade gröna investeringar även när det innebär att EUs övertro på marknadslösningar och privatiseringar måste omprövas.
Vänsterpartiet har en tydlig politik för att säkra löntagarnas rättigheter. De nya jobb som skapas i den gröna omställningen ska vara trygga arbeten med kollektivavtal och fasta anställningar. Vi vill att även plattformsarbetare ska ses som anställda, vi vill ställa strikta krav på arbetsvillkor, miljö och kollektivavtal vid upphandlingar och vi vill stoppa missbruket av EUs utstationeringsdirektiv som idag används för att ta hit utländska strejkbrytare i konflikten mellan Tesla och If Metall.
EU-valet är en kraftmätning mellan vänster och höger. Det finns en risk att extremhögerns inflytande ökar kraftigt i valet till EUs parlament. En röst på traditionella högerpartier som M, L och KD riskerar att öppna för ett samarbete med extremhögern även på EU-nivå. Det skulle kunna bli förödande för klimatpolitiken, löntagarnas rättigheter och en human asylpolitik.
Vänsterpartiets toppkandidat Jonas Sjöstedt vill se ett radikalt annorlunda EU. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SVD/TT
Vi lever i oroliga tider. Vänsterpartiet står upp för folkrätten både i Ukraina och Palestina. Vi vill fortsätta ett kraftfullt stöd till Ukraina och skärpa sanktionerna mot Ryssland. Importen av rysk fossilgas till Sverige måste stoppas.
Vill vill öka trycket på Israel för att uppnå en vapenvila, förhandlingar och ett slut på ockupationen av palestinska områden. Om Israel inte går med på vapenvila vill vi att EU inför handelssanktioner mot landet.
Vi är många som längtar efter en ny politik i Sverige för klimatets och välfärdens skull. Men vi behöver inte vänta i två år till nästa riksdagsval. Redan den 9 juni kan vi välja en annan väg i EU-valet. En vänsterframgång i valet bidrar till att hejda extremhögerns framgångar i EU och gör oss starkare inför riksdagsvalet 2026 då vi ska byta regering i Sverige.
Det handlar om att stärka löntagarnas rättigheter och ta klimatet på allvar, skriver Marta Aguirre och Ilona Szatmari Waldau.
Den 9 juni är det val till Europaparlamentet. Valet är viktigt eftersom EU påverkar våra liv varje dag. Vänsterpartiet arbetar i EU för samma saker som här hemma; en mer effektiv klimatpolitik, en tryggare arbetsmarknad och bättre livsvillkor för vanliga människor.
Vänsterpartiet har genom åren haft stor påverkan på den politiska inriktningen inom EU. Vi har framgångsrikt jobbat för bättre miljöpolitik, stärkta rättigheter för kvinnor och hbtqi-personer och skärpta arbetsmiljöregler för att nämna några exempel. Det är något som vi kommer att fortsätta med.
Men på alltför många områden har EU fattat beslut som försvårar för oss i Sverige att själva fatta beslut om hur samhället ska fungera. Det har bidragit till att vi idag har skyhöga elpriser, att vi tvingats sälja ut järnvägstrafiken och att det blivit svårare att garantera bra löner och arbetsvillkor.
Vi ser även hur världsledande energiforskning, av framför allt batterier, som sker på Uppsala Universitet böjar läggas utanför EU på grund av statsstödsregler. Jobben flyttar.
För att vi på allvar ska kunna få en effektiv klimatpolitik behöver vi förändra inriktningen på den politik som bedrivs i EU. EU styrs av marknadsliberala krafter men marknaden kommer inte att kunna lösa klimatkrisen, se till att det byggs bra bostäder eller ge alla barn en bra uppväxt. I Vänsterpartiets EU ska omsorg om människors livsvillkor, välfärden och klimatet alltid gå före företagens vinstintressen.
Valet till EU-parlamentet är ett val mellan vänster och höger. Vill man stärka löntagarnas rättigheter, öka jämställdheten mellan kvinnor och män, genomföra en rättvis klimatomställning och stoppa EU:s krav på privatiseringar i medlemsländerna, då ska man rösta på Vänsterpartiet.
Vill man stå på dåliga arbetsgivares sida, är man emot fackliga rättigheter och jämställdhet och tycker storföretagen alltid ska kunna få sin vilja igenom, då finns det andra partier att välja mellan.
Ilona Szatmari Waldau
EU har länge handlat om att storföretagen ska få som de vill. De ska kunna sälja sina varor utan att hindras av krångliga nationella regler som ska skydda miljö eller löntagare. Den fria rörligheten för oss medborgare handlar mer om möjligheten för företagen att rekrytera än om verklig fri rörlighet för oss som bor i EU. Detta vill Vänsterpartiet ändra på. Det behövs motkrafter som ser till att arbetare inte utnyttjas och villkoren dumpas. Kollektivavtal ska gälla för företag som etablerar sig i Sverige. Gig-arbetares rättigheter ska stärkas. EU ska inte kunna hindra att Sverige har bra arbetsvillkor och rättigheter för alla som arbetar här.
För oss i Uppsala-/Stockholmsregionen är det viktigt att kollektivtrafiken fungerar och att tågen går i tid. Då måste vi bli av med EU:s krav på fri etablering och marknadstänk som bara skapat kaos. Sommarens fria ”busskort” för ungdomar i regionerna är bara början, med Vänsterpartiets framtida fungerande kollektivtrafik ska alla resa med en billig Sverigebiljett.
Vi kan också se hur den gemensamma elmarknaden drabbat Sverige. Trots att vi producerar billig el måste vi betala priset för Europas import av gas. Det är dags att Sverige sätter pris på den svenska elen, inte EU.
Samtidigt som EU:s makt behöver minska finns det områden som vi behöver samarbeta om. Vi behöver t.ex. samarbeta för att rädda klimatet, för att stoppa skatteflykten och för att kunna stödja Ukraina. EU skulle också kunna vara en stark röst för eldupphör i Gaza och vi arbetar för att EU ska vara den rösten och för att EU ska öka pressen på Israel.
Nu är det dags att rösta bort högerpolitiken, ta tillbaka kontrollen och se till att vi får en mer rättvis och solidarisk utveckling i Sverige och Europa. Använd din vänsterröst i EU-valet. En stark vänster ger en tydlig signal till högerregeringen i Sverige. En signal om att vi har fått nog, att vi kräver rättvisa och att det är dags att Sluta sälja ut Sverige!
Marta Aguirre (V) Kandidat till Europaparlamentet
Ilona Szatmari Waldau (V) Kandidat till Europaparlamentet
Med gång- och cykelvägar, en central stadspark, fler fotbollsplaner och naturreservat vill Vänsterpartiet Knivsta visa på en hoppfull väg framåt.
Pessimismen breder ut sig bland Knivstas ungdomar. Endast 76 procent ser ljust eller ganska ljust på sin framtid. Förra årets resultat från Region Uppsalas stora enkätundersökning ”Liv och hälsa ung” är oroväckande eftersom det är det andra i rad efter pandemiåret 2021 där så pass få Knivstaungdomar uppger att de ser ljust på framtiden för egen del. Det vore så klart önskvärt att alla ungdomar hade gott hopp om sin framtid.
När samma ungdomar får svara på frågan hur de ser på framtiden för världen i stort ökar dessvärre hopplösheten ännu mer. Endast 20 procent uppger att de ser ljust eller ganska ljust på världens framtid, vilket är en minskning med 24 procentandelar sedan 2013, då frågan ställdes för första gången.
Politiker behöver visa ungdomar att de agerar för att förbättra deras villkor, men enligt Ungdomsbarometerns Generationsrapport 2024 misstror 56 procent av alla ungdomar politikers förmåga att lösa samhällsproblem. Klimat- och miljöfrågan är den fråga som är viktigast för ungdomar, enligt samma källa. Därför är det av största vikt att politiker på alla nivåer, självklart även den kommunala, visar handlingskraft för att minska den globala uppvärmningen. Som vänsterpartister i kommunpolitiken är vi övertygade om att kampen mot den globala uppvärmningen behöver genomsyra alla politiska beslut.
Därför ser vi med oro på KNU:s, KD:s och SD:s skrotande av Stadsutvecklingsstrategi 2035. Denna strategi hade ett tydligt hållbarhetsfokus och skapade goda förutsättningar för nya stadskvarter med blandad bebyggelse, olika boendeformer, bilpooler och gång- och cykelvägar.
Gredelby hagar och Trunsta träsk
Vänsterpartiet Knivsta har länge försökt att föra upp klimatet på den kommunala agendan och vi har kämpat för skyddet av kommunens gröna andningshål. Gredelby hagar och Trunsta träsk har blivit kommunalt naturreservat efter initiativ från oss. Vi har fått in hänsynstagande till ekosystemtjänster i styrdokument och vi har drivit igenom en kommunal koldioxidbudget som sätter ljus på hur Knivsta kommun och Knivstaborna kan bidra till Parisavtalets mål att begränsa den globala uppvärmningen till en siffra under två grader.
Vi vill fortsätta att ta fram politik som gynnar barn och ungdomar och som bidrar till minskningen av den globala uppvärmningen. Därför kräver vi att koldioxidbudgeten ska följas upp. Vi tror också att en cykelväg längs 255:an mellan Vassunda och Uppsala skulle minska utsläppen av växthusgaser genom att underlätta cykelpendling. Region Uppsala har erbjudit sig att medfinansiera en sådan cykelväg, men partierna i Knivsta med makt att starta detta projekt visar inget intresse. Varför undrar vi.
Vänsterpartiet Knivsta vill också inrätta fler kommunala naturreservat och efter Ängbyskogen står Kölängsskogen näst på tur. Sist men inte minst är Vänsterpartiet pådrivande i frågan om att äntligen uppföra en stadspark i centrala Knivsta och fler fotbollsplaner på Kölängen, något som kommer att minska behovet av transporter till fotbollsplaner längre bort. Länsstyrelsen har sagt ja till den första av dessa planer, men företrädare för de styrande partierna är ointresserade. Även här undrar vi varför.
Upplandscupen 2023 foto Oscar Larsson
När KNU, KD och SD i Knivsta så glatt kastar kommunens klimatvänliga utvecklingsstrategi överbord vill vi påminna om kommunens vision för 2025 som antogs 2013: ”Knivsta – där framtiden bor”.
Låt oss vara den del av tillväxtregionen Stockholm-Uppsala, som vi sa att vi ville vara. Låt oss arbeta för det ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbara samhälle som vi önskade oss då. Och låt oss göra detta med sammanhållna gröna stadsplaner med tydligt hållbarhetsfokus som tas fram i dialog med medborgarna.
För oss vänsterpartister är det fortfarande den bästa utvecklingsstrategin och förhoppningsvis är det så vi skapar framtidstro och återfår ungdomarnas förtroende.
Christer Johansson gruppledare (V) Knivsta
Anna Svensson ersättare (V),kommunstyrelsen, Knivsta
Johanna Schalk, ersättare (V), bygg- och miljönämnden, Knivsta
Gratis frukost eller inte i skolorna? Frågan delar politikerna i Knivsta. ”Det behövs nu när flera familjer fått sämre ekonomi och det kan ge en lugnare skolmiljö”, anser Christer Johansson (V).
De elever som UNT har pratat med anser att det kan vara en bra idé.
– Ja, jag skulle gärna äta frukost i skolan eftersom vi börjar ganska tidigt och det är ont om tid på morgonen. Sedan är det långt till lunchen, och kiosken är inte alltid öppen så då hade det varit bra att börja dagen med en frukost, svarar Maja Duffy, 13, elev på Thunmanskolan.
Maja Duffy / Foto: Maria Lindblom
”Jag skulle gärna äta frukost i skolan istället för hemma. Det skulle vara bra för alla eftersom många blir trötta på förmiddagarna när de inte har hunnit äta frukost och det kan bli lite kaos i klassrummet”, säger Maja Duffy, 13.
15-åriga Elias Andersson är mer tveksam.
– Jag kanske skulle äta frukost i skolan om det var gratis. Men det beror på. Skollunchen är inte alltid jättegod. Om det var bra frukost skulle jag äta i skolan, annars skulle jag äta hemma, säger han.
Samtidigt tror han att det finns några i skolan som skulle ha nytta av att få frukost.
– Ja, jag tror att några skulle behöva äta för att bli piggare. Vi har en cafeteria där det inte är jättedyrt, men det kostar ändå så jag tror det finns några som skulle äta om det var gratis. Elias Andersson
Elias Andersson / Foto: Maria Lindblom
Elias Andersson, 15, är elev på Thunmanskolan. Han är tveksam till att äta gratis frukost i skolan, men tror att en del elever skulle behöva det.
Christer Johansson och hans partikollega Maria Fornemo (V) är de två politiker som har lämnat in förslaget om att skolorna i Knivsta ska dela ut gratis frukost.
– Rektorer i exempelvis Västmanland som har frukost i sina skolor säger att de har fått en lugnare miljö, mindre skadegörelse i skolan, ökad studiero och bättre skolresultat. Så det finns en hel del positiva effekter om eleverna får en lugn start på skoldagen, säger Christer Johansson, som tidigare arbetat som ungdomskonsulent.
Christer Johansson häller upp kaffe till Isabella Gwardiak, produktionsledare inom måltidsverksamheten i Knivsta kommuns skolor. / Foto: Maria Lindblom
Men i kommunstyrelsen röstade majoriteten häromdagen emot motionen. Förslaget blev att kommunfullmäktige ska avslå motionen.
Enligt kommunens undersökningar så äter de flesta eleverna i Knivsta frukost hemma. Dessutom skulle det bli för dyrt enligt den tjänsteskrivelse som ligger bakom beslutet. Att ge alla elever frukost skulle kosta mellan 9 och 12,5 miljoner kronor.
Riksdagsledamot Ilona Szatmari Waldau (V) besökte Thunmanskolan i Knivsta. ”I riksdagen har vi lagt ett förslag om att alla kommuner som serverar skolfrukost ska få statsbidrag för det, så det behöver inte bli dyrt för kommunerna”, säger hon. Foto: Maria Lindblom
Men Christer Johansson och riksdagsledamot Ilona Szatmári Waldau (V), som denna dag besöker måltidspersonal i Thunmanskolan, ger inte upp.
– Vår tanke är att man ska undersöka hur stort behovet är i Knivsta. De som yrkat på avslag har inte tagit hänsyn till de få barn (cirka 10 procent) som behöver få frukost i Knivsta, utan man har räknat med att alla ska äta, vilket förstås blir dyrt. Vi tror verkligen att detta är nödvändigt i dagsläget när kostnaderna skenat och en del familjer blivit fattigare, säger Christer Johansson.
