Ledare i Dagens ETC 21 juni 2025
Fattigdomen ökar, fler barn blir vräkta och matpriserna skenar. När den politiska retoriken kretsar kring syndabockar och dålig karaktär är det viktigt att påminna sig om de verkliga orsakerna till den ökade fattigdomen: en politisk linje som går ut på att ta från de fattiga och ge till de rika.
När jag var elva år åkte min familj och jag på vår första utlandssemester. Mamma och pappa hade hittat ett sätt att möjliggöra min och min brors stora dröm: att åka till Disneyland i Paris.
Allt var kalkylerat in i minsta detalj. Vi hade en för tiden unikt bränslesnål bil: en Volkswagen Lupo, som fortfarande är den minsta bilmodell jag någonsin skådat. Den är som en Fiat 500, fast helt utan charm (och givetvis utan AC). Vi bodde på billiga hotell längs vägen och sedan utanför Paris. På ett ställe klämde vi in oss i ett trebäddsrum och smugglade med frukost till pappa.
Min bror och jag var överlyckliga. Vi hade aldrig tänkt att Disneyland var möjligt för oss, och det var det inte egentligen, för mamma och pappa hade helt enkelt inte råd. Men de gjorde uppoffringar och planerade minutiöst för att uppfylla vår dröm (och tysta vårt tjat).
Och det ordnade sig för oss: ekonomin blev bättre, vi skuldsatte oss inte. Jag hade en trygg uppväxt och behövde inte oroa mig för att ha råd med mat. Vi levde inte i lyx, men inte heller på gränsen.
Men för många barn är läget ett annat, och de mest utsatta i samhället har prövats hårt av de senaste årens politik. Var elfte barn växer upp i en skuldsatt familj, och nära sju procent av befolkningen lever i fattigdom. Andelen fattiga i Sverige har fördubblats (!) sedan 2021. Omkring 700 000 svenskar klarar inte av att betala nödvändiga utgifter.
Jag vet att finansminister Elisabeth Svantesson (M) har haft en ekonomiskt tuff uppväxt. Det är svårt att förstå hur man kan göra den resa hon gjort: att gå från att leva på marginalen till att ge det lika verklighetsfrånvända som nedvärderande svaret ”pruta i matbutiken”.
Var elfte barn växer upp i en skuldsatt familj, och nära sju procent av befolkningen lever i fattigdom. Andelen fattiga i Sverige har fördubblats (!) sedan 2021. Omkring 700 000 svenskar klarar inte av att betala nödvändiga utgifter.
Regeringen tycks se fattigdom som ett val, eller åtminstone som ett resultat av en rad dåliga beslut. Kort sagt: det är individens eget fel att pengarna inte räcker. Många gånger verkar de vara övertygade om att larmen om tomma bankkonton är överdrivna: att det bara handlar om att folk inte vill avstå avokadomackor och take away-latte.
Men det är politiska beslut – ytterst Elisabeth Svantesson – som är ansvarig för utvecklingen. Tidöpartiernas politik är att offra de fattiga för att gynna de rika: det är omvänd Robin Hood-politik. Den ökade fattigdomen är inte en slump.
Inte nog med att man sänkt skatten för medel- och höginkomsttagare och höjt rotavdraget: man har också varit passiv i frågan om de ökade levnadskostnaderna, som matpriserna och hyrorna. Bostadsbidraget har urholkats så mycket de senaste åren att det i samma utveckling kommer att ha avvecklat sig självt år 2035.
Sveriges stadsmissioner larmade för ett par veckor sedan om att 10 000 barn är hemlösa. Organisationen beskriver den ökande fattigdomen som ”en storm som vi inte tidigare trott varit möjlig”. Det är stormen Svantesson som har dragit in.
När regeringen och SD nu planerar för ”kvalificering till välfärden” – lyssna på det sjuka uttrycket – kommer det att innebära ännu hårdare press på samhällets svagaste och ännu större klyftor. Ironiskt nog hävdar man, som alltid, att syftet är att öka integrationen. Men hur ska en människa komma in i samhället utan tillgång till föräldrapenning eller bostadsbidrag?
När den politiska retoriken kretsar kring syndabockar och dålig karaktär är det viktigt att påminna sig om de verkliga orsakerna till den ökade fattigdomen: att utgifterna ökat mer än intäkterna, samtidigt som politiken inte bara misslyckats med att väga upp den utvecklingen, utan helt enkelt prioriterat annat.
Politik är att vilja – men också att välja.