KRÖNIKA i tidningen Vänstern i Knivsta som delas ut till några tusen hushåll i kommunen, inför 1 maj. Då vi inte har råd att dela till alla hushåll kommer här den femte artikeln digitalt.

Det är kanske självklart när man är född och bor här, men det tål att sägas. Jag älskar detta lilla, växande samhälle. Minnen av att cykla runt efter skolan på nittitalssommaren, doften av sågverket, Ica och Konsum (på den tiden) och Kupolen. Jag minns dessa små delar av vad vi kallar samhället. Men detta är byggnader, och byggnader är bara tecken på ett samhälle, inte samhället självt.

Ett samhälle utgörs av människor och deras interaktioner, deras möten. När vi talar, möts, ser varandra, förstår varandra, då byggs ett samhälle. En ensam individ är inte ett samhälle och en ensam individ är, enligt forskningen, ofta ganska olycklig.

Dock blir vi allt mer ensamma. Mer benägna att få vår mat hemlevererad, prioritera ner att gå ut och äta för att det är för dyrt, att fika eller umgås. Regeringen talar på nationell nivå om den ofrivilliga ensamheten som breder ut sig i samhället.

Så min förhoppning, som någon som älskar Knivsta, är att vi som individer ska fortsätta ge oss ut i samhället och skapa det tillsammans, och att vi från politiskt håll ska göra det möjligt att mötas. Med hjälp av billig kollektivtrafik, trygga vägar som låter oss ta oss till varandra, lokaler där föreningar kan bedriva sin verksamhet, och platser såsom parker, bibliotek, eller torg, där vi kan samexistera bredvid varandra, ge oss möjlighet att se att vi är en del av något större. Ett samhälle.

Gustav Ålander

Uppdaterades: 22 apr 2025