Författare: chrjoh

Debattartikel i Aftonbladet den 23 juli 2022.

Debattören: Staten måste lösa bostadsbristen.

DEBATT. Nyligen fick 376 665 studenter sitt antagningsbesked till höstens studier vid universitet och högskola. Ett besked som för många skapar glädje, hopp och framtidsdrömmar – men som direkt utmanas av den enkla frågan: var ska jag bo?

Den utbredda bostadsbrist som råder runt om i landet slår väldigt hårt mot unga och studenter som just ska börja sina egna liv.

Varken kötiden eller kapitalet räcker till för oss, och de enda alternativ som finns är en otrygg andrahandsmarknad med ockerhyror och trångboddhet, eller att bo kvar hemma hos föräldrarna.

Det får aldrig accepteras att bostadsbristen tillåts krossa ungas drömmar. Staten behöver nu ta ansvar över bostadsbyggandet och återskapa den sociala bostadspolitiken.

De senaste tre decenniers bostadsbyggande har varit ett gigantisk marknadsmisslyckande, där byggföretagen och bankerna på egen hand inte lyckats finansiera och bygga tillräckligt med bostäder.

Enligt Boverket behöver det därför byggas 63 400 bostäder per år mellan 2022 – 2030 för att komma ikapp underskottet.

Samtidigt slår byggbranschens aktörer larm om att bostadsbyggandet kan komma att kraftigt hållas tillbaka av ökade materialpriser och stigande räntekostnader.

En redan usel bostadssituation för studenter och unga får inte förvärras och staten behöver nu säkerhetsställa att byggtakten hålls uppe.

Vi vill att investeringsstödet återinförs och utvecklas till ett förmånligt bygglån för 30 miljarder årligen, att staten pressar kommunerna att bygga mer och att hyresrätter skyddas från ombildning.

Att bygga ikapp bostadsbristen tar tid och löser inte problemen här och nu.

Studenter och unga som vill flytta hemifrån står inför en situation där andrahandsmarknaden är det enda alternativet med hyror långt över vad som är lagligt.

Här måste politiken kliva in med åtgärder som skyddar och hjälper dem som behöver det just nu.

Till att börja med behöver bostadsbidraget förstärkas. Föråldrade beloppsgränser och strikta krav på vem som får ta del av stödet har resulterat i att långt färre tar del av det och att det ersätter en mindre del av hyran.

Försäkringskassan beskriver själva bostadsbidraget som en skuldfälla med allvarliga konsekvenser för redan fattiga hushåll.

Vi vill att det höjs med dagens hyresnivåer som utgångspunkt, att återbetalningsskyldigheten slopas till förmån för tätare avstämningar och att bostadsbidraget blir tillgängligt för fler, till exempel för den som är inneboende.

Även den otrygga andrahandsmarknaden behöver reformeras för att starkare skydda hyresgästen. I dag betalar 9 av 10 hyresgäster på andrahandsmarknaden i Stockholm ockerhyror, med liknande nivåer runt om i Sverige.

Det saknas tillräckliga system som säkerhetsställer att hobbyvärdar håller sig till lagliga hyresnivåer, samtidigt som risken och konsekvenserna med att bryta mot hyreslagen är nästintill obefintliga.

Vi vill därför att straffet för att systematiskt ta ut för höga hyror skärps, att den som hyr en bostadsrätt i andra hand får rätt att kräva ut överhyra i efterhand och att det etableras en offentlig hyresstatistik över förstahandshyror.

Bostadsbrist, urholkade stöd och otrygga boendevillkor är inte naturlagar.

Det är politiska konsekvenser av dålig bostadspolitik som fått fortgå i decennier, med en marknad som fått ta allt ansvar över byggandet och som misslyckats radikalt.

Men en annan bostadsmarknad är möjlig och våra reformförslag visar vägen för hur politiken kan skiftas åt rätt riktning.

Alexander Wilson van Deurs, förbundsordförande jagvillhabostad.nu

Laila Vianden skriver en ledare i ETC den 11 juli 2022 om behovet av förebyggande verksamheter för att stoppa rekryteringen till de kriminella gängen.

DAGENS ETC. I barnens berättelser finns återkommande upplevelser av otrygghet eller utsatthet på offentliga platser. Flera av barnen har sett droghandel, vaknat av exploderande bilar eller upplevt skjutningar.

Vart trettonde barn växer upp i familjer med skulder hos Krono­fogden. Ungefär ett av tjugo växer upp i fattigdom. Vräkningar av barnfamiljer fortsätter att öka trots den politiska nollvisionen. Enligt Hem & Hyras genomgång finns dessutom ett stort mörkertal där vräkningarna inte hamnar i kommunernas statistik.

Men det är valår.

Partier från S och högerut pratar hellre om ökad repression mot gängen. Fattigdomen, en bördig mylla för social oro, verkar man snarast vilja straffa bort. Man skulle annars kunna tycka att det vore värt att lyfta hur barn växer upp under svåra förhållanden. Under ett valår.

Här ger Bris nyutkomna rapport ”Barns rättigheter i skottlinjen” ett behövligt avbrott med ett tydligt barnrättsperspektiv på kriminaldebatten, och med utgångspunkt i barnens egna berättelser om att växa upp i särskilt utsatta områden.

”Min mamma låter mig inte gå ut på kvällarna på grund av det som händer i vårt område. Ibland känns det som att det är jag som sitter i ett fängelse.”

Att växa upp i ett särskilt utsatt område innebär oro, rädsla och begränsad rörlighet. I barnens berättelser finns återkommande upplevelser av otrygghet eller utsatthet på offentliga platser. Flera av barnen har sett droghandel, vaknat av exploderande bilar eller upplevt skjutningar. Den täta blåljusnärvaron bidrar till oron, samtidigt som en majoritet av de äldre barnen dessutom har upplevt integritetskränkningar i vardagen, då de blir misstänkliggjorda för att ha gjort något olagligt och blir stoppade av polisen. Att stoppas och visiteras utan att förstå varför frambringar skam, stress, rädsla och ­känslan av att bli orättvist behandlad. Flera av barnen upplevde att många poliser de träffar redan dömt dem på förhand och i stället för att prata schysst har en negativ och fientlig inställning. Barnen menar att beteendet skapar onödig splittring mellan polisen och de boende.

Därtill läggs mediernas rapportering, som ger en negativ bild av barnens uppväxtområden och alla som bor där och som påverkar omvärldens syn på förorten, såväl som barnens syn på sig själva och sina framtidsutsikter.

Barnen lever klämda mellan social ­utsatthet, repression och omvärldens sensationalist­iska projiceringar. Och bland dessa barn finns några särskilt sårbara individer.

”En gång var det en skjutning. Vi fick springa tillbaka till skolan och vänta inomhus. Den dagen gjorde att det blev otryggt, alla barn var rädda. Några grät. Det var helikoptrar.”

Torbjörn Forkby, professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet, är en av rapportens delförfattare. Han betonar faran i att ­politik­en agerar utifrån den bild som målas upp i medier­na av gängvåldet som något främmande, ”det andra”. Det leder till otillräckliga eller missriktade insatser. Han menar att vi först behöver utgå från att ”de andra” inte är annor­lunda. För att förstå och därmed motverka lockelsen i den kriminella miljön behöver vi först utgå från tanken om att skälen till att en ung person i ett utsatt område inte är särskilt främmande.

På samhällelig nivå finns alarmerande stora skillnader i uppväxtvillkor och levnadsförhållanden. Klyftor som antar en tydlig geografisk form med särskilt utsatta områden, och som påverkar sammanhållningen i samhället. Endast en liten andel dras till gängen. Enligt polisens lägesbild från förra året bor cirka 550 000 invånare i u­t­satta områden. Av dem bedöms cirka 5 000 personer som aktiva i kriminella nätverk. Det motsvarar 0,9 procent.

”Enligt polisens lägesbild från förra året bor cirka 550 000 invånare i u­t­satta områden. Av dem bedöms cirka 5 000 personer som aktiva i kriminella nätverk. Det motsvarar 0,9 procent.”

Bland dem som hamnar i gängen har många ett flertal riskfaktorer att hantera från mycket tidig ålder; bristande skolgång, kognitiva svårig­heter, umgänge med kamrater där brott redan förekommer, svåra familjeförhållanden i en socialt utsatt omgivning där gäng redan verkar. Gänget kan verka som ett familjesubstitut, erbjuda gemenskap, skydd och aktiviteter som motverkar vardagens stress och frustration. Detta utgör gängens dragningskraft på ­individuell nivå. Torbjörn Forkby menar att vi även behöver förstå gängen som sociala företeelser – vad de svarar på för samhälle och vad de erbjuder i individuella förhoppningar om framgång och gemenskap.

Bris-rapporten pekar på vikten av tidiga insatser och behovet av att stödja barns och ungas grundläggande behov av gemenskap och möjligheter att kunna se en framtid där livet kan utvecklas i ett positivt samspel med andra. Rapportens intervjuade praktiker, som alla direkt eller indirekt arbetar inom fältet, betonar samma sak: det nödvändiga förebygg­ande arbetet hamnar i skuggan av kriminaldebattens hårda retorik. Barn behöver klara skolan, känna att de hör hemma i det samhälle de växer upp i, känna samhörighet och kunna tro på sin egen framtid. Då behöver saker som skolan, socialtjänst­en, kommunala fritidsaktiviteter och möjligheten till sommarjobb finnas på plats. Föräldrar som brister i kapacitet behöver stöd. Rapporten betonar även riskerna med en avhumaniserande retorik där man slutar prata om barn som just barn.

”Barn behöver klara skolan, känna att de hör hemma i det samhälle de växer upp i, känna samhörighet och kunna tro på sin egen framtid.”

Självaste Carin Götblad, polismästare vid nationella operativa avdelningen, menar att ett större fokus behöver riktas på det före­byggande arbetet kring barn och unga. Hon på­pekar att socio­ekonomiskt utsatta områden har behov som går långt utanför polismyndighetens ansvar, som tillgången till bostäder, utbildning, skola och sociala insatser.

Men det är valår.

Laila Vianden, ETC

Olle Bergvall skriver i Dagens Arena om behovet av billigare kollektivtrafik.

KOLLEKTIVTRAFIKEN Samtidigt som flera länder sänker biljettpriserna på kollektivtrafiken fortsätter de att öka i Sverige. Mp och V kräver nu att staten går in och medfinansierar kollektivtrafiken för att den ska bli billigare.

Flera länder i Europa har börjat vidta olika åtgärder för att göra kollektivtrafiken billigare och enklare för befolkningen. Irland, Österrike, Tyskland och Italien gör olika satsningar, dels på grund av de ökade levnadskostnaderna i spåret av kriget och pandemin, dels som en del i klimatomställningen. Även Nya Zeeland har halverat priset på kollektivtrafiken.

I Sverige har priset för att resa med den lokala kollektivtrafiken ökat kraftigt under 2000-talet, med över 100 procent i vissa regioner. Det är mer än priset på bensin som ökat med ungefär 70 procent. Biljettpriserna bestäms av regionerna och intäkterna består av ungefär 50 procent biljettintäkter och 50 procent regionalskatt. I Västra Götaland höjdes priset vid årsskiftet med i snitt 2,6 procent och är bland de högsta i landet. Även i Stockholm höjdes priset för femte året i rad.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill att staten ska medfinansiera kollektivtrafiken för att hålla nere biljettpriserna. Under pandemin gick staten för första gången in och bidrog till finansieringen för att uppehålla kollektivtrafiken som drabbades av ett stort underskott. 

Jens Holm, Vänsterpartiet, menar dock att stödet på sju miljarder var alldeles otillräckligt, i förhållande till att kollektivtrafiken har tappat ungefär 17 miljarder under pandemin.

Under sommarmånaderna juni, juli och augusti kommer det att kosta endast omkring 90 kronor per månad att åka kollektivt i hela Tyskland. Det är en följd av beslutet att strypa importen av ryskt bränsle till landet.

Per Bolund, språkrör för Miljöpartiet, tycker att förslaget är bra och vill se liknande satsningar i Sverige. Han säger att Miljöpartiet är kritiska mot att regeringen och de andra partierna bestämt att subventionera drivmedelspriserna.

– Vi vill hjälpa hushållen men inte på ett sätt som hjälper Putin. Då är kollektivtrafiksatsningar eller stöd för de som bor på landsbygden mycket bättre.

Per Bolund framhåller att Miljöpartiet i sin vårbudgetmotion lägger förslag på att satsa fem miljarder kronor på att sänka biljettpriserna med omkring en femtedel runt om i landet.

– Vi vet att biltrafiken generellt behöver minska och då är det i städerna och runt dem där det finns störst möjlighet att ersätta biltrafik med kollektivtrafik. Det ger möjlighet för människor som bor på landsbygden och inte har kollektivtrafik att kunna fortsätta använda bilen.

I mars lade Vänsterpartiet tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna fram ett förslag om att satsa 2,5 miljarder på kollektivtrafiken, för att förhindra ökade taxor och minskad turtäthet. Men det röstades ned i Finansutskottet. Jens Holm framhåller att han ändå hoppas att det kommer att bli mer statlig medfinansiering i framtiden.

– Nu finns i alla fall ett instrument, en fördelningsnyckel, till de regionala kollektivtrafikmyndigheterna upparbetad. Vi behöver från statligt håll fortsätta att ta ansvar för att människor ska kunna resa mer kollektivt. Och för att det ska göras till ett rimligt pris, säger han.

Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill också att det ska införas ett nationellt resekort för hela landets kollektivtrafik. Något som Österrike införde i höstas. Detta har en statlig myndighet just nu i uppdrag att undersöka. Men Vänsterpartiet menar att det inte bara är betalningsproblematiken som måste åtgärdas, utan också priset.

– Jag tror att människor i dag upplever kollektivtrafiken som både dyr och krånglig. Priset och tillgängligheten behöver förbättras. Den diskussionen kanske äntligen kommer till Sverige nu, säger Jens Holm.

Dagens Arena har sökt infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) och Svensk Kollektivtrafiks ordförande Kristoffer Tamsons (M), men inte fått något svar.