Okategoriserade

Stanna Kvar i partiet Morhed

Anne-Marie Morheds uppgivenhet vad gäller vänsterpartiet förvånar mig lite grand. Om man har ansett sig kunna verka som företrädare för ett kommunistiskt parti på 1980-talet och arbeta för politisk reformering långt före ”1989”, borde man väl kunna stå ut med att stanna kvar och föra en mycket mindre genomgripande debatt 20 år senare?

Stanna kvar, Anne-Marie!, skriver Jonas Wikström.

Replik.

Tidigare inlägg 13/10

Anne-Marie Morhed (v), kritiserar på UNT Debatt 13/10 Lars Ohlys "tilltro till kommunismen", som enligt Morhed lämnat utrymme för odemokratiska strömningar inom partiet och lett tillbaka till en gammal "ideologisk slutenhet". Morhed tvekar om hon ska bli kvar i vänsterpartiet. Jag hoppas att hon stannar.

Vänsterpartiet är ett brett parti och bland medlemmarna finns många, mer eller mindre lämpliga, personliga etiketter. Däremot saknas sådana etiketter i partiprogram, stadgar, partinamn. Vi är bara vänsterpartister. Oavsett vad den enskilde medlemmen väljer att kalla sig är den etiketten underordnad programmets glasklart positiva syn på demokrati och mänskliga rättigheter. Kommunistetiketten döljer inget annorlunda innehåll. Med andra ord, debatten handlar faktiskt om vad Ohly "kallar sig" snarare än vad han "är".

Ohly har varit partisekreterare under större delen av 90-talet och därmed en av de ansvariga för det "öppna och mindre renläriga klimat" som Morhed anser ha kännetecknat Gudrun Schymans ordförandeperiod. Han har med en förnyares envishet försvarat överenskommelserna med s och mp gentemot alla oss som varit kritiska. Han har – vilket Morhed menar är ett av förnyarnas adelsmärken – ägnat sig åt flera års konstruktivt reformarbete i Sveriges riksdag. Bilden av en konservativ leninist? Knappast.

Yngre generationer
Som en av dem som gått in i vänsterpartiet på 90-talet tror jag mig ana vad Morheds oro beror på: den oräddhet och beslutsamhet, med vilken yngre generationers partimedlemmar tar sig an aktualiserade frågor om klassamhället; som utan att blinka använder "förtryck" och "kamp" som uttryck för sin situation och vägen ur den, som tror mer på starka organisationer än på nätverk, som har positiva associationer till ordet "kommunism" tack vare indiska Kerala eller de jordlösas rörelse i Brasilien – allt det ser många av partiets medelålders parlamentariker med sina gamla referensramar från 80-talet, associerar det till en förgången tid som man velat se spegelvänd eftersom i efterhand allt före "1989" framstår som fel och pinsamt.

Men den unga vänstern är inte konservativ, har inte inspirerats av 80-talets nyleninism: det är de hårda bandagen i högervridningens Nutidssverige som i sig krävt organisering, studier, kamp. Begreppen är inte återupptäckta, de är spontant återuppfunna av en hårt prövad generation. Någon "uppgörelse" med det förflutna har aldrig känts nödvändig eftersom det har varit dagens problem, inte vänsterpartiets förflutna, som fått människor att organisera sig. Två tredjedelar av medlemmarna i partidistriktet är nya sedan 1990; "uppgörelser" blir därmed en angelägenhet för allt färre.

Morheds uppgivenhet förvånar mig lite grand. Om man har ansett sig kunna verka som företrädare för ett kommunistiskt parti på 1980-talet och arbeta för politisk reformering långt före "1989", så borde man väl kunna stå ut med att stanna kvar och föra en mycket mindre genomgripande debatt om enskilda personers självbeteckningar tjugo år senare? Stanna kvar, Anne-Marie!

Jonas Wikström
distriktsordförande i vänsterpartiet, Uppsala län
UNT 16/10 2004

Skriv en kommentar