Den 22 september uppmärksammade Knivsta kommuns gatuenhet den internationella bilfria dagen med att stänga av bilparkeringen på Sågverkstorget för barnaktiviteter. Det var en av flera aktiviteter riktade till allmänheten under kommunens mobilitetsvecka.

Under förmiddagen deltog förskolebarn som målade och ritade, cyklade längs en kurvig bana och kastade ärtpåsar mot olikformade mål.

När jag hann dit på eftermiddagen var det några barnfamiljer som passerade och flera barn provade på att cykla med mera. Många stora leenden under cyklandet, när en kurva klarades utan att köra på några koner, men även efter målgång då pris i form av reflexer delades ut.

På plats fanns även Knivstas envisaste kvinna Ylva Dahlström, som samlade namnunderskrifter till cykelvägen längs 255:an mellan Vassunda och Uppsala . Det är nu nästan 5 000 personer som gett sitt stöd till den viktiga cykelvägen.

På vägen hem genom centrala Knivsta kunde jag i sensommarvärmen konstatera att det fanns gott om lediga parkeringsplatser, trots avstängningen av Sågverkstorget.  Tack för ett trevligt initiativ och hoppas vi ses nästa år igen.

Mats Wingborg skriver i Dagens Arena om det misslyckade systemet med järnvägsunderhållet.

LEDARE Privatiseringen av järnvägsunderhållet är en flopp. Nu bör staten ta tillbaka ansvaret.

För två årtionden sedan skötte staten nästan allt järnvägsunderhåll. I dag har Sverige ett av Europas mest privatiserade och uppstyckade underhåll. Lappkastet har inte varit lyckosamt. Byråkratin har ökat medan de anställda som ska utföra underhållet blivit färre.

Vid millennieskiftet inleddes systemskiftet, men den stora förändringen kom 2010 då den nya myndigheten Trafikverket bildades. Dess uppgift var att handla upp järnvägsunderhåll. Samtidigt ombildades Banverket produktion till ett aktiebolag med namnet Infranord AB.

Trafikverket har inte befogenhet att utföra något underhåll i egen regi. Det har lett till att myndigheten tappat kompetens, något som också Riksrevisionen har konstaterat.

Det gör det svårt att bedöma järnvägslinjernas tillstånd och avgöra om kostnaderna för upphandlade avtal är rimliga.

           Från 1980 till 2020 har antalet
järnvägstekniker minskat
från 7 257 till cirka 3 800

Därtill är akut felavhjälpning inget planerbart. Varje insats är unik vilket gör tydlighet i avtalen till en omöjlighet.

De tre största företag som i dag utför järnvägsunderhåll är Infranord AB, nederländska Strukton och norska NRC Group. För dessa finns incitament att prioritera det akuta underhållet på bekostnad av det förebyggande och att aldrig göra mer än vad som står i avtalen. Kollisionen mellan de trafikpolitiska målen och företagets strävan efter att tjäna pengar är uppenbar.

Systemet med upphandlingar har också lett till ständiga överklaganden. Numera är det inte ovanligt att överklagandena sker redan innan anbudstiden har gått ut. Guldläget för företagen är om de kan tvinga fram en förlängning av ett avtal. Då får de ofta jobba vidare på löpande räkning. Det ger klirr i kassan för företagen, men på skattebetalarnas bekostnad

De ständiga överklagandena har skapat en enorm juridifiering av järnvägsunderhållet. Antalet jurister på Trafikverket och de involverade företagen har ökat explosionsartat. Samtidigt har de som utför själva underhållet blivit färre. Från 1980 till 2020 har antalet järnvägstekniker minskat från 7 257 till cirka 3 800. En konsekvens är ökade tågförseningar, något som enligt Trafikverket kostar samhället 5 miljarder kronor per år.

Schweiz toppar statistiken när det gäller tåg som kommer i tid. Där tar också staten ett övergripande ansvar för järnväg och järnvägsunderhåll. I andra länder – som Storbritannien, Nya Zeeland och nu senast Norge – har staten tagit tillbaka ett större ansvar för järnvägsunderhållet efter att tidigare marknadifiering slutat i fiasko.

I Sverige har partierna till vänster alltid månat mer än partierna till höger om att satsa pengar på järnvägsunderhållet.

Men det räcker inte.

Staten behöver ta starkare kontroll. Det lovade Stefan Löfven i valrörelsen 2014 och det borde också bli ett av årets vallöften.

Mats Wingborg
Dagens Arena

Ledare den 23 dec i DagensArena av Johan Enfeldt.

Det finns goda förslag för skolan. Nu återstår bara att göra konkret politik av dem.

Inblickarna i friskolevärlden blir allt fler. Tidigare i år skrev Lina Axelsson Kihlblom, numera skolminister, om de knep hon som rektor på en friskola lärt sig för att sålla fram ”rätt” elevunderlag. Det handlade både om riktad marknadsföring och om sätt att manipulera antagningen. Ett tips var att låta var sjunde ansökan i skolkön vara en låtsasansökan som man senare vid behov kan byta ut mot ”önskad” elev.

I förra veckan skrev Ingela Netz, skolledare och en av namnen bakom skolpodden Kornhall och Netz, ett blogginlägg om sina erfarenheter som rektor i en expansiv friskolekoncern. Hon sade själv upp sig för ett år sedan. Det väckte ont blod. Markus Uvell, en av Sveriges mest kända PR-konsulter och tidigare bland annat VD på Timbro och Sverigechef på Kreab, avfärdade hennes berättelse med orden: ”Ja med ett sådant brinnande hat mot friskolor var det nog ett klokt beslut”.

”Hög ersättning, låga krav, små risker och brist på insyn har gjort vår skola lockande för investerare.” 

Så vad skrev hon?
Till att börja med beskrev Ingela Netz en scen där en rektor kläms mellan å ena sidan skollagens skrivningar om alla elevers rätt till lärande utifrån sina förutsättningar, och å andra sidan huvudmannens budget. Det är naturligtvis något som många chefer i offentligt finansierad verksamhet kan känna igen sig i, alldeles oavsett driftsform. Det speciella med en börsnoterad friskolekoncern är att det inte bara handlar om vilken budget de folkvalda skjutit till utan också om aktieägarnas avkastningskrav och prioriteringar. I en friskolas vardag handlar det om ganska stora pengar.

En genomsnittlig grundskola inom Academedia har 234 elever. Kunskapsskolans skolor har i snitt 430 elever. Låt oss för enkelhets skull göra ett exempel med 300 elever. Academedia har de senaste åren haft en rörelsemarginal på cirka 8 procent. Det är samma nivå som Internationella Engelska Skolan lovade sina aktieägare när de var kvar på börsen. Med en sådan marginal försvinner alltså skolpengen för 24 elever från skolan enbart som rörelsemarginal.

Ytterligare skolpengar går sedan till att betala för koncernledningen. Det kostar nämligen på att vara börsnoterad. Academedias VD hade förra året en ersättning på nästan 12 miljoner kronor, mer än 5 gånger så mycket som statsministern. Det motsvarar skolpengen för 120 av Academedias 27 000 elever i grundskolan. Bara kretsen med ledande befattningshavare kostar enligt årsredovisningen 37 miljoner. Det motsvarar skolpeng för en skola med ungefär 350 elever. Det är klart det märks i verksamheten. Och det finns alltså att fler sätt att berika sig som skolföretagare än genom vinstuttag.

Nästa scen i Ingela Netz text handlar om elevunderlaget och elever med behov av särskilt stöd. Huvudmannens representant gör klart för rektorn att det blir för dyrt: ”Men du kan inte ta emot såna elever”. Det är en direkt parallell till skolministerns erfarenhet ovan, men också till den i förra veckan uppmärksammade Profilskolan som i ett, numera borttaget, stycke på sin hemsida förklarade att elever med svårigheter nog skulle välja en annan skola.

Det här visar hur akut det är att ändra på vårt skolsystem. Kombinationen av hög ersättning, låga krav, små risker och brist på insyn har gjort vår grundskola lockande för investerare som vill tjäna pengar.

Om friskolorna skulle ha 85 procent av de kommunala skolornas ersättning, som det var tänkt från början, skulle det vara väsentligt svårare att tjäna pengar på skola. Och om det vore svårare att tjäna pengar på skola skulle vi varken sett någon rusning av riskkapital eller börsnoteringar. Det snabbaste och enklaste sättet att stoppa utvecklingen där koncernerna växer sig större än de riktigt stora kommunerna är att differentiera ersättningen. Betänk att Internationella Engelska Skolan närmar sig Malmös skolverksamhet i storlek.

Om friskolorna inte tilläts hantera antagningen själva och inte fick använda kötid som urvalsmetod skulle möjligheterna att skaffa sig ett mer lönsamt elevunderlag minska snabbt. Det skulle i sin tur göra skolan mindre attraktiv för riskkapital och investerare.
Om offentlighetsprincipen skulle gälla också fristående skolor skulle vi som betalar för verksamheten kunna upptäcka oegentligheter, brister och följa vart pengarna tar vägen. Precis som vi kan i kommunala skolor.
Lyckligtvis finns det färdigutredda och remissbehandlade förslag för alla tre punkterna. Det som krävs är att regeringen lägger propositioner i vår och att tillräckligt många riksdagsledamöter förmår välja mellan en likvärdig skola för alla eller en skola där särskilt stöd till elever ställs mot börsnoterade koncernledningars mångmiljonersättningar och expansionsplaner.

Johan Enfeldt fd folkpartist

Annie Lööf och Stefan Löfven måste lägga ner förslaget om Marknadshyror för Sveriges hyresgäster. Enlig FN är bostaden en mänsklig rättighet och inte någon vara, vilken som helst, på en marknad. Oron hos tre miljoner hyresgäster är stor när villkoren för den mänskliga rättigheten att ha ett boende för sig och sin familj kommer att hotas om marknadshyror införs.

Redan i dag ser vi en ökning av familjer som vräks på grund av att man inte har råd med nuvarande hyror. I många kommuner säljs allmännyttan till privata hyresvärdar som renoverar och höjer hyror med upp till 60 procent. Många hyresgäster tvingas att flytta och hamnar då mycket ofta i otrygga kontrakt, trångboddhet och svårigheter att leva ett normalt liv. Var finns den mänskliga rättigheten att ha tillgång till en dräglig bostad? Och hur blir den möjligheten bättre med högre boendekostnader, efter införandet av marknadshyror?

I debatten den senaste tiden har vi hört att det bara handlar om nyproduktion och skulle det bli svårt att betala den dyrare hyran finns ju alltid hyresbidrag att söka. Vid en jämförelse med vad som redan hänt i Finland, som infört marknadshyror i sitt bestånd med höjda hyror på 40 procent, kan vi konstatera att för Sveriges del skulle de ökade bostadsbidragen kosta skattebetalarna 35 miljarder per år. Finland började med nyproduktion men inom fyra år var marknadshyror verklighet för alla hyresgäster.

Utöver bostadsbidragen räknar många kommuner med ökade kostnader för försörjningsstöd och ökad hemlöshet om marknadshyror införs. För trots tillgång till såväl bostadsbidrag och försörjningsstöd ökar antalet vräkta familjer i Sverige varje år sedan 2017. Samtidigt som alla skattebetalare får vara med och betala såväl bostadsbidrag som försörjningsstöd. Alla drabbas av marknadshyror.

Vad som behövs nu är en helt ny bostadspolitik, där hyresrätten får samma förmåner som det ägda boendet, såsom rätt till ränteavdrag och rotavdrag. Av landets 290 kommuner anger 240 att de har bostadsbrist. När staten införde ett stöd vid nyproduktion för billiga hyresrätter ökad byggandet av privata hyresrätter i Knivsta. Ett införande av marknadshyror ökar inte byggandet av lägenheter som många bostadssökande efterfrågar.

Vänsterpartiet Knivsta gick till val 2018, på att öka antalet kommunala hyresrätter. Därför är vi stolta att det nu, för andra gången i kommunens historia, planeras för fler hyresrätter i Knivstabostäders regi. Det blir inte så många som vi hoppats men det kommunala bostadsbolaget planerar nu att öka sitt bestånd, vilket är glädjande för alla som köar till en egen bostad.

I förslaget till marknadshyror försvinner hyresgästens rätt att kollektivt förhandla hyror och renoveringar genom t ex Hyresgästföreningen. Om systemet med marknadshyror funnits hade inte Knivstabostäder kunnat genomföra sin pågående renoveringsmodell, Bo Kvar. Efter förhandlingar med hyresgästföreningen och en individuell plan för varje lägenhet startade en varsam och väl genomtänkt renovering med sitt viktigaste mål att alla hyresgäster skulle kunna bo kvar efter att renoveringen var klar.

Vänsterpartiet vill inte se en regeringskris utan vill ha bostäder till alla, inte bara till de rika. Nooshi Dadgostar har hållit partiets löfte till hyresgästerna nu är det upp till andra att agera och få bort förslaget om marknadshyror, som drabbar alla.

Christer Johansson
ordförande
Vänsterpartiet Knivsta

Nyhet från Dagens Arena den 29 maj 2021

GRANSKNING Snart kan det bli verklighet med marknadshyra i Sverige. I Finland införde man fri hyressättning redan på 90-talet. Dagens Arena har kollat närmare på vad som hände sen. 

Inom kort kommer regeringen att presentera förslagen i utredningen ”Fri hyressättning vid nyproduktion av bostäder”. Meningen är att nyproducerade hyreslägenheter ska ha fri hyressättning och inte regleras varken av bruksvärdessystemet eller kollektiva förhandlingar. Detta är en av punkterna i januariavtalet och planen är att det ska träda i kraft 2022.

Frågan är kontroversiell och har väckt mycket debatt. Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar planerar en misstroendeförklaring mot regeringen om de skulle gå vidare med utredningens förslag.

I SVT Agenda debatterade Nooshi Dadgostar och Liberalernas ledare Nyamko Sabuni nyligen frågan och Finland kom på tal. Där lät man avreglera hyressättningen på 90-talet och landet lyfts ofta som exempel för hur det skulle kunna bli i Sverige.

Direktivet för utredningen säger att det ska bli fri hyressättning för nyproducerade hyresrätter i Sverige och inte hela beståndet. I Finland spred sig snabbt den avreglerade hyressättningen till alla att omfatta alla privata hyresrätter.

– Den privata hyresmarknaden avreglerades stegvis mellan 1990 och 1995. Först blev en liten del av hyressektorn avreglerad, sedan alla nya hyreskontrakt och slutligen alla hyresrätter, säger Hannu Ruonavaara, professor i sociologi på Åbos universitet och gästprofessor på Institutet för bostadsforskning vid Uppsala universitet.

År 1992 avreglerades hyressättningen för nya lägenheter i det privatfinansierade beståndet. Hyran bestämdes i överenskommelse mellan hyresvärd och hyresgäst. Tre år senare, 1995, beslutade den borgerliga regeringen i Finland att även äldre kontrakt skulle avregleras.
Det är denna utveckling som kritiker, bland annat Hyresgästföreningen, menar att vi även kommer se i Sverige.

Ett skäl till att Finland avreglerade hyressättningen var att främja ett ökat investerande i hyresbostäder. Hannu Ruonavaara säger att avregleringen bidrog till en viss renässans av den privata hyressektorn i Finland, men att detta också hade andra orsaker.

– Till exempel det att det under 1990-talets ekonomiska depression var låg efterfrågan på äganderätter. Deras andel i bostadsbeståndet gick ned som på den tiden var exceptionellt i Europa. Bostäder byggt för äganderättsmarknaden förvandlades till hyresbostäder, berättar han.

I det privata hyresbeståndet ökade medelhyrorna med 26 procent i Finland och 42 procent i Helsingfors mellan 1995 och 2000, enligt en undersökning av Fastighetsägarna. Alltså årligen med mellan 5 och 9 procent. Sedan dess har utvecklingen fortsatt med 2 till 3 procents ökningar per år, rapporterar Fastighetstidningen. I Helsingfors kan en enrummare på 35 kvm kosta mellan 600 till 1 400 euro, beroende på standard och läge.

Även om den fria hyresmarknaden blivit mer lukrativ har utbudet inte ökat i takt med efterfrågan, framhäver Hannu Ruonavaara. Särskilt inte i områden där behovet är som störst, Helsingforsregionen och i de större städerna.

Att jämföra Finlands och Sveriges hyresbestånd är dock komplicerat. Finland har ett socialt bostadssystem som inte finns i Sverige. Den finska staten subventionerar kommunala byggen av så kallade ara-lägenheter, sociala bostäder som förmedlas efter behov. Denna del av hyresbeståndet är ansträngd.

2015 bodde så många som 40 procent av hyresgästerna i en ara-lägenhet. Det är ändå en minskning med tio procent på tio år, vilket förklaras med att det byggs färre ara-bostäder och fler fritt finansierade hyresbostäder. Våren 2020 stod så många som 120 000 hushåll i Finland i kö för en ara-lägenhet. Av dessa var 26 procent i mycket brådskande behov och denna grupp har ökat i antal fem år i rad.

Hyran för en ara-lägenhet i Helsingfors är omkring hälften så hög som för en privat hyreslägenhet där. 56 procent av de hushåll som 2020 sökte en ara-lägenhet stod i kö för sådan i huvudstaden.

– Hyror och priser av bostäder är särskilt i huvudstaden för höga för låg- och även medelinkomsttagare. Fria marknaden i den privata hyressektorn har inte löst problemet, säger Hannu Ruonavaara.

Han berättar att nivåerna på hyran mellan privata och sociala hyreslägenheter var liten innan avregleringen. Men att skillnaderna nu är avsevärt stora. Det finns också en stor risk att bostadssegregation i Finland kommer att öka, menar Hannu Ruonavaara.

– Bostadssegregationen är på lägre nivå i Finland än i Sverige, men den fria hyresmarknaden har troligen litet att göra med det. På senaste tiden har det betraktats att segregationen här är i fara att öka, men orsakerna är strukturella och har att göra med koncentration av ojämlikhet i vissa förorter med en stor andel av sociala hyresrätter.

Olle Bergvall

Det är med stor sorg jag nåtts av beskedet att Christer Johansson hastigt lämnat oss. Mina tankar går till familj, släkt och vänner.  Christer var initiativtagare till det som nu blivit CIK, Centrum för Idrott och Kultur.

Ishockeyskola
Första gången jag hörde om Christer var via en artikel i UNT om ett träningsläger för Upplands unga ishockeyspelare. Detta var många år innan Knivsta blev egen kommun och det som fick mig intresserad var Christers upplägg med blandning av deltagarna utifrån kunskapsnivå. I stället för att låta föreningarna träna och spela mot varandra fick nu alla deltagarna möta likvärdigt motstånd i de olika momenten. Det gav alla deltagare större förutsättningar att ha roligt, känna att man lyckades och därmed fortsätta sin individuella utveckling. På det viset utvecklades alla Upplands föreningar och Christers modell blev en vinst för alla.

Knivsta efter 17
När Knivsta så blev egen kommun, den 1 januari 2003, förväntade sig många Knivstabor ett snabbt förverkligande av den sedan många år efterlängtade ishallen. Här dyker nu Christer Johansson upp igen med en ide om ett allaktivitetshus, Knivsta efter 17, för hela Knivstas föreningsliv. Christer samlade olika idrottsföreningar men också kulturföreningar och uppvaktade den nybildade kommunen med sina idéer om ett gemensamt aktivitetshus. Men även om många gillade förslaget, som var det första i landet, tog det tid att komma överens. Under den tiden blev det för dyrt för Knivstas befintliga ishockeyverksamhet att fortsätta i Uppsala, så den lades ner.

Skridskoskola
I väntan på att politiken skulle komma till beslut startade Christer en skridskoskola, på naturis, för Knivstas barn och unga. Han rekryterade ett antal kunniga ledare som under ett antal år lärde hundratals barn att åka skridskor trots att isen inte alltid var den bästa. Vid några tillfällen, då det inte fanns någon is alls, lyckades Christer boka in verksamheten i Sigtunas ishall. Vid några tillfällen bjöds det även in till Winerkvällar, kvällsåkning till klassisk musik för alla åldrar. I god tid innan byggstarten av CIK har Christer tillsammans med skridskoskolans ledare, 2012, bildat föreningen Knivsta IS. En förening som samlar alla issporter under samma tak.

Första spadtaget
Den 17 mars 2017, på Christers födelsedag, var Christer en av de som genomförde det första spadtaget för byggandet av CIK. Efter drygt tre års byggande har nu hela huset blivit klart. Den 10 juni öppnade ishallen som den sista etappen och hela sommaren pågår det aktiviteter i den nya efterlängtade ishallen. Den 10 juli avled Christer Johansson endast 67 år gammal, sörjd och saknad av många. Jag kommer minnas våra trevliga fikastunder med diskussioner om det mesta.

Christer Johansson
ordförande
Vänsterpartiet Knivsta