Arbetsvillkoren i välfärden
Om behovet av att rätta till systemfelen i äldreomsorgen.
Under föregående år (2020) har det i olika media hörts kritik mot en utebliven lockdown, och brist på beslut om användande av munskydd. Detta för att hitta en ansvarig att skylla mängden döda för.
Vänsterpartiet har varit en av få röster som ifrågasatt villkoren för de som utan skyddsutrustning tog emot första vågen av smitta på landets äldreboenden. Omsorgsanställda som i många år påtalat brister inom en allt mer underfinansierad äldreomsorg och hemtjänst har sagt detsamma. I dag besöker personalen från hemtjänsten tre gånger så många äldre som för trettio år sedan. Samtidigt konstaterar vi att på boenden där personalens villkor har varit sämre, där det finns fler utan utbildning och där fler har timanställningar istället för fasta anställningar på heltid, har dödstalen varit högre.
Hur har det kunnat bli så i landet som varit en förebild med sin kvalitativa välfärd? Starka lobbyister har i många år varnat för välfärdsgapet på grund av alla fyrtiotalisters behov av en välfärd med höga krav. En siffra på 90 miljarder har nämnts som ett ”finansieringsgap” år 2026. Därför sågs det som nödvändigt att effektivisera den gemensamma välfärden i såväl kommuner som regioner. Det demografiska gapet framställdes som ursäkt för impopulära reformer. Detta trots att vi kan se att efter de stora barnkullarna från fyrtiotalet minskar antalet äldre igen.
Vi ser att många anser att vi har råd med bidrag till de som behöver hjälp med tvätt, städning och renoveringar i form av Rut och Rotbidrag, samt bidrag till de som lånat till sina miljonvillor. Det ska uppenbarligen vara sänkta skatter för banker och landets rikaste. Allt detta till belopp som kostar statskassan 150 miljarder om året. Det tillåts även att en stor andel av de pengar som är kvar till äldreomsorgen går till vinst för stora bolag som plundrar hela välfärden på resurser. Sen har vi storföretagen som får jättelika bidrag från staten för att klara permitteringar samtidigt som man planerar att göra stora utdelningar till aktieägarna. Det är vi skattebetalare som finansierar de som har pengar i överflöd att bli ännu rikare, samtidigt som underbetald vårdpersonal sliter ut sig med många gånger usla arbetsförhållanden.
Tyvärr ser de politiska prioriteringarna ut så i dagens Sverige.
Vänsterpartiet vill att en haverikommission tillsätts för att rätta till systemfelen i äldreomsorgen. Det finns strukturella problem med underbemanning, otrygga anställningar och styrningsproblem. Vi måste se över privatiseringar, samordning, regelverk, resurser och de otrygga anställningarna. Det kan inte vänta. Det måste göras till en blocköverskridande fråga nu!
Trots nämnda tuffa organisatoriska och ekonomiska villkor för kommunerna pågår fortsatt projektet ”Heltid som norm” i Knivstas äldreomsorg. Detta för att skapa så goda villkor som möjligt för de medarbetare som utför det viktiga arbetet med att ge våra äldre en bra och trygg ålderdom.
Men Vänsterpartiets vision i arbetslivet stannar inte där. Under de senaste 50 åren har arbetstiden i Sverige varit densamma. Senaste arbetstidsförkortningen på svensk arbetsmarknad genomfördes i början på 1970 talet. Vårt mål är kortare arbetstid som kanske behöver genomföras i etapper med målet om en trettiotimmarsvecka.
De försök med sex timmars arbetsdag som genomförts under de senaste åren har visat på positiva effekter bland annat i Östersund där Mittuniversitetets slutsats sammanfattas: ”Resultatet blev ökat välbefinnande, bättre sömn och en känsla av att man orkar mer. Den största positiva effekten märks bland kvinnliga anställda.”
Det finns mycket som behöver åtgärdas i välfärdssystemen och på svensk arbetsmarknad. Inte minst har senaste året med Corona verkligen satt fokus på problemen som finns.
Nina Broman Costa
Facklig-politiskt engagerad