Ledare i Dagens Arena den 18 februari 2020 av Ulrika Kärnborg
Stockholm håller på att bli för dyrt för de grupper som är nödvändiga för att storstaden ska fungera. Konsekvensen för de som blir tvungna att lämna är långa pendlingstider och alienation.
I mitten av 1990-talet flyttade jag tillbaka till Stockholm. Staden jag återknöt kontakten med var sig lik. Restaurangerna var fortfarande få och dyra, de statliga museerna serverade surt bryggkaffe i trista plastmuggar, hotellbarerna var för utländska besökare och affärsresenärer.
Ändå kändes det i luften att saker var på gång. Efter valutakrisen och lågkonjunkturen i början av 1990-talet, fanns tecken på återhämtning. Shopping blev en livsstil, kaféer i kontinental stil öppnade och butiker med exklusiva modekläder dök upp i varje kvarter. Gatumusiken släpptes fri, lägenheter renoverades och gjordes om till bostadsrätter. Utan att förstå att jag bara var en del av en stor urbaniseringsvåg, tyckte att jag hade flyttat tillbaka vid precis rätt tidpunkt.
Idag går flyttlassen åt andra hållet. För första gången på 15 år är det fler som flyttar från Stockholms län än till länet, rapporterar SCB.
Trendbrottet skedde under 2018, och själva trenden håller i sig. Många av dem som flyttar är barnfamiljer. Nya amorteringskrav, få och dyra bostäder, trängsel och höga matpriser är föga förvånande de vanligaste skälen till att man väljer att flytta. Frågan är om det vi ser är början på en ny grön våg, liknande den tredje gröna vågen som under 1970-talet fick mängder av unga att flytta ut på landsbygden eller till förorter?
I en mycket uppmärksammad DN-artikel menade psykologen Jonas Mosskin för några år sedan att klimatkrisen gör att vi alla måste börja leva som lantisar. ”Storstadsmänniskans konsumtion är intimt sammanflätad med ett socialt mönster att umgås med varandra”, skrev han. Forskningen visar att han har rätt. Gröna stadsplanerare hävdar ofta att stadsboende är nyckeln till ett klimatanpassat samhälle, på grund av färre transporter och lägre uppvärmningskostnader. Trots det visar statistik att det tydligaste sambandet mellan koldioxidutsläpp hos privatpersoner är höga inkomster, och flest höginkomsttagare finns i de riktigt stora städerna.
Betyder den nya utflyttningsvågen därför att livsstilen generellt håller på att bli mer hållbar? Inte nödvändigtvis. Att det skulle vara personer med härligt kreativa jobb och möjligheter att arbeta hemifrån, som dominerar bland utflyttarna är en myt. Istället finns en tydlig överrepresentation bland människor som jobbar inom offentlig sektor. Stockholm håller tydligen på att bli för dyrt för de sjuksköterskor och lärare som är nödvändiga för att storstaden ska fungera. Precis som i New York eller Paris medför det bostadssegregering och en ännu snabbare utveckling mot ökad gentrifiering. Konsekvensen för de som blir tvungna att lämna innerstan och närförorterna för, säg, sörmländska Gnesta, är inte bättre balans och ett lättare livspussel. Den är långa pendlingstider och alienationen man kan känna när man inte jobbar där man lever.
Visst borde vi alla börja leva som lantisar – men det förutsätter städer där även människor med lantisinkomster har råd att hålla sig kvar på bostadsmarknaden.
Replik av professor Mats Målqvist på UNT:s ledarsida den 14 januari 2020
REPLIK I en ledare (7/1) skriver Johan Rudström att det inte är en katastrof att inkomstskillnaderna ökat under 10-talet. Katastrof är ett starkt ord, och i jämförelse med klimatkris och flyktingströmmar kan det te sig som en liten sak att Sverige under det senaste decenniet har blivit alltmer ojämlikt. Men det är en destruktiv utveckling som inte ska förringas, då ett jämlikt samhälle är grunden för att klara de utmaningar som ligger framför.
Det finns mycket forskning som visar att samhällen med mindre inkomstskillnader är mer effektiva och hälsosamma. Wilkinson och Pickett (Jämlikhetsanden, 2008) visar tydligt att när ett land väl lyfts ur fattigdom kommer effekten av ytterligare rikedom att plana ut. Mer rikedom i sig ökar endast marginellt medellivslängd och välbefinnande. Det som i stället har större betydelse för hur det går för ett land är hur stora skillnaderna mellan toppen och botten på inkomststegen är.
Orsaken till att stora inkomstskillnader skapar större sociala och medicinska problem menar Wilkinson och Pickett är stress orsakad av social jämförelse. Ju mer ojämlikt ett samhälle är, desto tydligare blir varje invånares plats i hierarkin, med minskad tillit och ökad mental ohälsa som följd. Det blir inte längre den absoluta fattigdomen som orsakar problem då det är ytterst få människor som lever under fattigdomsgränsen i höginkomstländer. I stället blir det den relativa fattigdomen, genom dess nedbrytande effekt på självkänsla och självbild, som driver utvecklingen av ohälsa och sociala problem.
Wilkinson och Pickett visar vidare hur minskade inkomstskillnader gynnar alla samhällsgrupper, inte bara dem på botten, även om förbättringarna kommer att bli störst i grupperna med lägst inkomst. Anledningen till att alla vinner på ökad jämlikhet är att tilliten i samhället stärks, samarbetsförmågan förbättras och det sociala engagemanget ökar, vilket ger resultat på en mängd indikatorer. Så att inkomstskillnaderna har ökat i Sverige under 10-talet, då landet gått från att vara en internationell förebild till att ha samma nivåer av ojämlikhet som andra europeiska länder kanske inte är en katastrof, men det är en utveckling som enligt forskningen går i fel riktning.
Mats Målqvist
Professor i global hälsa
Uppsala universitet
Vapen tillhörande en kvinnlig peshmergasoldat som slogs mot IS i Kurdistan 2015. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
I USA skäms militären, och både demokrater och republikaner över sveket mot kurder och andra minoriteter i Syrien. Men det betyder inte att någon varken vill eller förmår Trump att ändra sig.
Analys: Turkiets anfall mot kurderna
Jenny Nordberg skriver en analyserande text i Svenska Dagbladet den 12 oktober. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
NEW YORK Nisha är 21 år och studerande. Hennes vapen är Kalashnikov och hennes uppgift brukar även bli att hantera den tunga sovjetiska kulsprutan. Hennes trupp består av enbart kvinnor.
Hennes dröm kan ses som en normal mänsklig strävan, trots att den ibland avfärdas som orealistisk: Att män, kvinnor och urbefolkningar ska ha lika rättigheter, och att olika religioner, minoriteter ska kunna leva tillsammans. I samma land i Mellanöstern.
Själv ser hon inte att hon har något annat val än att riskera att dö för den idén. För vad är egentligen alternativet, när terrorister vill våldta och förslava kvinnor och barn, och skära halsen av alla som inte bekänner sig till den rätta läran? Vad ska hon då göra med en juristutbildning?
Nisha tillhör den kristna minoriteten i norra Syrien och ingår i det som kallas SDF, Syrian Democratic Forces, där bland andra assyrier/syrianer strider tillsammans med främst kurdiska trupper. Nu flygbombar Turkiet och tiotusentals människor försöker desperat fly från norra Syrien.
Nisha pratar fort och oroligt när vi når henne på telefon på väg från Qamishli mot gränsen:
”Vi känner oss helt övergivna och vi är förvirrade. Jag befarar att vi kommer att drabbas värst och att vi kan bli utplånade nu.”
I världspolitiken har Nisha en del sympatisörer, men nästan inga vänner. Det blev tydligt när Donald Trump beordrade amerikanska soldater att stå tillbaka och släppa in ett turkiskt anfall mot kurd-kontrollerade områden.
Det gick bra att hänvisa till Saddam Husseins angrepp med kemiska vapen på kurderna när USA skulle anfalla Irak. Och det gick utmärkt för amerikaner att kriga sida vid sida med kurder och andra minoriteter mot IS i Syrien. Fortfarande bevakar kurder amerikanska baser. Men nu ska alltså amerikaner kliva åt sidan när Turkiet anfaller deras vapenbröder och systrar.
Den brutala etniska rensningen av kristna och yezidier väckte fasa och sympati hos en hel värld. På samma vis väckte det också stor uppmärksamhet och beundran att kvinnor från olika minoriteter själva tog upp vapen och stred på frontlinjen mot IS.
Deras deltagande var avgörande, enligt den svensk-kurdiske fysioterpeuten och författaren Dorpec Kobane.
”Om inte kvinnorna funnits där hade vi inte vunnit mot IS kan jag säga”.
För kvinnorna var IS värsta fiender. Att dödas av en kvinna var den ultimata förnedringen, som skulle förhindra den automatiska förflyttningen till paradiset som martyr.
Dorpec Kobane berättar om när han själv hamnade mitt i ett IS-bakhåll när han arbetade med att bygga sjukhus och köra ambulanstransporter i Syrien 2015.
”Jag var livrädd. Jag var torr i halsen, jag var törstig, jag var kissnödig, jag var bajsnödig, jag såg min familj framför mig, folk dog runt om mig, vi var omringade. Då vände sig en kvinnlig officer mot mig. ’Kom igen, det är bara 25 meter bort’, sa hon. ’Vi gör det tillsammans. Ställ dig upp.’ Det gav mig modet tillbaka.”
De tog sig därifrån. Den gången.
Men nu säljs kurder, kvinnor och minoriteter som kämpat ut av USA. I praktiken helt enkelt för att de inte kostar något ur ett amerikanskt politiskt perspektiv. Den amerikanska militären håller tyst, men många har inofficiellt gjort klart att de skäms djupt inför att överge sina allierade.
Flera tunga republikaner i Washington har till och med protesterat öppet och hårt mot presidenten. Men så länge republikanska senatorer inte ger sig på Trump i hans krumbukter för att undvika ett riksrättsåtal riskerar de inte heller att stöta sig särskilt mycket med presidenten. Det betyder däremot inte att republikaner kommer att försöka pressa Trump särskilt hårt att ändra sig om Syrien. Det är ingen inrikespolitisk vinnare som det går att hämta poäng på.
De får bara inte bomba amerikaner, eller några andra allierade.
I veckan utfärdade Trump en exekutiv order som går ut på att Turkiet i sina anfall inte heller får rikta in sig på minoriteter, för då kommer USA att straffa dem med ekonomiska sanktioner. Det är naturligtvis lite goddag yxskaft, eftersom själva anfallet riktar sig mot kurder. Flygbombningar har också nackdelen att de inte fungerar som ett dataspel där en exakta färger på motståndarna kan urskiljas och därmed undvikas.
Kurder går hursomhelst bra att bomba. (Bara inte civila.)
I samma hot mot Turkiet om ekonomiska sanktioner ingår också att tillfångatagna IS-terrorister absolut inte får släppas lösa i norra Syrien. Det innehåller om möjligt ännu mindre logik, eftersom i stort sett det enda som står mellan en IS-terrorist och dennes enkelresa till Europa är en beväpnad kurd.
Europa då, där finns väl några vänner kvar? Men det är inget land som vill starta krig med Natomedlemmen Turkiet, som dessutom är den ytterst osäkra och dyrt mutade garanten för att inte släppa igenom fler flyktingar till Europa.
”Vi hade engelsmän, amerikaner och fransmän som vänner – hur många fler skulle vi ha haft? Gjorde vi fel? Ska vi samarbeta med Erdogan? Al-Assad? Iran? Vi är omringade av fiender nu,” säger Dorpec Kobane.
Under tiden ser Nisha sin dröm om ett jämställt samhälle, där minoriteter och religioner kan leva tillsammans, smulas sönder.
De lyckades besegra IS. Men den här gången räcker det inte med omvärldens sympati och vänliga intresse.
”Jag kan inte sia om framtiden. Men jag kan bara säga att vi aldrig kommer att ge upp. Det är vi skyldiga våra systrar som har stupat. Men jag vädjar till dig som kvinna från en annan kvinna och till alla andra kvinnor att göra era röster hörda till politiker om hur vår situation ser ut. Jag kan inte göra något annat än att vädja. Vår kamp är också er kamp.”
Att stoppa Turkiets angrepp på norra Syrien är en nödvändighet för allas vår säkerhet. Inte minst för de människor som där funnit en fristad undan terror och krig.
Nyss hyllade hela världen de kurdiska styrkornas insatser för att stoppa terrorsekten IS. Deras oerhörda offer var helt avgörande för att hejda folkmord och fördrivningar.
Tack vare den kampen lever vi idag i en säkrare värld. Det gäller Europa, men framförallt de människor som lever i regionen. De kurdiskstyrda områdena i norra Syrien är idag de mest politiskt progressiva i regionen. Under svårast tänkbara förhållanden har de byggt ett samhälle där folk med olika bakgrund, religion och språk kan leva i fred, och där kvinnors rättigheter skyddas.
Men medan vi skriver detta är området åter under angrepp. Nu är det Turkiet som vill krossa drömmen om ett multietniskt, jämlikt samhälle, och utplåna de framsteg som gjorts. De verkar inte tveka att återuppväcka IS, och låta tusentals terrorister som idag sitter fängslade slippa ut. Hotet om folkmord och etnisk rensning är tillbaka.
Omvärlden måste agera genast. Efter påtryckningar från bland annat Vänsterpartiet har den svenska regeringen drivit kravet på att EU inför ett vapenembargo mot Turkiet och direkt humanitärt bistånd till norra Syrien. Kravet på embargo lyckades inte utan stannade vid att ”EU enhälligt har fördömt Turkiets militära agerande”.
I dagsläget har bland annat Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Norge och Finland redan förbjudit vapenexport till Turkiet. Det borde vi kunnat göra lika snabbt men det är bra att Inspektionen för strategiska produkter (ISP) nu har beslutat att stoppa och dra tillbaka tillstånden för den svenska exporten av krigsmateriel till Turkiet. Bara under 2018 exporterade vi krigsmateriel till Turkiet för 300 miljoner kronor. Det är material som är helt nödvändigt för att Erdogan ska kunna fortsätta sitt krig. I nuläget använder Turkiet dessutom det flyktingavtal som träffats mellan Turkiet och EU för utpressning. Det är orimligt av flera skäl, och vi kräver att avtalet bryts omgående.
Jonas Sjöstedt har i debatten krävt en flygförbudszon över Rojava för att förhindra flygplansattacker från turkiskt flyg. Syriska Demokratiska Styrkorna, SDF vädjar till USA att införa och upprätthålla ett flygförbud över regionen, men också till omvärlden att inta beredskap för en humanitär katastrof.
Det är allas vår mänskliga plikt att agera för att stoppa det lidande och den död som kommer att följa i spåren av invasionen. Det är en fråga om att försvara människors grundläggande rätt till liv i fred och säkerhet. Där måste vi alla stå enade, över religiösa, politiska och etniska gränser.
Det sägs numera, att om man upprepar en sak tillräckligt ofta så blir det en sanning. Detta oavsett om det från början är sant eller inte. OBS Knivsta har gjort en hel del undersökningar bland kommunens protokoll och beslut och hävdar utifrån dessa undersökningar ett antal ”sanningar”.
Jag kommer här att lämna mina synpunkter på hur jag har uppfattar några av de ”sanningarna” som OBS Knivsta repeterat med jämna mellanrum.
Översiktsplan 2017 beslutades i KF den 13 dec 2017.
Terry Carlbom från OBS Knivsta undrar i Knivsta Nytt den 17 september 2019 ”varför inte något parti tar initiativ till en ny ÖP och gör det korrekt genom att bland annat släppa in medborgarna.”
I den nyligen beslutade budgeten finns en dryg miljon per år för att jobba med Översiktsplan 2017 och förbereda uppdateringar för framtiden. Så det finns redan som uppdrag hos Samhällsutvecklingsnämnden.
Var det så, som OBS Knivsta framhärdar, att medborgarna ställdes utanför vid framtagandet av ÖP 2017?
Under arbetets gång med att ta fram ÖP 2017 har två informationsmöten, två remissrundor och möjlighet till inlämnande av digitala synpunkter erbjudits Knivstaborna. Totalt har 361 yttranden på planen inkommit varav 301 från privatpersoner. Alla remissvar har sammanställts och besvarats i bilaga till ÖP 2017. Allt finns på kommunens webbplats.
Samråd och utställning
Förslaget till ny översiktsplanen har varit utsänt på samråd under perioden 3 maj till 3 juni 2017. Under samrådstiden mottogs totalt 133 samrådsyttranden: 19 från statliga och regionala myndigheter (varav 10 utan erinran), 3 från kommunala bolag och förvaltningar, 3 från politiska partier, 10 från organisationer, föreningar och företag, 2 från grannkommuner och 96 från privatpersoner.
En digital version av förslaget fanns på kommunens hemsida på vilken 58 individer gav synpunkter digitalt under samrådsperioden.
Utställningen genomfördes den 21 augusti till den 22 oktober. Över 170 yttranden och synpunkter kom in.
Informationsmöten
Ett informationsmöte den 3 maj inledde samrådet och inför utställningen arrangerades ytterligare ett informationsmöte den 19 september. Vid båda mötena, som hölls i kommunhuset, kom cirka 90 personer för att ta reda på mer om översiktsplanen, ställa frågor och lämna synpunkter på handlingarna.
Virkesladan beslutades i KF den 9 mars 2016
Vecka 17 2019 kunde vi läsa följande i Knivsta Nytt
”Höghusbebyggelse i trädgårdsstaden Knivsta är en så kraftfull avvikelse från gällande ÖP och detaljplanen att den borde ha avgjorts i KF som ‘ett för kommunen väsentligt ärende’ (KL§5:1) innan Rosendal triggas att projektera höghus.”
Sanningen är den att: ”Den 9 mars 2016 beslutade kommunfullmäktige i Knivsta att anta detaljplanen för kvarteret Virkesladan där Rosendal Fastigheter vill utveckla bostäder och kontor. Detaljplanen gör det möjligt att bygga tre nya huskroppar med ett gemensamt entréplan. De högsta huskropparna kommer att få vara tolv respektive åtta våningar höga.” Det var inte ett enigt KF men förslaget fick stöd av en majoritet av ledamöterna, valda av Knivstaborna vid valet 2014. Beslutet överklagades av hundratals personer.
Den 21 oktober 2016 går det på knivsta.se att läsa följande. ”Länsstyrelsen har nu prövat och fattat beslut om de drygt 500 överklaganden som kommit in. Länsstyrelsen har beslutat att alla överklaganden förutom två avvisas eftersom de klagande inte bedöms vara berörda på ett sådant sätt att de har klagorätt. De två överklaganden som togs upp till prövning avslås, vilket innebär att kommunens beslut om antagen detaljplan gäller.”
Vänsterpartiet yrkade på återremiss, under debatten den 9 mars 2016, vilket avslogs och i vår reservation skrev vi bland annat: ” Knivsta kommun har mycket goda förutsättningar att utvecklas till en plats där många vill bosätta sig. Vänsterpartiet vill vara delaktiga i den utvecklingen men vi menar att om man frångår den fördjupade översiktsplanen i så hög grad måste mycket grundliga analyser göras för att belysa hur detta påverkar stadsbilden, omgivande friytor, gång- och cykelstråk gatumiljö, trafik- och parkeringssituation mm. Inte minst påverkan på det viktiga Sågverkstorget, Knivstas enda riktiga torg, behöver studeras, där kraftigt ökad beskuggning riskerar minska användbarheten.”
Fyrspårsavtalet beslutades i KF den 13 december 2017
OBS Knivsta hävdar, i en sammanställning från den 3 maj 2018, att partierna utom SD informerats först i början av november 2017 och att gruppledarna delges information den 21 november 2017. Sanningen är den att samtliga partier inklusive SD informerades på gruppledarmötet den 2 oktober. SD valde då att inte delta i de fortsatta överläggningarna och meddelade att de inte var intresserade av de fyra spår som staten ville förhandla om.
De övriga partierna deltog sedan på möten varje vecka fram till beslutet i KF den 13 december. Resultatet av överläggningarna med staten sammanföll i stor grad med den Översiktsplan som under året arbetats fram i dialog med Knivstas invånare, myndigheter och organisationer, enligt redovisning ovan.
Avslutning
Med detta konstaterar vi att de av OBS Knivsta kritiserade beslut samtliga tagits av kommunens högsta organ, KF. Flera beslut har överklagats och vid ett tillfälle har kommunen fått betala en bot för felaktig upphandling. Vi tackar OBS Knivsta för ert engagemang men kommer inte att svara på fler frågor om beslut som fattats för flera år sedan, av kommunens högsta organ.
Nu kommer Vänsterpartiet fortsätta vårt arbetet med att bygga ett trevligt Knivsta och ta med oss de erfarenheter vi fått de senaste åren. I en utvecklad dialog med våra kunniga medborgare, medarbetare och representanter för övriga partier, även utanför 5-partimajoriteten, kommer vi söka de bästa lösningar på vägen mot framtiden.
Vi i 5-partimajoriteten har nu lagt fram vår andra budget för mandatperioden. En budget där den nya majoriteten i Knivsta har arbetat målmedvetet för att genomföra reformer som är hållbara för framtiden. Nu har vi tagit kontroll över kommunens ekonomi och vitt skilda ideologier har mötts i en vilja att ta ansvar för kommunens långsiktiga väl och ve. Ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet baserad på Agenda 2030 har varit vägledande för majoritetens arbete.
En långsiktig utmaning för Knivsta är att säkra utbyggnaden av fyra spår och nytt stationsläge i Alsike, utvecklad kollektivtrafik med en god ekonomisk förvaltning när vi precis som vår omvärld behöver göra prioriteringar i verksamheterna.
Våra långsiktiga mål syftar till att bygga infrastruktur och förändra rutiner så att de kommunala verksamheterna minskar sin klimatpåverkan samtidigt som vi skapar möjligheter för Knivstabor att göra detsamma. Dessutom ska vi ta tillvara och skapa ekosystemtjänster och bidra till biologisk mångfald i samhällsplaneringen.
Stockholm-Uppsalaregionen utvecklas och Knivsta med den. Den infrastruktur som utvecklas under de kommande decennierna innebär stora möjligheter och stora utmaningar för oss som bor i Knivsta. Våra möjligheter att resa hållbart förstärks kraftigt, framför allt genom fördubblad spårkapacitet mellan Stockholm och Uppsala. Det kommer att krävas mer arbete med infrastrukturen när vi möter den efterfrågan som finns från människor som också vill komma och bo i vår fina kommun.
Det byggs mycket i Knivsta och förändringen av Knivsta leder naturligvis till mycket debatt och diskussion. Vårt mål är att möta efterfrågan på bostäder i rimlig omfattning och att lägga stort fokus vid arkitektur och utformning av de områden som växer fram. I syfte att förbättra dialogen om viktiga frågor i vår kommun kommer vi under 2019 och 2020 utveckla medborgardialogen genom etableringen av ett medborgarråd.
Förändring och förenkling är begrepp som är viktiga för oss när vi utvecklar den kommunala servicen i medvetenhet om att tillgången på medarbetare kommer att minska i hela landet och än mer i resten av Europa. Den demografiska utvecklingen talar entydigt för att en ökande andel av befolkningen kommer att ingå i gruppen mottagare av välfärd.
Digitalisering, nya arbetssätt och metoder är nödvändigt när vi utvecklar en mer rationell organisation för Knivsta kommun. Vi ska ligga i framkant utan att vara experimentella. Vi ska samarbeta med andra och dela resurser där det är ändamålsenligt.
Tillsammans och i en utvecklad medborgardialog vill vi utveckla Knivsta.
Knivsta – där framtiden bor.
Peter Evansson (S) Klas Bergström (M) Boo Östberg (C) Kerstin Umegård (MP) Christer Johansson (V) För 5-partimajoriteten
Bild: Lefteris Pitarakis | Den turkiska tankesmedjan SETA som kartlägger svenska politiker står nära landets president Recep Tayyip Erdogan, skriver artikelförfattarna.
UNT Debatt 24 augusti 2019
Att kartlägga politiker är oacceptabelt. Vi kräver att regeringen markerar mot Turkiet, skriver två företrädare för Vänsterpartiet.
De senaste åren har det politiska läget i Turkiet hårdnat allt mer. Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter inskränks. Fängslanden av såväl journalister som oppositionella politiker har blivit vardag. Bland de som drabbats hårdast finns politiker och opinionsbildare som vågat ta ställning för kurdernas rättigheter.
En av de organisationer som särskilt hamnat i skottgluggen är vänsterpartiet HDP. Tusentals partiföreträdare, däribland de tidigare partiledarna Selahattin Demirtas och Figen Yüksekdag, har gripits och många har dömts till långa fängelsestraff på minst sagt tvivelaktiga grunder.
Senast i måndags avsatte man tre borgmästare i tre städer – Diyarbakir, Van och Mardin – och ersatte dessa med tre regimtrogna personer. Samma dag arresterades flera hundra kurdiska aktivister och representanter för HDP.
Det är i ljuset av den här utvecklingen som vi måste se den kartläggning av europeiska politiker som den Erdogan-stödda tankesmedjan SETA nyligen publicerat. Rapportens innehåll är i sig inte mycket att uppröras över.
Det handlar om att politikerna har kritiserat den turkiska regeringens angrepp på demokratiska fri- och rättigheter och fängslanden av oppositionella. I rapporten omnämns flera svenska folkvalda, däribland Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt och Socialdemokraternas försvarsminister Peter Hultqvist.
Syftet är knappast att anklagelserna om att dessa skulle ”stödja terrorism” ska bli tagna på allvar av några seriösa bedömare. Snarare är rapporten ett sätt för Turkiet att sätta press på de politiker som vågar tala klarspråk om förtryck och övergrepp, och att misstänkliggöra de som engagerar sig för fred och demokrati i landet. För medan Turkiets regering, med EU:s goda minne, har kunnat slå ner hårt på den inhemska oppositionen, så har länder som Sverige blivit en fristad för oppositionella på flykt.
Många av dessa har valt att organisera sig i Vänsterpartiet. Vårt parti har en lång historia av att verka för fred och försvara kurdernas rättigheter. I syfte att fredsförhandlingar ska kunna återupptas har vi bland annat verkat för att terrorstämpeln på PKK ska lyftas bort.
Framför allt har delegationer från Vänsterpartiet upprepade gånger besökt Turkiet, exempelvis som valövervakare och för att närvara vid politiska rättegångar mot medlemmar i vårt systerparti HDP. Senast i mars i år var Jonas Sjöstedt och riksdagsledamot Tony Haddou på plats i Van i östra Turkiet som valobservatörer.
Vi i Vänsterpartiet tänker inte låta oss skrämmas till tystnad. Vi kommer att fortsätta att tala om den turkiska regeringens förtryck av oppositionella i allmänhet – och av kurderna i synnerhet. Men det måste samtidigt inskärpas att den här sortens agerande från Turkiet inte bara är tomma hot.
Det har hänt mer än en gång att kurdiska aktivister bosatta i Europa har attackerats och till och med mördats för sina åsikters skull. Ett utpekande med namn i en sådan här rapport innebär alltså ett konkret hot, och försätter enskilda personer i fara. Det är en bedömning vi delar med den danska säkerhetspolisen PET.
I ljuset av detta kräver Vänsterpartiet att regeringen tydligt markerar mot den turkiska regeringen att sådana här kartläggningar inte är acceptabla. Detta är inte bara en fråga om att ta ställning för turkiska och kurdiska oppositionella. Det handlar om att stå upp för Sveriges demokratiska principer och värderingar.
Yekbun Alp internationellt ansvarig, Vänsterpartiet i Uppsala län Håkan Svenneling utrikespolitisk talesperson, Vänsterpartiet
Tendensen att politiska partier utnyttjar flykting- och migrationsfrågan som ett slagträ i en alltmer polariserad samhällsdebatt ökar, och invandringen får skulden för alla möjliga samhällsproblem. Nu behöver vi lyfta blicken och fråga oss om inte mångfald är bättre än isolering och inåtblickande, skriver Jan Eliasson, vice generalsekreterare i FN 2012-2016.
Först tre personliga minnesbilder av migration och flyktingar.
Göteborg i början av 1950-talet:
SKF och andra industrier gick på högvarv och behövde arbetskraft. Många italienare sökte sig till Göteborg, en del med sina familjer. Några bodde i baracker nära SKF. Pappa sa till mig: ”Kan inte du och kompisarna gå ner och spela fotboll med deras barn, så att de känner sig välkomna”.
Libanon, 2013:
Hundratusentals syrier flydde över gränsen. Det skulle så småningom bli över en miljon, cirka en fjärdedel av Libanons befolkning. Libanesiska regeringen ville inte upprätta läger utan sökte fördela flyktingarna över landets städer och byar. Det var för mig som FN-representant imponerande att se hur alla ställde upp och sökte möta flyktingvågen från Syrien.
Stockholm, akutmottagningen på ett sjukhus på natten, 2019:
Alla var invandrare: läkaren, sjuksköterskan, undersköterskan, städerskan. Under mina timmar där som patient så talade jag med personalen om deras erfarenheter: om krigets fasor i Bosnien, politisk förföljelse i Latinamerika och hur mycket lättare det var att heta Sara än Soreh för att få jobb i Sverige.
”Flyktingar och migranter ses i den politiska debatten alltmer som hot och problem och allt mindre som tillgångar.”
Jag tror inte att vi är riktigt medvetna om att Sverige sedan länge inte bara finns i världen utan också att världen finns i Sverige. Det som våra mor- och farföräldrar byggt upp under 30-, 40-, och 50-talet fick en fortsättning under de senare decennierna på 1900-talet i den invandring som säkrade ekonomisk tillväxt i vårt land.
På senare tid har den onda cirkeln av krig, förföljelse, klimatförändringar och fattigdom lett till en förstärkt flykting- och migrationsström, främst från länder utanför Europa. Mycket tyder på att denna trend kommer att hålla i sig.
Låt oss lyfta blicken och se närmare på detta internationella perspektiv. Cirka 270 miljoner människor i världen bor och arbetar i länder där de inte är födda (migranter). Cirka 70 miljoner är flyktingar från krig och förföljelse, varav 40 miljoner befinner sig innanför och 30 miljoner utanför gränserna. Vissa länder har tagit emot miljontals flyktingar, till exempel Pakistan, Iran, Turkiet, Libanon, Kenya och Uganda.
När vi i FN 2016 planerade det första toppmötet om flyktingar och migration gjordes en rad studier om effekterna av migration och flyktingströmmar. Både Internationella Valutafonden (IMF) och OECD kom fram till att migrationen har haft en klart positiv inverkan på tillväxt och välstånd. Andra studier pekade på de viktiga konsekvenserna av migrationen för den vitala befolkningstillväxten. I våra diskussioner i New York talade också många delegater om mångfaldens och det internationella samarbetets positiva effekter på våra samhällen.
Det är märkligt hur mycket samhällsklimatet har förändrats i många länder under de senaste tre till fyra åren. Flyktingar och migranter ses i den politiska debatten alltmer som hot och problem och allt mindre som tillgångar.
När en färdigförhandlad överenskommelse i FN om principer för ordnad migration skulle undertecknas förra året hoppade ett tiotal länder av i sista stund, ledda av USA och Ungern. Den sågs av dem – felaktigt – som en inbjudan till större invandring.
Otvetydigt ledde den stora flyktingvågen 2015 från Mellanöstern till Europa till stora påfrestningar på mottagningskapacitet, både nationellt och lokalt. Det gällde centrala samhällsfunktioner som utbildning, bostäder och arbetsmarknad. De kulturella klyftorna var också ofta svåra att överbrygga. I Europa var det särskilt Tyskland och Sverige – som tagit emot fler flyktingar än andra EU-länder – som kände av dessa effekter. Men det ska också sägas att Sverige och Tyskland klarade denna uppgift mycket väl, vilket också uppmärksammades och uppskattades internationellt.
Oroande under senare år har varit tendensen i många länder att politiska partier och rörelser utnyttjar flyktingar och migranter för att öka rädsla, dela och polarisera och ge invandring skulden för alla möjliga samhällsproblem.
Än mer problematiskt är att dessa politiska kampanjer, med främlingsfientlighet som drivkraft, så ofta varit framgångsrika. De har i hög grad blivit katalysatorer för missnöje över andra samhällsproblem. Detta missnöje har i många fall varit förståeligt och legitimt, till exempel när det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelning och skillnader mellan stad och land. Men i många fall har just flyktingar blivit katalysator för en splittrande debatt. Trumps valframgångar i USA och Brexitsidans vinst i Storbritannien måste ses i detta perspektiv.
Vad behöver vi då göra, både på politisk och individuell nivå, för att lägga en ny kurs i migrations- och flyktingfrågan? Jag har fem förslag:
1. Klargöra vad migranter och flyktingar betytt samhällsekonomiskt, och betyder för våra länder i Europa, inte bara på kort utan också på lång sikt.
2. Se invandring i ett internationellt perspektiv – se behovet av insatser i ursprungsländer, av stopp för människohandel och av att värna den fundamentala rätten till asyl.
3. Analysera och fråga oss om mångfalden är ett bättre alternativ för vår framtid än isolering och inåtblickande.
4. Acceptera vårt ansvar att arbeta för att våra demokratiska samhällen gynnar alla samhällsgrupper och skapar den samhörighet som är nödvändig för att stå emot auktoritära och antidemokratiska krafter.
5. Satsa målmedvetet på en integration som tar tillvara alla mänskliga resurser i våra samhällen.
Allt detta innebär inte att vi kan blunda för de allvarliga problem vi ser i en del av våra förorter, på skolor och i motsättningar mellan olika grupper. Vi måste undvika skönmålning lika väl som demonisering av invandringen. Vi måste främja dialog och möten, tala med varandra på alla nivåer: i civilsamhället, i bostadsområden, i skolor och på arbetsplatser. Vi måste visa tolerans och medkänsla och skapa sammanhållning i en tid av utbredd oro och osäkerhet.
Om vi bestämmer oss för att se flykting- och migrationsfrågan som en positiv demokratisk arbetsuppgift snarare än som ett slagträ i en alltmer polariserad samhällsdebatt har vi kommit en bra bit på väg.
Förhoppningsvis kommer den snart uppsatta migrationspolitiska kommittén i Sveriges riksdag att sätta en positiv kurs framöver i denna för vårt samhälle så viktiga uppgift.
Jan Eliasson,
vice generalsekreterare i FN 2012-2016:
Utvecklingen är inte vacker. Men varför skyller så många på migrationen, frågar sig Mattias Hagberg i en krönika i Göteborgsposten den 27 juni.
”Så, varför pratar vi bara om migration och etnicitet? Varför handlar den offentliga debatten nästan uteslutande om nysvenskar och inte om jämlikhet? Jag tror att svaret är lika enkelt som skrämmande.”
Det jag nu skriver är varken nytt eller originellt, men jag tror ändå att det är värt att upprepa, särskilt nu, med tanke på den senaste tidens allt hetsigare debatt om migrationen.
Jag har, som många andra journalister och författare, rest mycket i Sverige. Jag har sett otaliga småstäder och förorter – såväl ”utsatta” som överdrivet välbärgade. Och jag har, precis som andra, sett ett land i snabb förändring. Ja, till och med ett land som inte längre går att känna igen, åtminstone om man har det sena nittonhundratalet som sin enda referenspunkt.
Nej, Sverige är sig inte likt. Men förändringen är inte etnisk utan strukturell. Vi har på ett par årtionden gått från att vara ett land inställt på jämlikhet till att bli ett land där politiken gynnar klyftor, såväl regionalt som socialt.
Vill man förstå förändringen ska man inte resa till Rosengård utan till Djursholm. Sverige är i dag ett extremt land, och det syns tydligt i statistiken. Stora skattesänkningar har på kort tid flyttat enorma resurser från det offentliga till det privata, från det gemensamma till det enskilda. För tjugo år sen gick nästan hälften av Sveriges BNP till stat och kommun. I dag närmar sig den siffran 40 procent. Detta samtidigt som subventioner, skattelättnader och avdrag allt oftare riktas till dem som redan har än till dem som är i behov.
”Ingen vill stå för resultatet, ingen vill kliva fram och erkänna att det var ojämlikhet som var målet.”
Resultat: Sverige har, enligt OECD, den snabbaste ökningen av inkomstojämlikhet i Europa. Eller, annorlunda uttryckt: Sverige har blivit ett välfärdsland för villaägare med höga inkomster. Miljarder, som en gång gick till vård, skola och omsorg, går i dag till altanbyggen, elektronikinköp och utlandsresor.
Parallellt med dessa skattesänkningar och dessa omfördelningar har skolan och bostadsmarknaden privatiserats och segregerats i snabb takt – med det uppenbara resultatet att människor med olika bakgrund, utbildning och erfarenheter inte möts längre. För att säga det kort: De tre viktigaste verktygen för jämlikhet – skattepolitiken, bostadspolitiken och skolpolitiken – har medvetet avlövats.
Så, varför pratar vi bara om migration och etnicitet? Varför handlar den offentliga debatten nästan uteslutande om nysvenskar och inte om jämlikhet? Jag tror att svaret är lika enkelt som skrämmande.
Sedan Kalla krigets slut har den svenska högern fått igenom sin drömpolitik. Nyliberalismen har firat triumf, men ingen vill stå för resultatet, ingen vill kliva fram och erkänna att det var ojämlikhet som var målet. Istället får landets svagaste invånare, de som nyligen kommit hit, klä skott för alla problem – från ökad otrygghet till brist på resurser i det offentliga.
Jag vet inte vilket ord som passar bäst för att beskriva detta illusionsnummer: skamligt eller bedrägligt. Vackert är det i alla fall inte.
Bild: Tina Lövrander | Boo Östberg (C), Kerstin Umegård (Mp), Peter Evansson (S), Klas Bergström (M), Christer Johansson (V).
Debattinlägg på UNT DEBATT den 20 juni 2019.
Välfärden i Knivsta behöver effektiviseras, skriver företrädare för fempartimajoriteten i Knivsta kommun.
Nu avslutar vi första halvåret i den fyraåriga mandatperioden. En hel del har åstadkommits på kort tid, men mycket återstår att göra. Mandatperioden ställer stora krav på att återskapa balans i den kommunala ekonomin och att utveckla organisationen för att långsiktigt kunna fortsätta leverera en god välfärd av hög kvalitet.
Knivsta möter precis som övriga svenska kommuner en allt hårdare ekonomisk press de kommande 15 åren, då andelen unga i förskola/skola och äldre ökar medan andelen förvärvsarbetande skattebetalare minskar.
För att hantera situationen behövs ett genomgripande förändrings- och effektiviseringsarbete. Redan nu visar socialtjänsten goda exempel. Genom nya arbetssätt och en snabb digitalisering kan välfärdsleveransen ske till en lägre kostnad utan kvalitetsförsämringar. Även inom andra verksamhetsområden pågår samma utvecklingsarbete.
Knivsta ligger i en av de snabbaste växande regionerna i Europa. Närheten till Uppsala, Stockholm, Arlanda, universitet, goda kommunikationer och inte minst naturen gör det attraktivt att bo i Knivsta. I samhällsmagasinet Fokus senaste mätning placerar sig Knivsta åter igen bland topp tre av landets kommuner där det är bäst att bo. Det gör att Knivsta kommer fortsätta växa oavsett vilka beslut som fattas. Vår uppgift är att se till att tillväxten sker på ett hållbart sätt, med fortsatt attraktivitet – och blicken mot Agenda 2030 med FN:s 17 mål för hållbar utveckling.
Därför vill vi, i dialog med opposition och medborgare, utveckla planprogram för både Västra Knivsta och Alsike stationssamhälle. Ett av flera verktyg i processen blir det medborgarråd med ett statistiskt urval av befolkningen som bjuds in att vara referensgrupp för våra långsiktiga samhällsfrågor.
Vi fem partier i den styrande majoriteten har alltså tagit oss an att möta de oundvikliga utmaningarna som Knivsta liksom övriga svenska kommuner står inför. För att kunna leva upp till invånarnas förväntningar om god samhällsservice och för att möta miljö- och klimatutmaningar, trots en krympande ekonomi i offentlig sektor och med återställd skattenivå 2022.
Fler tuffa beslut kommer att behöva fattas. Men utvecklingen av Knivsta kommer ändå att ske med fokus på hållbarhet och attraktivitet för dagens och kommande invånares önskan att bo och verka i kommunen.
Peter Evansson (S) kommunstyrelsens ordförande
Klas Bergström (M) ordförande kommunfullmäktige
Boo Östberg (C) kommunalråd
Kerstin Umegård (Mp) fullmäktigegruppledare Miljöpartiet Knivsta
Christer Johansson (V) ledamot kommunfullmäktige, ordförande Vänsterpartiet Knivsta
