KRÖNIKA i tidningen Vänstern i Knivsta som delas ut till några tusen hushåll i kommunen, inför 1 maj. Då vi inte har råd att dela till alla hushåll kommer här den femte artikeln digitalt.

Det är kanske självklart när man är född och bor här, men det tål att sägas. Jag älskar detta lilla, växande samhälle. Minnen av att cykla runt efter skolan på nittitalssommaren, doften av sågverket, Ica och Konsum (på den tiden) och Kupolen. Jag minns dessa små delar av vad vi kallar samhället. Men detta är byggnader, och byggnader är bara tecken på ett samhälle, inte samhället självt.

Ett samhälle utgörs av människor och deras interaktioner, deras möten. När vi talar, möts, ser varandra, förstår varandra, då byggs ett samhälle. En ensam individ är inte ett samhälle och en ensam individ är, enligt forskningen, ofta ganska olycklig.

Dock blir vi allt mer ensamma. Mer benägna att få vår mat hemlevererad, prioritera ner att gå ut och äta för att det är för dyrt, att fika eller umgås. Regeringen talar på nationell nivå om den ofrivilliga ensamheten som breder ut sig i samhället.

Så min förhoppning, som någon som älskar Knivsta, är att vi som individer ska fortsätta ge oss ut i samhället och skapa det tillsammans, och att vi från politiskt håll ska göra det möjligt att mötas. Med hjälp av billig kollektivtrafik, trygga vägar som låter oss ta oss till varandra, lokaler där föreningar kan bedriva sin verksamhet, och platser såsom parker, bibliotek, eller torg, där vi kan samexistera bredvid varandra, ge oss möjlighet att se att vi är en del av något större. Ett samhälle.

Gustav Ålander

Knivsta är landets mest ungdomstäta kommun och det finns många intressen och behov att tillfredsställa. Bland det som saknas är en fritidsgård där unga kan träffas och förverkliga sina drömmar.

Den största delen av dygnet för kommunens unga är fritid och den enskilt största fritidsverksamheten är musik. Med ett aktivt föreningsliv och en kvalitativ kulturskola finns det en hel del aktiviteter att välja på. Många ungdomar är också aktiva på fritiden och flera utmärker sig med fina prestationer inom såväl idrott som kultur.

Men en stor grupp unga hamnar av olika anledningar utanför dessa organiserade fritidsaktiviteter. En fritidsgård skulle kunna bli mötesplats för denna grupp.

Tidigare fanns en fritidsgård vid Thunmanskolan och under en kort period även vid Alsike skola, när den hade högstadieelever. Då fanns det möjligheter för ungdomar att besöka gårdarna och där mötas av utbildade fritidsledare. Tillsammans arrangerade ungdomar och fritidsledare aktiviteter både på och utanför gårdarna. Några exempel är filmvisningar vid Särstabadet, konserter, skidresor, LAN-träffar och möjlighet att spela musik i replokalen. Men det viktigaste var att det skapades relationer mellan ledarna och ungdomarna.

De senaste åren har det inte funnits någon fritidsgård i kommunen. Trots löften från det politiska styret om fritidsgård i Alsike redan 2023 har det hittills inte blivit någon. Vi i Vänsterpartiet vill se att barn och ungdomar ska kunna träffa varandra och engagerade vuxna såväl på fotbollsplaner som i sporthallar och på fritidsgården.

I dag försöker de fritidsledare som finns kvar att via uppsökande verksamhet nå ungdomar för att planera aktiviteter. Men det skulle underlätta för möten och det viktiga relationsskapandet om det fanns en fritidsgård att utgå ifrån.

Vänsterpartiet ser ett stort behov av att kommunens föreningslösa ungdomar får mötas och har i vårt förslag till ”Mål och budget 2025” avsatt medel för att driva en fritidsgård. Vi ser det som en god investering för kommunens och framför allt ungdomarnas bästa.

Christer Johansson
gruppledare Vänsterpartiet Knivsta

Inför 1 maj kommer vi i Vänsterpartiet Knivsta att dela ut ännu ett nummer av Vänstern i Knivsta till några tusen hushåll, i kommunen. Då vi inte har råd att dela till alla hushåll kommer några utvalda artiklar att presenteras på vår webbplats. Detta är det tredje inlägget som tar upp varför Vänsterpartiet menar att det är viktigt med en bra skola.

Knivsta växer snabbt, och med en ung befolkning blir skolan en central del av framtidens samhällsbygge. Vänsterpartiet vill att alla barn ska ha en trygg och jämlik start i livet. Därför satsar vi på fler vuxna i skolan, resurser för hög kvalitet och en stark gemenskap – oavsett var i kommunen du bor.

Knivsta är en kommun som växer snabbt, med hög andel unga vilket gör att skolan har en särskilt viktig roll för en hållbar samhällsbyggnad. I takt med att kommunen utvecklas måste vi se till att våra skolor håller högsta kvalitet och att alla barn ges en jämlik start i livet. Vänsterpartiet vill se en skola där trygghet, kvalitet och gemenskap står i centrum.

Trygghet och ungas psykiska hälsa
Den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar, både i Sverige och i Knivsta. Tidiga insatser i skolan är avgörande för att vända denna trend. Därför vill vi se fler vuxna i skolan, både lärare och elevhälsopersonal, och att de ges kunskap och tid så att arbetet för att tidigt upptäcka och förebygga psykisk ohälsa blir effektivt. Fler vuxna skapar också trygghet och trivsel i klassrummen, vilket bidrar till en bättre skolmiljö och arbetssituation för alla elever. Vi vill även utveckla en starkare samverkan mellan skola, socialtjänst och vård för att effektivt hjälpa unga som mår dåligt och stötta föräldrar till ungdomar som mår psykiskt dåligt.

Alla skolor i Knivsta ska vara bra skolor
När Knivstas kommunledning fattar beslut om skolstruktur handlar det om strategiska val för hela samhällsutvecklingen. Med en befolkningsprognos som pekar mot 27 000 invånare år 2035 behöver planeringen av nya skolenheter, deras och befintliga skolors utveckling och resursfördelning ske med framförhållning och helhetssyn. Vänsterpartiet vill att alla skolor i Knivsta ska vara bra skolor med hög kvalitet. För att nå dit behöver vi se till att lärare och annan skolpersonal ges rätt förutsättningar att hinna se varje elevs behov. Det innebär att vi måste satsa på rimliga arbetsvillkor, resurser och tid för personalen att kunna ge eleverna det stöd de behöver. Vi vill också att framtida skolor ska drivas i kommunal regi, där skattepengarna går till elevernas utbildning och inte försvinner till vinstdrivande marknadsskolor. En kommunal skola ger bättre möjligheter att säkerställa likvärdighet och långsiktig kvalitet för alla elever i Knivsta.

Små skolor på landsbygden skapar gemenskap
De små skolorna på landsbygden har en viktig roll för att hålla hela Knivsta levande. De bidrar till lokal gemenskap och identitet och gör att barn kan gå i skola nära hemmet. Vänsterpartiet vill se att de små skolorna får rätt förutsättningar att finnas kvar med sina unika kostnadsutmaningar med hög, hållbar och heltäckande personaltäthet och lågt elevantal. En levande landsbygd gynnar hela kommunen – även tätorterna – och skapar en mångfald som gör Knivsta till en plats där alla kan trivas.

Vänsterpartiet Knivsta ser skolan som hjärtat, ett fundament i samhällsbyggandet; en trygg plats för lärande, en arbetsplats, ett kulturellt centrum och en investering i framtiden. Genom att satsa på trygghet, kvalitet och gemenskap i våra skolor kan vi bygga ett samhälle som är jämlikt, hållbart och bra för alla. Det är dags att prioritera barnens och framtidens Knivsta – en skola där alla får möjlighet att lyckas och utvecklas.

Linda Carlsson och Said Hodžić

Inför 1 maj kommer vi i Vänsterpartiet Knivsta att dela ut ännu ett nummer av Vänstern i Knivsta till några tusen hushåll, i kommunen. Då vi inte har råd att dela till alla hushåll kommer några utvalda artiklar att presenteras på vår webbplats. Här kommer några tankar från Euria Renberg ledamot i vår styrelse och ersättare i Bygg och miljönämnden.

Du är ny ersättare för Vänsterpartiet i bygg- och miljönämnden. Vad innebär det?

Det är oftast beslut om bygglov men det finns ett antal andra bygg- och miljörelaterade beslut. Som representant för Vänsterpartiet arbetar jag för ett hållbart Knivsta som klarar lokala samt internationella miljömål med stora marginaler. Bygge i Knivsta ska ske med god kvalitet utan kapitalisters tendens att fuskbygga.

Du är ganska ung för din post. Hur ser du på ungdomars möjlighet till politiskt engagemang?

Unga har så många bra och radikala idéer som går miste här i Knivsta eftersom det finns så få politiska platser och organisationer här. Många gör som jag och går med i Ung Vänster Uppsala istället men nu när Knivsta växer så är det bara en tidsfråga innan Ung Vänster kommer till Knivsta.

Inför 1 maj kommer vi i Vänsterpartiet Knivsta att dela ut ännu ett nummer av Vänstern i Knivsta till några tusen hushåll, i kommunen. Då vi inte har råd att dela till alla hushåll kommer några utvalda artiklar att presenteras på vår webbplats. Först ut är vår nyvalde ordförande Elin Johansson.

Nybyggda hyresrätter är på tok för dyra. Hur ska unga kunna flytta hemifrån med sådana priser? Dags att göra något åt bostadssituationen och satsa på fler billiga hyreslägenheter.

Att bostadsmarknaden i Sverige är ur led vet alla. Redan när jag själv skulle flytta hemifrån för 25 år sedan var situationen hopplös. Det gick inte att få tag på hyresrätter och att köpa lägenhet tyckte jag var dyrt till och med då. Det som återstod var att flytta runt mellan andrahandskontrakt. Sedan dess har läget bara blivit värre: ännu färre hyresrätter, skenande priser på bostadsrätter och en skyhögt belånad befolkning. Dessutom har även andrahandshyrorna blivit orimligt dyra.

För att få tag i en lägenhet i Knivsta fick man fram till nyligen vänta sju år i bostadskö. Den kön har minskat något tack vare att nya hyresrätter byggts och Knivsta har nu kortare väntetid än övriga regionen, där kötiden är i snitt runt fem år. Men en hyreslägenhet med två rum och kök kostar runt 10 000 i månaden. För den som studerar, är ensamstående förälder eller har låg inkomst är det svårt att klara.

Följderna av den dåliga bostadsmarknaden är att unga inte kan flytta hemifrån, färre bildar familj och skaffar barn, par stannar i dåliga relationer för att de inte har råd att separera och fler blir skuldsatta, vräkta och hemlösa. Senaste årens räntehöjningar har också spätt på situationen.

Lösningen på problemen är fler billiga hyresrätter. Vi i Vänsterpartiet tycker att det är bra att det har byggts nya lägenheter i Knivsta, men som sagt är hyrorna för höga. Det beror delvis på att de borgerliga partierna tog bort det statliga stödet som tidigare kunde sökas för att bygga hyresbostäder. Stödet hade sänkt hyrorna med tusenlappar i månaden. Vänsterpartiet vill ha mer statligt stöd för att hålla nere hyrorna så att alla ska ha råd. Ett hem är en mänsklig rättighet enligt FN.

Självklart ska vi också bygga med sans och helhetstänk. Knivsta ska fortsätta vara en trygg plats där människor vill stanna länge och leva sina liv. Men det går att bygga bostäder till alla och samtidigt skapa en trivsam småstad, om vi själva tar kontrollen över byggandet. Vi måste sluta låta marknaden diktera villkoren för våra hem och ta gemensamt ansvar för att alla ska ha råd att bo.

Elin Johansson
ordförande
Vänsterpartiet Knivsta

Från DN Debatt den 3 dec -24

Den upplysta värld som denna liberala dagstidning har som motto, är upplyst inte endast av idéer utan också av fossil energi. Det är hög tid att omvärdera frihetsbegreppet, skriver Anita Goldman som i år mottog Frihetspennan, ett pris som tilldelas framstående publicister verksamma i Torgny Segerstedts anda.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Två saker inträffade strax efter den oerhörda valutgången i USA. Den ena var att världen återigen samlades – denna gång i det oljedopade Baku i Azerbajdzjan – för att ta ett nappatag med vår ödesfråga. Den andre – ojämförligt mindre, men inte så privat som det först kunde verka – var att jag åkte till min hemstad Göteborg för att ta emot Frihetspennan av Stiftelsen Torgny Segerstedts minne.

Jag förberedde mig förstås genom att läsa texter om och av den elegante och modige publicisten. Så gott som varje formulering syntes mig dagsaktuell, som den om ”gaphalseriets segertåg genom världen” eller den om hur vägen till inflytande stavades ”skrän och skrävel”. Redan 1933 när Hitler kom till makten skrev Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning: ”En karl med den uppsynen skall det offras tankekraft på. Det är oförskämt att ställa till det så.”

Hade inget hänt i världen sedan 1945? Får man bara resignerat böja sig under det faktum att vågor av upplysning följs av dess motsats, igen och igen?

Mina förberedelser inför tacktalet inleddes före den 5 november och avslutades efter. Jag såg allt klarare hur den sympatiska Göteborgsliberalismen som jag växte upp med och nu återvände till, saknar språk för det som sker med vår jord.

För något har ändå hänt sedan Segerstedt gick bort och sedan jag föddes i början på 50-talet. Något utan motstycke i människans historia på denna vackra planet. Det står nu klart att den ordning vi skapat för att organisera produktion, jordbruk, konsumtion, transport och ekonomi är på god väg att förgöra förutsättningarna för fortsatt liv och utveckling på planeten. Precis då jag såg världens ljus på Sahlgrenskas BB, började alla grafer skjuta i höjden, inte som en nödtvungen utveckling utan snarare som en exponentiell explosion. Allt förstorades och förmerades, från tv-skärmar till livslängd, från godispåsar till semestrar, från utvinningen av vadhelst i jordens och havens innandöme som man kan göra pengar på, till en hisnande produktion av nödvändiga och sedan allt mer onödiga och livsförstörande ting. Samt förstås folkmängdens abnorma utveckling. Vi blev fler och fler som utvann mer och mer av jordens ändliga resurser.

Detta skedde alltså under en epok där den ideologi och praktik som ställer individens fri- och rättigheter i centrum utvecklades och fick fäste. Liberalismens credo om individens förmåga att fatta egna beslut och skapa sitt eget liv, så länge detta inte kränker andras frihet och rättigheter, verkade gå segrande ur striden, i synnerhet efter murens fall 1989.

Jag tror inte att vi kan försvara friheten enbart med de vedertagna – och ännu så viktiga och vitala – argumenten som Torgny Segerstedt använde

Ändå är det slående att det var just i detta ekonomiska system vars själva raison d’être är att växa, kosta vad det kosta vill, som den oerhörda accelerationen ägde rum genom att vi envisats med en livsstil som kräver fyra och en halv planet om alla på jorden skulle ha samma levnadsvillkor. Därmed kränker vi ju andras fri- och rättigheter. Men de vi kränker är för det mesta inte synliga för oss. De bor långt bort, i de geografiska och sociala periferierna och de har inte medverkat till den överproduktion och överkonsumtion som nu leder till torka och översvämningar av platserna där de lever. I Baku försökte de – utan mycket framgång – få oss att ta vårt ekonomiska ansvar för den saken.

I uppsatsen ”Politisk idéhistoria i klimatförändringarnas tid” frågar sig idéhistorikern Julia Nordblad hur det kommer sig att vi har hamnat i en situation där våra politiska begrepp och analystraditioner har så lite att säga om den gigantiska civilisatoriska kris som tornar upp sig. Hon påpekar att ”den politiska modernitetens strävan efter individuell autonomi och kollektiv oavhängighet innefattar en strävan efter frihet från ekologiska begränsningar som människan oundvikligen lever under.”

Om så är fallet, måste vi nog inse att vårt planetära nödläge inte är ett olycksfall i själva samhällsbygget, något vi kan rätta till genom att som lösningen nu lyder, leva ”fossilfritt”. Nordblad menar att vi måste börja med att se och förstå alla politiska idéer som ekopolitiska. Det vill säga, de har uttryckt – kanske inte bokstavligen, men absolut i praktiken – ett precist förhållande till naturen och dess resurser. ”Människans livsvillkor är hopplöst materiella och organiska till sin natur, men moderniteten har till stor del handlat om en kamp för att övervinna detta beroende.”

Den upplysta värld som denna liberala dagstidning har som sitt motto, är upplyst inte endast av idéer utan också av fossil energi. Hur vi får ljus, värmer oss och äter är inte frikopplat de politiska idéerna. De är politiska handlingar med oerhörda konsekvenser för människors liv och frihet.

Det sammanhållande kittet blir uteslutandet av de som inte hör till nationen, vilken inte främst ses som en politisk entitet utan som en organisk och mytisk plats

Den liberala idétraditionen har gett oss mänskliga rättigheter och friheter av ett slag som den stora majoriteten aldrig har åtnjutit och det är något oerhört. Men idéerna är inte grundade i de naturliga begräsningar som vi, som biologiska varelser på en levande planet, faktiskt lyder under. Därför har de inte kunnat förhindra, utan snarare påskyndat, den groteska accelerationen, men har nu, när vi bevittnar de katastrofala konsekvenserna, inget vitalt att komma med.

Människor över hela världen upplever hur marken – bokstavligt talat – gungar och ser sig om efter en mer stabil grund att stå på. Många finner tröst och tillhörighet i föreställningar som nationalitetsforskaren Benedict Anderson kallade imagined communities, imaginära eller fantiserade samhörigheter grundade på ett lappverk av gamla myter. Det sammanhållande kittet blir uteslutandet av de som inte hör till nationen, vilken inte främst ses som en politisk entitet utan som en organisk och mytisk plats.

Proklamerandet av den imaginära samhörigheten kommer alltid ovanifrån, från en ledare som symboliserar ”naturlig” auktoritet, som Björn af Kleen så hårresande visar i sitt reportage om Trumps prinsar och prinsessor.

Ledaren/Daddy har svaret på allt. En faktaspäckad klimatkris ingår inte i hans intresse, eftersom en sådan kräver öppenhet, lyhördhet, ödmjukhet och omvärdering av etablerade sanningar.

Men inte heller på den andra sidan, på den liberalt upplysta, finner jag insikt i hur beroende och begränsningar måste reglera våra liv. Vårt förhållande till den väv av liv som vi är del och totalt beroende av, avspeglas inte i samhällets självreflektion. ”Politiken och det intellektuella livet i bred mening har som regel varit blinda för naturen.” skriver Nordblad.

Jag tror inte att vi kan försvara friheten enbart med de vedertagna – och ännu så viktiga och vitala – argumenten som Torgny Segerstedt använde. Vi måste också fördjupa vår förståelse för de livsuppehållande systemen och alltmer artikulera vårt förhållande till dem. Utan en sådan omvärdering av frihetsbegreppet, utan en djupare förståelse av tillhörighet och beroende, av den väldiga omdaning som vårt samhällsystem kräver av oss för att det ska bli ekologiskt hållbart, är jag rädd att de krafter som förespråkar ett beroende av ledaren och en fantiserad tillhörighet som utesluter det mesta vi hållit för gott och sant kommer att gå segrande ur striden.

Anita Goldman är 2024 års mottagare av Segerstedts frihetspenna, som delas ut av Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne. Texten är en bearbetning av tacktalet hon höll under ceremonin den 12 november i Torgny Segerstedtsalen på Göteborgs universitet.

Införd på UNT Debatt den 16 okt 2024

Hela Knivstas opposition är enig – det här behövs för att rädda miljön.

Knivsta rasar från plats 47 (2021) till plats 125 (2024) i Aktuell Hållbarhets årliga ranking[1]. Redovisningen pekar på allvarliga brister i Knivstas hållbarhetsarbete. Bland annat saknas ett systematiskt arbete i samhällsplaneringen för att anpassa och därmed förbereda Knivsta för framtida klimatförändringar. Undersökningar av den här typen har förstås sina utmaningar. Det gäller till exempel att tydliggöra vad som å ena sidan är löften och målsättningar och andra sidan faktiska åtgärder. Vad gäller löften så har Knivsta tecknat så kallade hållbarhetslöften inom olika åtgärds­program som Länsstyrelsen utarbetat. Målet är att öka takten i omställningen till ett hållbart län. Åtgärdsprogrammen handlar bland annat om minskad klimatpåverkan, förbättra vattenkvalitet, samt gynna ekosystem och biologisk mångfald.

I Knivsta kommuns sammanställning av aktiviteter inom området ekosystem och biologisk mångfald för programperioden 2024-2028 betonas främst information, kunskapshöjande aktiviteter och att upprätta planer. De konkreta åtgärderna är dock få och oklara. Viktiga inslag som ändå nämns handlar om att sköta och restaurera ängar och betesmarker på kommunägd mark samt att återskapa slingrande vattenflöden i Pinglaström. Fler av sådana konkreta åtgärder behövs! Kommunen svarar samtidigt att de inte har undersökt om det finns verksamheter och områden i kommunen som bidrar till att miljökvalitetsnormen för PFOS och PFAS inte följs. Detta är särskilt bekymmersamt eftersom det är ett lagkrav att detta ska dokumenteras och att allmänheten ska kunna få ta del av det.

Vi har ett gemensamt ansvar att uppnå de målsättningar som regering och riksdag sedan tidigare står bakom. Men både nationella och globala mål kan vara svåra att konkretisera i ett lokalt sammanhang. För att åstadkomma en väsentlig förändring och mer än utställda löften krävs ett ökat engagemang och ett aktivt arbete från alla parter. Här räcker det inte med att enbart teckna regionala löften. Det är viktigt att ansvariga inom kommunen även visar en god vilja att förankra, öka delaktigheten och medvetenheten kring dessa frågor. Den dragkraften saknas för närvarande hos de styrande partierna i Knivsta. Vad de nyligen antagna hållbarhetslöftena kommer innebära i praktiken är svårt att överblicka i nuläget. Kommunens förvaltning och samhällsservice samt enskilda företag, medborgare och organisationer gör bra insatser. Men de får för närvarande inget tydligt stöd, från de styrande partierna, i sitt förändringsarbete mot en mer hållbar framtid. Vi kan också konstatera att hållbarhetsfrågor inte längre har någon tydlig hemvist inom kommunen samt att flera expertfunktioner inte längre finns kvar, exempelvis hållbarhetsstrateg och kommunekolog.

Knivsta behöver

• Ett systematiskt arbete i stadsplaneringen för att både begränsa klimatutsläpp och att anpassa Knivsta till framtida klimatförändringar.
• Fler centrala grönytor, vattenreservoarer och träd (högre krontäckningsgrad) som kan mildra konsekvenser av ett förändrat klimat.
• En ökad andel skyddad natur, till exempel fler naturreservat (Kölängen), en större andel skog med naturvårdande skötsel samt insatser för att bevara och återskapa våtmarker.
• En fungerande koldioxidbudget med ett handlingsprogram för att nå utsläppsmålen.
• Ett tidsatt mål om att bli klimatneutralt.

Knivsta har goda förutsättningar att åstadkomma ett framgångsrikt hållbarhetsarbete. Det finns en ung och engagerad befolkning med hög andel barn som vi alla vill ska få en ljus framtid. Vi vill se ett Knivsta där alla kan se hoppfullt på framtiden. Detta kräver ett mer ambitiöst hållbarhetsarbete.

Gruppledare för oppositionspartier i Knivsta

[1] Miljöbarometern