Ledare i Dagens Arena den 18 februari 2020 av Ulrika Kärnborg

Stockholm håller på att bli för dyrt för de grupper som är nödvändiga för att storstaden ska fungera. Konsekvensen för de som blir tvungna att lämna är långa pendlingstider och alienation.

I mitten av 1990-talet flyttade jag tillbaka till Stockholm. Staden jag återknöt kontakten med var sig lik. Restaurangerna var fortfarande få och dyra, de statliga museerna serverade surt bryggkaffe i trista plastmuggar, hotellbarerna var för utländska besökare och affärsresenärer.

Ändå kändes det i luften att saker var på gång. Efter valutakrisen och lågkonjunkturen i början av 1990-talet, fanns tecken på återhämtning. Shopping blev en livsstil, kaféer i kontinental stil öppnade och butiker med exklusiva modekläder dök upp i varje kvarter. Gatumusiken släpptes fri, lägenheter renoverades och gjordes om till bostadsrätter. Utan att förstå att jag bara var en del av en stor urbaniseringsvåg, tyckte att jag hade flyttat tillbaka vid precis rätt tidpunkt.

Idag går flyttlassen åt andra hållet. För första gången på 15 år är det fler som flyttar från Stockholms län än till länet, rapporterar SCB.

Trendbrottet skedde under 2018, och själva trenden håller i sig. Många av dem som flyttar är barnfamiljer. Nya amorteringskrav, få och dyra bostäder, trängsel och höga matpriser är föga förvånande de vanligaste skälen till att man väljer att flytta. Frågan är om det vi ser är början på en ny grön våg, liknande den tredje gröna vågen som under 1970-talet fick mängder av unga att flytta ut på landsbygden eller till förorter?

I en mycket uppmärksammad DN-artikel menade psykologen Jonas Mosskin för några år sedan att klimatkrisen gör att vi alla måste börja leva som lantisar. ”Storstadsmänniskans konsumtion är intimt sammanflätad med ett socialt mönster att umgås med varandra”, skrev han. Forskningen visar att han har rätt. Gröna stadsplanerare hävdar ofta att stadsboende är nyckeln till ett klimatanpassat samhälle, på grund av färre transporter och lägre uppvärmningskostnader. Trots det visar statistik att det tydligaste sambandet mellan koldioxidutsläpp hos privatpersoner är höga inkomster, och flest höginkomsttagare finns i de riktigt stora städerna.

Betyder den nya utflyttningsvågen därför att livsstilen generellt håller på att bli mer hållbar? Inte nödvändigtvis. Att det skulle vara personer med härligt kreativa jobb och möjligheter att arbeta hemifrån, som dominerar bland utflyttarna är en myt. Istället finns en tydlig överrepresentation bland människor som jobbar inom offentlig sektor. Stockholm håller tydligen på att bli för dyrt för de sjuksköterskor och lärare som är nödvändiga för att storstaden ska fungera. Precis som i New York eller Paris medför det bostadssegregering och en ännu snabbare utveckling mot ökad gentrifiering. Konsekvensen för de som blir tvungna att lämna innerstan och närförorterna för, säg, sörmländska Gnesta, är inte bättre balans och ett lättare livspussel. Den är långa pendlingstider och alienationen man kan känna när man inte jobbar där man lever.

Visst borde vi alla börja leva som lantisar – men det förutsätter städer där även människor med lantisinkomster har råd att hålla sig kvar på bostadsmarknaden.

Ulrika Kärnborg
Tankesmedjan Dagens Arena

Uppdaterades: 18 feb 2020