Från Pernilla Zethraeus Facebook
Med stigande förvåning har jag sett SVT:s tre avsnitt långa skildring av vad som beskrivs som manlighetens kris. Det här händer ju med några års mellanrum – att feminismen plötsligt anses så dominerande att SVT i något anfall av ångest bestämmer sig för att låta män som känner sig angripna ”tala ut” om ”problemet”, i långa entimmessändningar, med ett minimum av fakta. Det blir en obegriplig skuggboxning mot väderkvarnar varje gång.
SVT blandar den omhuldade bilden av den kampsportstränade mansstereotypen (så är inte de kampsportare jag känner) med HBTQI-kritik (jodå, Jan-Emanuel får in det också) med en påstådd bild av att klassiska mansideal skulle vara hotade. Detta i en tid då extremhögern odlar dem mer framgångsrikt än någonsin i modern tid. Aktivklubbarna växer, HBTQI-frågorna möter en internationell backlash och ett nymornat intresse väcks för 30-talsinspirerade kroppsideal. Ändå påstås i SVT-programmet att ”toxisk maskulinitet” är det dominerande begreppet.
Var då, undrar vän av ordning? Det räcker med att zappa en valfri kväll mellan diverse TV-kanaler och streamingtjänster för att slå hål på den myten. Där ser vi det vanliga överflödet av actionskildringar där män skjuter, slåss, skallar, sparkar, jagar, är ute på äventyr, räddar kvinnor ur kniviga situationer, sladdar runt i snabba bilar, agerar experter, hjältar, skurkar, poliser, löser gåtor, lyfter skrot….
SVT ägnar ändå nu ändå hela tre program åt att beskriva problemet som det motsatta. Varför?
Och utöver de märkliga valet av intervjuobjekt, som aldrig förklaras eller styrks, styrks inte heller intervjuernas många påståenden. Jan-Emanuel Johansson tycker att feminister bör be om ursäkt.
Han säger vidare att det är bättre att män än kvinnor bär 70-kilos(!) mjölsäckar. Vem bär en 70-kilos mjölsäck? Vem packar ens en sådan? Sädessäckars standardvikt är snarare 25 kilo – och alla vi som kånkat hundratals havresäckar, torvbalar, kornsäckar, tiotusentals höbalar, halmbalar med mera är väl inte dummare än att vi skulle använda en palltruck, eller åtminstone en pirra eller skottkärra för en tyngre börda. Det är alla stalltjejers vardag. Gör inte Jan-Emanuel det får han skylla sig själv.
Tyngre bördor bär man däremot dagligen inom vården, varje gång en kropp ska flyttas, vilket inte alltid kan ske med lyfthjälpmedel. Där skulle fler starka armar behövas – men hur går det ihop med mansrollen?
Annat traditionellt kvinnogöra är att bära ved och vatten. En kvinna under förra seklets första hälft kunde behöva gå 15 gånger per dag från brunnen med oket tyngt av två fulla vattenhinkar. Varje gång. Ovanpå allt annat tungt arbete på åkrarna, i ladugården, i skogen och i hemmet. Ingen kropp håller för det i längden. Och den som provat att dagligen lyfta storkökens 10-kiloskastruller, potatissäckar eller tvätteriernas tvätthögar vet att där har kvinnokroppar stukats under många tunga lyft. Se också andra länder, där den könsstereotypa arbetsfördelningen lever kvar mer än i Sverige. Den gängse bilden av den afrikanska kvinnan, arbetande på åkern, framåtböjd med hackan, ett barn på ryggen, ett i kjolarna, därefter bördor på huvudet, fortfarande barnet på ryggen…. Tungt, tungt, tungt.
Ändå får Jan-Emanuels mjölsäcksexempel utgöra bilden av mansrollen, fast den inte överensstämmer med verkligheten. För att ta ett av många exempel.
Det stör mig kanske mest av allt – att när mansrollen skildras och feminismen problematiseras så görs det inte initierat och faktabaserat utan slarvigt och hypotetiskt. Någon får vräka ur sig något, bara.
Men vilka specialkunskaper har exempelvis Klarnas marknadschef för att i långa intervjuer vägleda tittarna genom mansrollens påstådda kris? Det får vi aldrig veta – bara att han sägs kunna ”läsa av trender.”
Programserien strösslar med hypoteser som beskrivs som dominerande i det offentliga samtalet, men de styrks aldrig. Inga forskare, ingen statistik eller faktagranskning presenteras.
Tyvärr är det ofta så. Varför just jämställdhetskritik gång på gång undantas från vanliga krav på saklighet är en gåta. Det är synd – eftersom våra könsroller hade förtjänat en bättre diskussion.
Sakfelen hopar sig också, som när Jan-Emanuel Johansson påstår att ”hela den traditionella arbetarklassen är män”. Hallå….traditionell arbetarklass bara män?? Tvätterskor, väverskor, spinnerskor, sömmerskor, formerskor, sillkärringar, städerskor, packerskor, avsynare, vårdbiträden, hembiträden, kokerskor, köksbiträden, kassabiträden, pigor, växeltelefonister, kretskortsmontörer…. Överallt i industrin och vården och omsorgen har kvinnor jobbat. Alltid. Det har kryllat av dem. Ändå kryddar TV-serien påståendet om den helt manliga arbetarklassen med att tala om ”kvinnors inträde på arbetsmarknaden.” Blir alldeles matt…
”Vi lider av en toxisk könslöshet”, säger Jan-Emanuel vidare, utan annan förklaring än att mansrollen påstås ifrågasatt. Han menar att feminister borde be om ursäkt. Influencern Benjamin ser det som ”ett lyft för hela Sverige om en lärare kunde vara öppen med att han tar anabola steroider”. Påståenden staplas. Frågorna hopar sig.
Inte heller när man reproducerar brottsanklagade Andrew Tates budskap till sina följare och dessas förnekande av att han skulle ha begått brott sker någon fördjupning. Det är något som bara sägs. Han är en god människa, punkt. Vi får veta att reportern kanske har en annan åsikt, men inte mer. Beklagligt.
Och som vanligt understryks vikten av att just män måste få utlopp för sina undertryckta behov…
Det är synd. Vi hade ju behövt en riktig diskussion i tider av prestationskrav, osunda kroppsideal och psykisk ohälsa.
DN kultur recenserar programmet som en rejäl dikeskörning. Det är bara att hålla med.
För dig som är DN-prenumerant, kopiera länken och klistra in i webbläsaren
https://www.dn.se/kultur/catia-hultquist-svt-saknar-granser-for-vilken-sorja-som-kan-serveras-unga-man/?fbclid=IwY2xjawL93QhleHRuA2FlbQIxMQBicmlkETBOdWdWQzRTZEtJdHBQMjlUAR4e1Q8JSmC0K7IzI43cduNUI1LUWOnyTgE-zegfWJBxrGqWdw9a_y1WpPLDBg_aem_acTiDL9uYFRhVtM7hSE3JQ
Uppdaterad: 11 augusti 2025