Nej, Sverige är sig inte likt
Utvecklingen är inte vacker. Men varför skyller så många på migrationen, frågar sig Mattias Hagberg i en krönika i Göteborgsposten den 27 juni.
”Så, varför pratar vi bara om migration och etnicitet? Varför handlar den offentliga debatten nästan uteslutande om nysvenskar och inte om jämlikhet? Jag tror att svaret är lika enkelt som skrämmande.”
Det jag nu skriver är varken nytt eller originellt, men jag tror ändå att det är värt att upprepa, särskilt nu, med tanke på den senaste tidens allt hetsigare debatt om migrationen.
Jag har, som många andra journalister och författare, rest mycket i Sverige. Jag har sett otaliga småstäder och förorter – såväl ”utsatta” som överdrivet välbärgade. Och jag har, precis som andra, sett ett land i snabb förändring. Ja, till och med ett land som inte längre går att känna igen, åtminstone om man har det sena nittonhundratalet som sin enda referenspunkt.
Nej, Sverige är sig inte likt. Men förändringen är inte etnisk utan strukturell. Vi har på ett par årtionden gått från att vara ett land inställt på jämlikhet till att bli ett land där politiken gynnar klyftor, såväl regionalt som socialt.
Vill man förstå förändringen ska man inte resa till Rosengård utan till Djursholm. Sverige är i dag ett extremt land, och det syns tydligt i statistiken. Stora skattesänkningar har på kort tid flyttat enorma resurser från det offentliga till det privata, från det gemensamma till det enskilda. För tjugo år sen gick nästan hälften av Sveriges BNP till stat och kommun. I dag närmar sig den siffran 40 procent. Detta samtidigt som subventioner, skattelättnader och avdrag allt oftare riktas till dem som redan har än till dem som är i behov.
”Ingen vill stå för resultatet, ingen vill kliva fram och erkänna att det var ojämlikhet som var målet.”
Resultat: Sverige har, enligt OECD, den snabbaste ökningen av inkomstojämlikhet i Europa. Eller, annorlunda uttryckt: Sverige har blivit ett välfärdsland för villaägare med höga inkomster. Miljarder, som en gång gick till vård, skola och omsorg, går i dag till altanbyggen, elektronikinköp och utlandsresor.
Parallellt med dessa skattesänkningar och dessa omfördelningar har skolan och bostadsmarknaden privatiserats och segregerats i snabb takt – med det uppenbara resultatet att människor med olika bakgrund, utbildning och erfarenheter inte möts längre. För att säga det kort: De tre viktigaste verktygen för jämlikhet – skattepolitiken, bostadspolitiken och skolpolitiken – har medvetet avlövats.
Så, varför pratar vi bara om migration och etnicitet? Varför handlar den offentliga debatten nästan uteslutande om nysvenskar och inte om jämlikhet? Jag tror att svaret är lika enkelt som skrämmande.
Sedan Kalla krigets slut har den svenska högern fått igenom sin drömpolitik. Nyliberalismen har firat triumf, men ingen vill stå för resultatet, ingen vill kliva fram och erkänna att det var ojämlikhet som var målet. Istället får landets svagaste invånare, de som nyligen kommit hit, klä skott för alla problem – från ökad otrygghet till brist på resurser i det offentliga.
Jag vet inte vilket ord som passar bäst för att beskriva detta illusionsnummer: skamligt eller bedrägligt. Vackert är det i alla fall inte.