Låt de unga stanna – Vi behöver varandra
Sommaren 2018 genomfördes en sommarskola för nyanlända i Knivsta. Arrangörer var studieförbundet Bilda i samarbete med föreningen 18 plus. Ett av blocken i sommarskolan handlade om demokrati och jag fick möjlighet att delta på en föreläsning där f d polisen och numera debattören, föreläsaren och författaren Mustafa Panshiri hade ett mycket intressant samtal med ungdomarna om demokrati, religionsfrihet och yttrandefrihet. Mustafa avslutade med att höra vad deltagarna hade för drömyrke. Det blev en stor blandning men några var sjuksköterska, pilot, polis, undersköterska och läkare.
Hur har det då gått med drömmarna de unga hade för två år sedan?
En av de som avslutat sina studier på vårdlinjen har fått fast anställning på Estrids gård. Ytterligare en jobbar men det är för mig okänt om det är en fast anställning. En tredje som gått ut handelslinjen söker orolig efter en anställning. En har kommit in på sjuksköterskeutbildningen i Gävle som börjar i höst. Två av ungdomarna har flytt till Frankrike där de fått uppehållstillstånd och nu håller på och lär sig ett nytt språk och börjar om för att skapa sig en framtid.
Riksdagen har redan 2016 fattat beslut om en tillfällig utlänningslag som bland annat säger att alla asylsökande som genomför gymnasiestudier ska få ett permanent uppehållstillstånd och stanna i landet, om de får en fast anställning inom 6 månader efter avslutade studier. Ett krav som var mer än tufft redan under normala förhållanden och nu i Coronatider nästan omöjligt att uppnå. Arbetslösheten bland unga stiger medan regeringen diskuterar försämringar i anställningstryggheten, för alla på arbetsmarknaden, genom förändringar av LAS. Fasta heltidstjänster är numera allt ovanligare på svensk arbetsmarknad.
Av de, från sommarskolan 2018, som fortfarande studerar läser över hälften vårdlinjen. Utbildningar som vi vet att välfärden har behov av att anställa. Oavsett vilken linje de unga studerar måste det vara orimligt tufft att inte veta om du får stanna eller skickas med ett plan till ett okänt land. Föreningen 18 plus i Knivsta har här, sedan 2017, varit ett ovärderligt stöd på många olika plan som till exempel boende, juridisk hjälp, läxläsning och körkortsutbildning. Men framför allt på det medmänskliga och humanistiska planet som värdfamiljer åt ungdomarna.
Sverige har skrivit under samtliga internationella konventioner som förknippas med de mänskliga rättigheterna. Det är därför helt obegripligt att det finns en majoritet bland de politiska partierna i riksdagen som vill införa en lagstiftning som går stick i stäv med dessa internationella konventioner. Den så kallade Flyktingkonventionen tappar sin betydelse och kraft när människor på flykt omnämns vara migranter istället för skyddsbehövande flyktingar. Det är inte längre tal om hjälp, skydd och stöd utan de som tvingas lämna sina länder skall göra rätt för sig. Det finns ett osunt krav på tacksamhet i hela debatten.
I Sverige har vi under en lång period stått för solidaritet och rättvisa. Vi arbetar med värdegrunder i skola och arbetsliv som talar om allas lika värde. Vi har betonat vikten av individens makt över sina egna liv. Det är olustigt och osmakligt att detta inte längre skall gälla alla. En del skall stängas ute. Att de mänskliga rättigheterna medvetet urholkas på sätt som nu sker är fullständigt oacceptabelt och ovärdigt Sverige. Jag var stolt att bo i ett land som folk ville fly till. Nu flyr färdigutbildade ungdomar från Sverige för att försöka skapa sig en framtid någon annan stans.
Jag imponerades, på sommarskolan för två år sedan, över de ungas hunger att vilja lära sig hur Sverige fungerar och samtidigt vara brickor i ett politiskt spel där villkoren för individen förändras över en natt genom en åldersuppskrivning, ett avslag på asylansökan eller ändrade villkor för kommunen man bor i. Att inte veta om jag får börja skolan om två veckor, inte veta var jag ska bo nästa natt eller i värsta fall inte veta om jag får stanna i landet måste vara fruktansvärt jobbigt. Trots det såg jag ett gäng glada och positiva ungdomar som hade drömmar och framtidstro. Jag hoppas verkligen att regeringen snarast förstår vinsten och humanismen med att låta dessa resursstarka individer få chansen att bli en långsiktig tillgång i vårt samhälle. Ingen ska behöva fly från Sverige.
Ge de unga permanenta uppehållstillstånd nu. Vi behöver varandra.
Christer Johansson
ordförande
Vänsterpartiet Knivsta