Vänsterpartiets gruppledare i Knivsta, Anne-Marie Morhed, överväger att lämna partiet.
— Lars Ohly bör avgå, säger hon.

Den senaste tidens granskning av vänsterpartiet har, enligt Morhed, visat att partiet inte gjort upp med sin historia. I en debattartikel i UNT i veckan skriver hon. "Sanden håller på att rinna ut ur vänsterpartiets timglas". – Det är ett allvarligt läge som uppstått. Partiet är splittrat. Jag kan inte stå upp för vänsterpartiet i dag, säger Anne-Marie Morhed.

Hon skulle vilja se en extra partikongress efter en öppen dialog inom partiet och en egen kritisk granskning. Enligt Morhed kan Lars Ohly inte sitta kvar med sin nuvarande inställning. Hon tror dock inte att partiet tar chansen att göra upp med det förflutna.

Ingen hemlighet
– Det är tydligt att partitoppen väljer att sluta upp bakom Ohly, säger hon. Det var ingen hemlighet att Ohly kallade sig kommunist när han valdes till partiledare. Varför är så många inom partiet upprörda i dag? — Jag hade aldrig föreslagit honom om jag haft något att säga i den frågan. Problemet är att huvuddelen av partistyrelsen i dag består av traditionalister.

Sedan Ohly blev partiledare har flera inom partiet öppet börjat kalla sig kommunister. Ohly har öppnat en dammlucka, säger Anne-Marie Morhed. Morhed tillhörde dem som slutet av 80-talet engagerade sig inom dåvarande vpk för att ta bort "k:et", som stod för kommunisterna. Nu upplever hon samma debatt på nytt. – Det är på sätt och vis det som känns upprörande.

Det här handlar inte om att vissa medlemmar fortfarande kallar sig kommunister i tron att beteckningen står för ett jämlikt samhälle, utan om att vår partiledare hyllar existerande odemokratiska samhällssystem. Han har kallat sig leninist. Med den inställningen kan han aldrig ena partiet, säger Morhed.

Vänsterpartiet i Knivsta har på dagens medlemsmöte beslutat att göra följande uttalande med anledning av den pågående diskussionen om Vänsterpartiet som aktualiserats av TV-programmet Uppdrag granskning..

Till partistyrelsen i Vänsterpartiet

Vänsterpartiet i Knivsta ser med stor oro på hur den pågående diskussionen i partiet – om den inte klaras ut – riskerar att drastiskt decimera partiet. Vänsterpartiets ledning har ett exklusivt ansvar att hantera situationen på ett betydligt klokare sätt än vad som hittills framgått av officiella partiuttalanden. 

Det är just nu en ödesfråga för Vänsterpartiet att partiet är tydligt och tar den aktuella kritiken mot partiets oförmåga att göra upp med en komprometterande historia på fullt allvar. Just nu tjänar inte envisa försvar för Lars Ohlys rätt att hålla fast vid att kalla sig kommunist syftet att lugna och ena partiet. Tvärtom ökar i stället sprickan i partiet mellan sk förnyare och traditionalister. Ohlys uttalanden är belastande för partiet och borde inte heller, gentemot tidigare fattade kongressbeslut, vara uttryck för partiets officiella linje.

Partiet måste i stället hålla fast vid inriktningsbesluten på 1993 års kongress och med ett tydligt och trovärdigt handlingsprogram visa att arbetet fullföljs. 

Vi, i Vänsterpartiet Knivsta, delar f ö de krav som distriktsstyrelsen i Bohuslän tidigare framfört till partistyrelsen, nämligen att överväga att inkalla en extra kongress med två syften:

• Ge möjlighet för medlemmarna att diskutera och anta dokument som tydligt visar att partiet brutit med den odemokratiska kommunistiska traditionen.
• Ge medlemmarna möjlighet att ta ställning till sammansättning av partistyrelse så att styrelsen avspeglar den bredd vänsterpartiets medlemmar har när det gäller partiets historia och ideologiska grund.

Knivsta den 17 oktober 2004
På medlemsmötets uppdrag 

Anne-Marie Morhed

Anne-Marie Morheds uppgivenhet vad gäller vänsterpartiet förvånar mig lite grand. Om man har ansett sig kunna verka som företrädare för ett kommunistiskt parti på 1980-talet och arbeta för politisk reformering långt före ”1989”, borde man väl kunna stå ut med att stanna kvar och föra en mycket mindre genomgripande debatt 20 år senare?

Stanna kvar, Anne-Marie!, skriver Jonas Wikström.

Replik.

Tidigare inlägg 13/10

Anne-Marie Morhed (v), kritiserar på UNT Debatt 13/10 Lars Ohlys "tilltro till kommunismen", som enligt Morhed lämnat utrymme för odemokratiska strömningar inom partiet och lett tillbaka till en gammal "ideologisk slutenhet". Morhed tvekar om hon ska bli kvar i vänsterpartiet. Jag hoppas att hon stannar.

Vänsterpartiet är ett brett parti och bland medlemmarna finns många, mer eller mindre lämpliga, personliga etiketter. Däremot saknas sådana etiketter i partiprogram, stadgar, partinamn. Vi är bara vänsterpartister. Oavsett vad den enskilde medlemmen väljer att kalla sig är den etiketten underordnad programmets glasklart positiva syn på demokrati och mänskliga rättigheter. Kommunistetiketten döljer inget annorlunda innehåll. Med andra ord, debatten handlar faktiskt om vad Ohly "kallar sig" snarare än vad han "är".

Ohly har varit partisekreterare under större delen av 90-talet och därmed en av de ansvariga för det "öppna och mindre renläriga klimat" som Morhed anser ha kännetecknat Gudrun Schymans ordförandeperiod. Han har med en förnyares envishet försvarat överenskommelserna med s och mp gentemot alla oss som varit kritiska. Han har – vilket Morhed menar är ett av förnyarnas adelsmärken – ägnat sig åt flera års konstruktivt reformarbete i Sveriges riksdag. Bilden av en konservativ leninist? Knappast.

Yngre generationer
Som en av dem som gått in i vänsterpartiet på 90-talet tror jag mig ana vad Morheds oro beror på: den oräddhet och beslutsamhet, med vilken yngre generationers partimedlemmar tar sig an aktualiserade frågor om klassamhället; som utan att blinka använder "förtryck" och "kamp" som uttryck för sin situation och vägen ur den, som tror mer på starka organisationer än på nätverk, som har positiva associationer till ordet "kommunism" tack vare indiska Kerala eller de jordlösas rörelse i Brasilien – allt det ser många av partiets medelålders parlamentariker med sina gamla referensramar från 80-talet, associerar det till en förgången tid som man velat se spegelvänd eftersom i efterhand allt före "1989" framstår som fel och pinsamt.

Men den unga vänstern är inte konservativ, har inte inspirerats av 80-talets nyleninism: det är de hårda bandagen i högervridningens Nutidssverige som i sig krävt organisering, studier, kamp. Begreppen är inte återupptäckta, de är spontant återuppfunna av en hårt prövad generation. Någon "uppgörelse" med det förflutna har aldrig känts nödvändig eftersom det har varit dagens problem, inte vänsterpartiets förflutna, som fått människor att organisera sig. Två tredjedelar av medlemmarna i partidistriktet är nya sedan 1990; "uppgörelser" blir därmed en angelägenhet för allt färre.

Morheds uppgivenhet förvånar mig lite grand. Om man har ansett sig kunna verka som företrädare för ett kommunistiskt parti på 1980-talet och arbeta för politisk reformering långt före "1989", så borde man väl kunna stå ut med att stanna kvar och föra en mycket mindre genomgripande debatt om enskilda personers självbeteckningar tjugo år senare? Stanna kvar, Anne-Marie!

Jonas Wikström
distriktsordförande i vänsterpartiet, Uppsala län
UNT 16/10 2004

Det kanske krävs ett helt nytt parti på vänsterliberal grund för att en bred vänsterrörelse ska kunna samlas kring de frågor som behöver lyftas fram i politiken, nämligen välfärd, feminism och miljö. Sanden håller på att rinna ut ur vänsterpartiets timglas, skriver Anne-Marie Morhed.

Lars Ohlys undanglidande turer om demokrati och stöd till diktaturer har upptagit medieutrymme sedan tv-programmet Uppdrag granskning satte strålkastarna på vänsterpartiet. Det är med mycket tungt hjärta vi nu på åskådarplats ser spelet rullas upp på nytt. Förra gången var i slutet av 1980-talet inför partiledarbytet.

Debatten handlade då om "k:et", dvs "kommunisterna", i partinamnet. Jag hörde till dem som inom dåvarande vpk engagerade mig mycket starkt för att ta bort "k:et". Vi som drev denna linje menade att partiet i grunden måste göra upp med de inslag i partiets historia som inneburit ett stöd till odemokratiska samhällssystem. Det handlade inte bara om de suspekta artighetsutbytena med "broderpartierna" (!) i öststaterna utan också om den leninistiska ideologin som på olika sätt härbärgerats i partiet.

Vi ansåg att kommunismen var död en gång för alla.
Varje påminnelse om oklara förhållningssätt till demokratin måste följas av klargöranden om att partiet skall verka inom ramen för en demokrati med ett parlamentariskt system i centrum och stå för ideal som kan fördjupa och förstärka densamma. Ströks med knapp marginal Den gången hade kritiken framgång på partikongressen 1990. "K:et" ströks från partinamnet (fast med enbart två rösters marginal!).

På nästa kongress 1993 blev Gudrun Schyman partiledare. Partiet antog parollen "En ny tid, en ny vänster", där den gamla ideologiska bråten kastades över bord. Skriften Lik i garderoben gavs ut i två upplagor. Den kritiska vind som lett fram till dessa resultat hade god draghjälp av Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991. Det var helt enkelt inte läge för att häva upp rösten för havererade "brödraband". "Kommunismens" försvarare bet sig nog i tungan vid den här tiden, så även Lars Ohly, som i ungdomsförbundet svärmat så starkt för Lenin. Han deltog aktivt i besluten 1993 och backade upp Gudrun Schyman som partiledare. Han blev partisekreterare och hoppades kanske på att detta skulle bana väg för hans återkomst.

Uppgörelsen avstannade
Det öppna och mindre renläriga klimatet under Schymans ledarskap gjorde emellertid att uppgörelsen med Ohlys leninistiska idéer avstannade. Partiet fortsatte inrymma både så kallade förnyare (kritikerna enligt ovan) och traditionalister (kommunister med flera). Med en något kanske alltför grov generalisering kan sägas att dessa grupperingar kom att ägna sig åt olika uppgifter i partiets tjänst. Förnyarna, som bekände sig till demokrati och resultatpolitik, ägnade sig i huvudsak åt kommunalpolitiskt arbete. Traditionalisterna ägnade sig mer åt rent partiarbete och såg till att besätta posterna i lokalförenings- och distriktsstyrelser liksom i den centrala partistyrelsen. Valframgångarna satte press på partiets rekrytering och helt nya och ideologiskt oskolade krafter sattes in i parlamentariskt arbete. De betydligt mer slipade "traditionalisterna" kom att sköta det interna partiarbetet. Kommunikationen mellan de två falangerna minskade kraftigt, för att inte säga upphörde helt.

Mer slutet parti med Ohly
Det som rullas upp i medierna nu visar ett helt nytt läge i vänsterpartiet. Den schymanska öppenheten har med Lars Ohlys ledarskap bytts ut mot ideologisk slutenhet av gammalt beprövat snitt. Det Ohly står för är på sätt och vis en reaktion mot öppenheten och innebär i praktiken att gamla förhållningssätt får nytt liv. Ohly har med sin redovisade tilltro till kommunismen lämnat spelrum för odemokratiska strömningar. Förebilderna hämtas inte bara inom auktoritära partitraditioner utan lika mycket i nya undergroundrörelser: det gäller att hålla tyst om kritik och oliktänkande och inte erkänna mer än vad som redan avslöjats. Det är ett spel som provocerar alla som står utanför och tittar på.

Lamslagen
Som åskådare till allt detta, men ändå förknippad med vänsterpartiet och därmed medansvarig för att partiet inte lyckats göra upp med sin tvivelaktiga historia, står jag på ett sätt lamslagen. Å ena sidan är jag som förstanamn på vänsterpartiets lista i Knivsta vald att företräda väljare som röstat, inte bara på vänsterpartiet utan också i hög grad på mig som person, genom de många kryss jag fick i personvalet. Därtill känner jag mig ansvarig för att fullfölja de förtroendeuppdrag jag valts till i kommunen. Å andra sidan är jag så till den milda grad trött och besviken på vänsterpartiet att jag känner att jag fått nog. Skulle helst om jag enbart följde mina känslor vilja "rösta med fötterna", dvs lämna partiet.

Extra partikongress
Mitt personliga ställningstagande är emellertid inte huvudfrågan just nu. Den är i stället hur vänsterpartiet hanterar situationen. Det finns en hel del att klara ut på en extra partikongress, som jag hoppas partiet vågar utlysa, och jag tror personligen inte att Lars Ohly klarar att revanschera sig. Det krävs ett helt nytt och trovärdigt ledarskap. Vänsterpartiet måste t ex ta upp en dialog med den förening för öppen diskussion om politik och samhällsfrågor som bl a rymmer personer som av olika skäl blivit missnöjda med vänsterpartiets politiska ledarskap, nämligen Vägval vänster (VVV). Möjligen skulle utbytet kunna bli fruktbart och leda till verkliga förändringar. Möjligen krävs det i stället ett helt nytt parti på vänsterliberal grund för att samla en bred vänsterrörelse i de frågor som behöver lyftas fram i politiken, nämligen välfärd, feminism och miljö. Sanden håller på att rinna ut ur västerpartiets timglas.

Anne-Marie Morhed
gruppledare för v i Knivsta kommun
UNT 13/10 2004

Den olösta ishallsfrågan i Knivsta handlar uppenbarligen om prestige. Varken Knivstas eller Uppsalas politiska majoritet har visat någon lust att lösa det egentliga förhandlingsproblemet genom att höja det över den egna politiska horisonten. Barnen har med andra ord lämnats i sticket, skriver Anne-Marie Morhed.

Uppsala fritidsnämnds beslut att inte tillmötesgå Knivsta IK:s och Knivsta kommuns begäran om att förlänga avtalet om istider under ytterligare ett år är oerhört tragiskt. Det innebär med största sannolikhet att ishockeyverksamheten måste läggas ner för ett stort antal Knivstabarn och -ungdomar. Det har varit bekant väldigt länge att detta skulle inträffa om det inte gick att lösa istidsfrågan.

Jag har under många år engagerat mig i den så kallade ishallsfrågan i Knivsta. I snart 20 års tid har vi som tycker det är viktigt att stödja ungdomsidrotten pendlat mellan hopp och förtvivlan. Ett par gånger under dessa år har vi stått mycket nära ett förverkligande av löftet att nästa ishall som byggs i Uppsala skall uppföras i Knivsta. Senast var det 1999, när den rödgröna politiska majoriteten hade avgörandet i sin hand. Jag var då ordförande i Knivstas kommundelsnämnd och gjorde tillsammans med företrädare för Knivsta IK en uppvaktning hos Lena Hartwig, vid denna tidpunkt ansvarigt kommunalråd för kultur- och fritidsfrågor. Mottagandet var mycket positivt och Hartwig lovade att ärendet skulle föras upp och lösas inom ramen för kommande års kommunbudget. Fritidsnämnden beredde i sin tur plats för driftskostnaderna i sin budget. Men något inträffade när plötsligt pengarna prioriterades bort i kommunstyrelsens investeringsbudget. Bygget sköts på framtiden.

Svårt att inte se politiskt motiv
Det är kanske svårt att entydigt peka ut något annat skäl än det som officiellt angavs: minskat ekonomiskt utrymme. Men det är inte svårt att se att det också fanns ett annat politiskt motiv, nämligen talet om att Knivsta skulle bryta sig loss och bilda egen kommun. Det skälet blev allt tydligare under resten av denna mandatperiod, då det också mot slutet blev klart att det skulle bli en kommundelning. I den stora mängd avtal som skrevs mellan kommunerna fanns en allmän klausul om att kommundelningen inte skulle drabba invånarna i fråga om service och vård. På fritidsområdet garanterades bland annat Knivsta IK:s hockeysektion att få oförändrad mängd tider i Gränbyhallen under ytterligare ett och ett halvt år.

Under denna nådatid agerade idrottsklubbarna i Knivsta mycket kraftfullt för att det nu var Knivsta kommuns sak att lösa istidsfrågan. Man bidrog med konstruktiva idéer till hur kommunen och föreningslivet tillsammans skulle ta ett gemensamt ansvar. Samarbetsprojektet mellan Knivstaföreningarna "Knivsta efter 17" presenterades som en mycket intressant långsiktig lösning, som också på kort sikt kunde lösa hockeyns dilemma med istider. Tidsfristen har emellertid som det nu visat sig vara alltför kort för att hindra Knivstahockeyn att bli ofrivilligt utsparkad från Gränbyhallen. Knivstas politiker måste handla snabbt. Den borgerliga majoriteten uppdrog, med stöd av Knivstas samtliga partier, till förvaltningen att snabbutreda möjligheten av att tillskapa en konstfrusen isyta, som i sig medför sådan överkapacitet att det också kommer att finnas istider att fördela till Uppsalaklubbarna.

Ingen lust att lösa problemet
Knivstaungdomarnas hockeyspelande under 2004/2005 räddas emellertid inte av Knivsta kommuns planer på konstfrusen isbana. Här har politiseringen av istidsfrågan snarare inneburit en total låsning. Uppsalas rödgröna majoritet anser sig inte ha det minsta ansvar för situationen, trots att samma politiker under föregående mandatperiod mycket medvetet stjälpte planerna på ishall i Knivsta. Den borgerliga majoriteten i Knivsta tycker i sin tur att den gjort nog genom att skjuta fram frågan. (Vi har ju ännu inte sett att det blir någon isyta). Det handlar uppenbarligen om prestige. Varken Knivstas eller Uppsalas politiska majoritet har visat någon lust att lösa det egentliga förhandlingsproblemet genom att höja det över den egna politiska horisonten. Barnen har med andra ord lämnats i sticket i ett vakuum som kunde ha undvikits om frågan lyfts upp till övergripande förhandling mellan kommunerna.

Men ishallsfrågan blev aldrig föremål för någon övergripande förhandling i Knivstas och Uppsalas delningsdiskussioner. Den ansågs av de professionella rådgivarna alltför futtig för att kunna föras upp på förhandlingsbordet. Den kastades dock in av Knivsta kommuns företrädare när förhandlingarna var i stort sett avslutade, men avfärdades mycket bestämts av Uppsalas förhandlare som något som fick avgöras inom ramen för den ordinarie kommunverksamheten. I det här läget måste vi kunna kräva av de styrande politikerna i Uppsala och Knivsta, som bär det direkta ansvaret för att Knivstaungdomarna just nu står utan möjligheter att spela hockey, att ta upp och lösa frågan på den övergripande kommunnivå där den hörde hemma redan från början.

Anne-Marie Morhed
kommunstyrelseledamot (v)
UNT 22/9 2004

Motion till kommunfullmäktige 1 juni 2004

Motion om avstängning för biltrafik på del av Forsbyvägen.

Bakgrund: Det mesta av biltrafiken i Knivsta centralort leds rakt igenom Centrum. Detta leder till en dålig Centrummiljö, dels med tanke på olycksrisk för gående, dels på grund av att en naturlig samlingspunkt saknas i Centrum.

Fakta: En avstängning av Forsbyvägen från Apoteksvägen om 40 meter söderut (till infarten Nordea), skulle leda till avsevärda förbättringar av miljön i Centrum och små försämringar för biltrafiken, som skulle använda Centralvägen/Särstavägen och sedan vidare.

Om trafiksituationen kräver det, önskar vi att man utvidgar vägbanan med en fil för trafik, som väntar vid järnvägskorsningen, så att inte trafiken blockeras vid varje passering av tåg. Man skulle lätt kunna skapa en fil österifrån och en fil norrifrån för biltrafik, som kan passera järnvägskorsningen.

Vänsterpartiet Knivsta yrkar:  – att en utredning görs angående möjligheten, att skapa ett sammanhängande torg från Särsta 3:43 över Forsbyvägen och fram till Nordea och nya byggnationen. Det vore praktiskt att samordna torgbyggandet med byggnationen av fastigheten Särsta 3:43, varför en skyndsam behandling skulle underlätta ärendet.

Vänsterpartiet Knivsta 1 juni 2004 genom

gruppledare Ann-Marie Morhed.

Knivstas ungdomar är värda en bra kommunal fritidsverksamhet nu. Vänsterpartiet vill att Kupolen öppnar varje kväll och att utredning för att förverkliga ”Knivsta efter 17” startar omgående.

Satsa på ungdomars fritid nu

När Knivsta valde att bli egen kommun var det bland annat för att många ansåg att våra ungdomar fick mindre resurser än ungdomarna i Uppsala. Knivsta är en av Sveriges ungdomstätaste kommuner med ett större antal tonåringar än genomsnittet i landet. När Knivsta valde att bli egen kommun var det bland annat för att många ansåg att dessa ungdomar fick mindre resurser än ungdomarna i Uppsala.

Nu har vi själva möjlighet att besluta om vilket utbud Knivstas ungdomar ska få. Genom ett antal olika undersökningar vet vi idag att:

– Det i Sverige finns 300 000 barn som växer upp i familjer med missbrukande föräldrar.
– Av eleverna i högstadiet är det 30 % som trivs dåligt eller mycket dåligt.
– I en nyligen genomförd drogvaneundersökning i Stockholm visar det sig att alkoholkonsumtionen bland högstadieelever är högst i de välbärgade stadsdelarna.

Naturligtvis stämmer det här in på en del av ungdomarna även i Knivsta och när såväl hem som skola inte ger trygghet eller stöd blir fritiden extra viktig för många tonåringar i Knivsta. De fritidsverksamheter som kommunen idag erbjuder ungdomar är de mest skollika som Kommunala musikskolan, föreningslivet och biblioteket.

Det finns också tonårsverksamhet i projektform, Ungdomsteamet och Ungdomsverksamheten som finansieras med externa projektbidrag och ett minimalt kommunalt stöd. Vi i Vänsterpartiet tycker att Knivstas ungdomar är värda en tryggare fritidsverksamhet än att hoppas på att projekten skall beviljas nya bidrag nästa år. Vi hade också i vår budget för 2004 resurser som skulle ha möjliggjort mer öppettider i Kupolen och en utredning av förverkligandet av ”Knivsta efter 17”.

Att, som moderaterna, tro att rättvisa för Knivstas ungdomar är en fritidspeng per individ tycker jag är att smita från sitt ansvar som politiker. I stället ska vi politiker skapa arenor och lokaler för idrott och kultur där våra ungdomar, tillsammans med kompetenta vuxna, kan bedriva de fritidsverksamheter de önskar. Då först uppnås rättvisa.

Under 1980 – talet hade jag förmånen att, på nära håll, se en mängd ungdomar på sin fritid utnyttja kommunala lokaler i dåvarande Knivsta kommundel. En av dom blev först svensk ungdomsmästare i simning och startade sedan tillsammans med sin bror, också han simmare, ett eget företag i friskvård och träning. Ytterligare en startade som DJ på Fritidsgården på Centralvägen och leder i dag ett företag i nöjesbranschen som omsätter miljoner varje år.

Utan Simhallen och Fritidsgården hade, tror jag, deras yrkesval blivit annorlunda. En fritidspeng hade inte hjälpt. Därför uppmanar jag nu den politiska majoriteten, med moderaterna i spetsen, att sluta lägga ner tid och resurser på att konkurrensutsätta fungerande kommunala verksamheter. Knivstas alla ungdomar är värda ett bättre fritidsutbud nu. Vi har inte råd att vänta.

– Öppna Kupolen varje kväll och
– Utredd snarast möjligheten att förverkliga ”Knivsta efter 17”  

Christer Johansson (v)

 Kvalitetssäkrad fritidsverksamhet åt Knivstas ungdomar.

År 1991 byggdes fritidsgården Kupolen vid Thunmanskolan. Det fanns då nio (9) kommunalt anställda fritidsledare. Året efter sade den borgerliga majoriteten upp all kommunal personal och lade ansvaret för driften på den ideella föreningen Knivsta Ungdoms och Föräldraförening, KUFF. Ganska snabbt tog, den då trångbodda, skolan över flertalet av gårdens lokaler och hänvisade KUFF till caféet och korridorerna.

Fritidsgården och KUFF hade ett givande samarbete som startat redan på 1980 – talet. Från 1992 lade föräldrar och ungdomar i KUFF ned ett jättejobb med att driva verksamhet för Knivstas ungdomar men efter problem med nyrekrytering lades verksamheten ned i mitten av 90 –talet. Sedan dess har ungdomarna i Knivsta, förutom ett litet kommunalt stöd, fått förlita sig på diverse projekt. Just nu pågår ett samarbetsprojekt mellan skola, kyrkor och socialtjänsten. Projektet får ekonomiskt stöd från Länsstyrelsen till och med maj 2004, med eventuell förlängning. Vad händer när Länsstyrelsens medel är slut?

Nyligen har en privat intressent visat vilja att ta över Kupolen och driva ett ungdomscafé. En sådan verksamhet skulle kunna vara ett bra komplement till den kommunala fritidsverksamheten, dock inte i samma lokaler och med samma målgrupp. Däremot tror jag att det finns behov av ett helg- och kvällsöppet Café för gymnasister. Det finns många vackra ord om ungdomsinflytande, musikskola och idrottsanläggningar i majoritetens mål & budgetdokument för 2004. Tyvärr finns det inte några tilldelade resurser hos SKS – nämndens för att förverkliga de vackra intentionerna.

Vi vänsterpartister tycker att Knivstas ungdomar är värda en kontinuerlig kvalitetssäkrad fritidsmiljö i ändamålsenliga lokaler. Där ska finnas utbildad personal som kan skapa bärande relationer till besökarna och tillsammans med ungdomarna driva en attraktiv verksamhet. Tillfälliga projekt skapar inte den trygghet och kontinuitet som tonåringarna behöver.

Mot bakgrund av vad som ovan sagts yrkas härmed att

– Kupolen ska öka sina öppettider till samma nivå som biblioteket.
– Ungdomsverksamheten snarast möjligt förstärks med ytterligare två fritidsledare på heltid.

Siv Ahlström (v)
Ann-Marie Morhed (v)

Motion till KF den 27 april 2004.

Motion till Kommunfullmäktige Knivsta kommun    2004 04 27

Kulturskola till Knivsta  

Kultur i alla dess former är en ovärderlig stimulans för alla åldrar speciellt för unga. Därför anser vänsterpartiet att det i Sveriges yngsta kommun bör finnas, inte bara en musikskola utan en kulturskola.

Innehållet ska vara såväl dans, bild, hantverk, sång och naturligtvis musik av alla de slag. Ett mål för kulturskolan vore att varje år spela upp en musikal vilket skulle skapa utrymme även för ungdomsdelaktighet i samband med kostym och teknik.

Vi föreslår att alla elever i åk 4 – 9 som vill ska erbjudas plats.

Undertecknade yrkar, mot bakgrund av vad som ovan sagts     

att Knivsta kommun genast startar nödvändig planeringen för start av en kulturskola i Knivsta from ht 2005

Siv Ahlström (v)
Ann-Marie Morhed (v)

Knivstavänsterns politiska verksamhet genomgick under 2002 en omvandling från en begränsad kommundelspolitik till en komplett kommunpolitik. I den politiska ombildningen från kommundel till egen kommun befann sig Vänsterpartiets namn och representation relativt mycket i fokus.

KDN som plattform
Eftersom vi har haft ordförandeposten i Knivsta KDN under den senaste fyraårsperioden fick vi en hel del medial uppmärksamhet, vilket kan ha haft vissa positiva effekter för exempelvis ett hyfsat lokalt valresultat. Samtidigt blev partiet mycket påtagligt förknippat med Uppsala kommuns ekonomiska politik, en politik som utmärktes av stora underskott p g a otillräcklig resurstilldelning inom äldreomsorgen, alldeles för stora barngrupper inom barnomsorgen, undermåligt lokal- och grönyteunderhåll, minskade resurser till elevvårdsverksamhet inom skolan samt en mycket styvmoderlig hållning till lokal demokrati. Likaså förknippades vi med ansträngningarna att få Knivstas skolbudget i balans sedan en friskola tillskapats och dränerat den kommunala skolan på 240 elever och lika många ”skolpengar”. För att rädda skolbudgeten krävdes en elevtalsanpassning av lokaler och lärarresurser motsvarande kostnaderna för mer än sju normalstora klasser. Alla förslag i riktning mot förtätning väckte mycket kritik såväl inom som utanför skolan.

Det fanns ingen riktig politiska viljan att före valet fatta impopulära beslut som gick emot starka opinionsgrupper. Socialdemokraterna var direkta motståndare till varje form av inbesparing på skolan. Dock genomfördes med (v):s stöd ett beslut att successivt avveckla Thunmansskolans mellanstadium. Vårt politiska argument var att hellre spara lokaler än att ytterligare försämra elevvården inom grundskolan.

Den mediala exponeringen av (v):s politiska ansvar innebar från denna utgångspunkt en hel del negativ publicitet. (Möjligen fanns det också stöd för beslutet, men detta trängde i så fall inte igenom uppmärksamhetsbruset) Uppsala kommuns revisorer hade en helt annan utgångspunkt i sin kritik av Knivsta kommundelsnämnd än de lokala belackarna.

Man menade att Knivsta KDN p g a de stora underskotten varit ansvarslös i sin ekonomiska politik och borde ha gått mycket hårdare fram med rationaliseringar. Revisorerna yrkade på misstroende för knivstanämnden, vilket dock inte blev Uppsala kommunfullmäktiges beslut. Ordförandeplattformen förbättrade kanhända Vänsterpartiet politiska möjligheter att få igenom vissa politiskt prioriterade krav.

Exempelvis lyckades vi få medel avsatta till ett projekt för öppen ungdomsverksamhet motsvarande 1,5 tjänster, som senare övergick till permanent verksamhet. Inom äldreomsorgen genomdrev vi, tillsammans med S och Mp, att inga drastiska nedskärningar fick aktualiseras. I KDN hade Vänsterpartiet Anne-Marie Morhed som ordförande och ordinarie ledamot, Karin Vegerfors som ordinarie ledamot och Jaime Escobar som ersättare.

Förberedelserna för en ny kommun
I förberedelserna för den nya kommunen fick Vänsterpartiet en strategisk position genom ordförandeskapet i beredningsgruppen, det politiska samordningen av KDN och Indelningsdelegerade. Beredningsgruppens uppgift var att dels förbereda respektive organs sammanträden, dels hålla ihop kommunförberedelserna och det befintliga kommundelsarbetet till en sammanhållen process. Politiskt innebar det en styrning där samtliga partier var representerade. Med denna styrning slapp vi en mer traditionell uppgörelse mellan de största partierna, s och m. Det är svårt att bedöma det politiska värdet av den konsensusmodell som tillämpades, men den innebar ändå att samtliga partier hade fullständig insyn i förberedelsearbetet. Konsensusmodellen med representation för samtliga partier tillämpades i praktiskt taget allt politiskt beredande arbete.

Till detta hörde sex politiska arbetsgrupper med uppdrag att arbeta med den direkta utformningen av den nya kommunen. Vänsterpartiet fick ordförandeposten i den arbetsgrupp som hade till uppgift att förbereda uppgifterna för den ”mjuka nämnden”, dvs nämnden för skola, omsorg, social och kultur och i övrigt en ledamot i varje grupp. Den parlamentariskt utsedda ledningen i förberedelsearbetet utgjordes av Indelningsdelegerades arbetsutskott (IDAU) med 15 ledamöter. Majoriteten utgjordes av (s), som hade ordförandeposten samt (mp) och (v) majoritet. (v) hade 2 ordinarie ledamöter och en ersättare.

Rekrytering av nya krafter och skapandet av en kommunalpolitisk plattform
För det kommunalpolitiska arbetet krävdes många nya krafter. I ingången till verksamhetsåret 2002 hade vi bara lyckats rekrytera en enda person, Ulla Berglund, som ställde upp som ordinarie ledamot i IDAU. Men vi behövde rekrytera många fler, ett rekryteringsarbetet gick mycket trögt till en början. Ung Vänster, som bildat en aktiv grupp bland skolungdomar i Knivsta blev till stor hjälp. Under Knivsta marknad i maj kunde vi med bistånd från ungdomarna och distriktsexpeditionen (Seppo) sätta upp ett bokstånd med litteratur och lokala flygblad med presentation av Knivstavänstern och ett embryo till politisk valplattform. Vi genomförde också flygbladsutdelning i några viktiga bostadskvarter. Marknaden gav kontakter med några nya intresserade personer som var beredda att arbeta för vänstern. Det praktiska förberedelsearbetet för valkampanjen började på allvar i inledningen till sommaren. Vi höll flera träffar med förberedande politiskt prat och diskussioner kring formeringen av en lista med lokala kandidater.

Valrörelsen
Under sommaren växte en enkel valplattform fram som upptog fyra prioriterade områden, nämligen ungdomssituationen, den lokala miljön, skolan/fritiden, äldre- och barnomsorgen. Till dessa områden fogades ett antal politiska krav. Först i augusti blev valsedeln, med sammanlagt tio namn, klar. Eftersom vi inte lyckades hålla den formella deadlinen för listinlämning fick vi föra fram en sk öppen lista (det upptäcktes som tur var inte av några illasinnade politiska motståndare). Under senare delen av våren och under sensommaren och framåt annonserade vi varje vecka i Knivstanytt om möten och om politiska budskap. Totalt hölls under valrörelsen (fr o m april) tio möten, varav flertalet annonserades ut offentligt. Tillströmningen var mycket måttlig, men utökade ändå skaran sympatisörer hela tiden. Vid förberedelserna för valsedelsutskicket till närmare 4 000 knivstabor hade ett femtontal personer inställt sig. Under de tre sista veckorna av valrörelsen var arbetet mycket intensivt. Vi producerade sex lokala flygblad med presentation av kandidater och lokal vänsterpolitik, vi delade ut flygblad i bostadsområden och i Knivsta centrum i minst lika hög grad som övriga partier och vi höll appellmöten vid tre tillfällen, varav vid ett med mycket stort publikt pådrag med kort varsel, Ingrid Burman, bokbord och socialistisk korvutdelning.

Knivstavänstern deltog också i samtliga lokala valdebatter. Följande personer representerade (v) i sju olika debatter – Siv Ahlström – debatt om vården (kommunal), Anne-Marie Morhed – lokal debatt i Lagga och allmänpolitisk debatt I Knivsta, Ulla Berglund – debatt om bostäder och hyror, Sören Eriksson – debatt om fritid, Jerry Gullstrand – debatt om politik och livsåskådning och Ingrid Lindström – debatt om skolan. Knivsta lokalpolitiska arena dominerades av två politiska kraftfält. Det ena var det borgerliga – (m)-dominerade, som visserligen under valrörelsen höll en återhållsam profil i de traditionella skatte- och privatiseringsfrågorna. Men (m):s valkampanj märktes i första hand för att den var omfattande och påkostad. Det andra kraftfältet representerades av det nya lokala partiet Knivsta.nu, som hela tiden i mediedebatten presenterades som valets vinnare. Ingen egentlig granskning gjordes av partiets frånvaro av politiskt innehåll i viktiga frågor. Partiet bars likt kejsarens nya kläder fram av sitt budskap om att det politiska innehållet skulle fyllas av Knivstaborna genom medborgardialogen. Det var mycket svårt för vänstern, och även för socialdemokraterna, att göra politiska budskap hörda på denna arena.

Valresultatet
Valutgången i Knivsta följde i huvudsak rikstrenden, som innebar en förskjutning av väljarstödet mot mitten och därmed en försvagning av ”högern” och ”vänstern”. I Knivsta blev det, när valresultatet äntligen blev sluträknat, en renodlat borgerlig politisk majoritet. Detta är tydligt i riksdagsvalet. Men ”mittens” framgång halverades i folkpartiets fall och uteblev nästan helt i socialdemokraternas fall i kommunvalet, och gick i stället till Knivsta.nu. Uppstickarpartiet gjorde därmed ett mycket bra val och kammade hem nästan 12 procent. Men till skillnad från (s) och (fp) gjorde däremot Vänsterpartiet ett bättre val i kommunvalet än i riksdagsvalet.

Vänsterpartiet uppnådde 6 procent i kommunvalet, vilket kan jämföras med 7,1 procent i föregående val. Betydligt fler knivstabor stödde emellertid vänsterns kommunvalslista jämfört med dess riksdagslista – skillnaden var nästan en procent -, vilket måste ses som ett positivt stöd till det lokala vänsterarbetet i Knivsta och en indikation på att Knivsta.nu inte tog röster från vänstern.

I personvalet blev Anne-Marie Morhed personvald och hade den högsta andelen kryss (17,5 procent) av knivstapolitikerna. Siv Ahlström (tidigare Kommunals ordförande i Knivsta) fick också många kryss.

Ny kommungrupp och politisk lokalorganisation i Knivsta KDF Uppsala
Valet resulterade i två ordinarie mandat, av sammanlagt 31, i Knivsta kommunfullmäktige samt två ersättare. Vi gladdes åt en grupp på fyra personer, men hade helst sett att vi hade klarat ett tredje mandat (och blivit totalt fem). Kommunfullmäktigegruppen utgör stommen i den kommungrupp på sammanlagt nio personer med kommunalpolitiska uppdrag för Vänsterpartiet. Anne-Marie Morhed är vald till gruppledare.

I förhandlingarna om representation i nämnder och styrelser ställde sig (s) mycket avvisande till samarbete med (v). (s) valde en mycket passiv förhandlingslinje, som innebar att man enbart krävde proportionell representation för sitt eget parti. Men med hjälp av en uppgörelse mellan samtliga partier slogs en del viktiga principer fast om fördelningar och storlekar på de viktigaste nämnderna och kommunstyrelsen som möjliggjorde representation för samtliga partier.

Denna uppgörelse ledde till att de minsta partierna, utan egen politisk kraft, ändå blev representerade i de viktigaste nämnderna och styrelserna. (s) fick efter hand klart för sig att möjligheterna för ett framtida samarbete skulle vara omöjliggjord utan någon form av teknisk uppgörelse inom en i övrigt splittrad opposition.

I och med valet aktualiserades också frågan om ny lokalorganisation för Vänsterpartiet i Knivsta som innehåller en tydlig och förtroendefullt uppstöttad arbetsfördelning mellan det kommunalpolitiska uppdragen och det allmänna partiarbetet. En interremistisk styrelse har därför utsetts med uppdrag att förbereda ett årsmöte för bildande av föreningen Vänsterpartiet i Knivsta. Ordförande fram till årsmötet är Jerry Gullstand.  

 Anne-Marie Morhed