De flesta känner till Islamiska statens (IS) brutala framfart i Irak och Syrien. Mindre välkänd är den ekonomiska ideologi som påfördes Irak och gjorde att tidigare marginella grupper som IS kunde växa i styrka och antal. Nedan följer ett resonemang av Fredrik Rosenbecker om hur det kunde bli som Uppsalabaserade Joakim Medin beskriver i sina reportage från bland annat Kobane.

Elva månader efter den USA-ledda invasionen av Irak visade en opinionsundersökning utförd av Oxford Research International att en  majoritet av irakierna ville ha en sekulär regering. Ett halvår senare ville 70 procent av befolkningen ha en stat byggd på islamisk lag. Denna snabba opinionsförändring kom inte av en slump, utan drevs på av en ekonomisk ideologi som påfördes irakierna av ockupationsmakten.

När Paul Bremer, utsedd av president Bush att leda den civila administrationen i Irak och i praktiken Iraks regering i egen person, anlände till Irak ägnade han sig nästan enbart åt att stifta en serie lagar som skulle omgestalta landets ekonomi till en marknadsliberal mönstermodell enligt Chicagoskolans ekonomiska teorier. En lag sänkte bolagsskatten till 15%, en annan lät utländska investerare äga 100% av irakiska tillgångar och ytterligare en lät investerarna föra ut vinster ur landet utan att beskatta dem. Månaden efter sin ankomst tillkännagav Bremer att landets 200 statliga företag omgående skulle privatiseras och för att skynda på utförsäljningen sattes priset lågt. Det mest överhängande för att återuppbygga Iraks sjukvårdssystem, som redan före kriget tagit skada av sanktioner mot landet, ansågs vara att privatisera apoteken. 500 000 statsanställda irakier avskedades, däribland läkare, sjuksköterskor, lärare och ingenjörer. Receptet liknade de råd Milton Friedman (en av Chicagoskolans ledande företrädare) tidigare gett diktatorn Pinochet i Chile, när denne införde sin högerdiktatur.

Just när irakierna som bäst behövde de arbetstillfällen som ironiskt nog skapas när man bombar sönder ett land, valde ockupationsregeringen att lamslå den inhemska produktionen och öppna upp en ohämmad marknad. Utländska företag flockades kring möjligheten att profitera på återuppbyggnaden av Irak och de tog med sig sin egen personal hellre än att dra på sig kostnader för nyanställningar i Irak. Detta hade Bushadministrationen lätt kunnat förhindra genom att stipulera att företag som subventioneras av amerikanska bidrag måste anställa irakier. Resultatet av denna frimarknads-ideologiskt motiverade politik blev i många avseenden detsamma i Irak som i Chile. Multinationella företag, som i kontrakt var garanterade kostnadstäckning plus profit, gjorde enorma vinster, medan det irakiska folket led av arbetslöshet, fattigdom och brist på ett fungerande samhälle. Återuppbyggnaden blev  i bästa fall undermålig när vinstmaximerande företag skar i utgifterna. I värsta fall försvann pengarna i långa kedjor av underleverantörer. Som en ingenjör i energiministeriet uttryckte det: ”Det är märkligt att miljarder dollar lades ner på elektricitet utan att det blev den ringaste förbättring. Läget blev tvärtom sämre”.

Det var i denna miljö, när ockupanterna visade sig oförmögna att leverera grundläggande samhällstjänster, som fundamentalisterna kunde vinna fler anhängare. När Bremers privatiserade återuppbyggnad misslyckades tog lokala miliser över och påbörjade sin egen återuppbyggnad. Präster som Muqtada al-Sadr skickade ut egen personal till att laga elnäten, dirigera trafiken och sköta sophämtningen. Detta gav miliserna stöd och många nya anhängare som de sedan kunde beväpna. Det var genom att fylla ett tomrum han kunde bygga upp den våldsamma Mehdimilisen, har al-Sadr själv förklarat. Om återuppbyggnaden av landet istället hade gett irakerierna trygghet, arbete och basförnödenheter hade detta tomrum inte funnits för al-Sadr att fylla och han hade inte fått många anhängare. Detsamma gäller för IS, som bildades i Irak den 15:e oktober 2006 genom en sammanslagning av flera Irakiska milisgrupper, och senare spred sig till Syrien.

Det var alltså inte främst genom bombningarna och markkriget som extrema och sekteristiska grupper kunde växa sig starka, utan genom den därpå misslyckade och djupt ideologiskt motiverade ekonomiska politiken, vars drag vi känner igen också i Sverige. När regeringen Bildt 1992 införde skolpengen förverkligade man en idé som kom direkt från Milton Friedman.

Det är ingen tillfällighet att det svenska skolsystemet jämförts med Pinochets i Chile. Vi känner också igen privatiseringar av apotek, sänkt bolagsskatt och utförsäljning av statlig verksamhet, påskyndad av reapriser. Och där samhället börjat brista, mödrar fått föda i korridorer, tågen slutat gå i tid, sjuka utförsäkrats och A-kassan urholkats. Där har också extrema grupper med enkla förklaringar, som blundar för den bakomliggande ekonomiska ideologin, vuxit sig starka.

Vad irakierna hade behövt var inte ohämmad kapitalism, utan socialistiska lösningar. De lokala samhällena hade behövt direkt och demokratiskt inflytande över återuppbyggnaden, inte att makten lades i händerna på vinstsyftande företagsledare. Då hade återuppbyggnaden varit behovsstyrd, inte vinststyrd. De hade behövt behålla makten över sina fabriker och se en demokratisering av arbetsplatserna, inte utförsäljning och att makten lades i händerna på privata ägare. Då hade irakierna haft makt över sin återuppbyggnad och sina arbetsplatser. De hade behövt få mer makt över sin egen framtid, mer demokrati, inte mer makt åt marknaden. Då hade Mehdimilisen och IS med flera inte vuxit i storlek. Vill man stoppa inte bara IS, utan också alla framtida ”IS” i alla delar av världen, är därför kampen för socialismen oundviklig.

Fredrik Rosenbecker

Uppdaterades: 18 okt 2014