Jan Eliasson på DN DEBATT 21/7.

Tendensen att politiska partier utnyttjar flykting- och migrationsfrågan som ett slagträ i en alltmer polariserad samhällsdebatt ökar, och invandringen får skulden för alla möjliga samhällsproblem. Nu behöver vi lyfta blicken och fråga oss om inte mångfald är bättre än isolering och inåtblickande, skriver Jan Eliasson, vice generalsekreterare i FN 2012-2016.

Först tre personliga minnesbilder av migration och flyktingar.

Göteborg i början av 1950-talet:

SKF och andra industrier gick på högvarv och behövde arbetskraft. Många italienare sökte sig till Göteborg, en del med sina familjer. Några bodde i baracker nära SKF. Pappa sa till mig: ”Kan inte du och kompisarna gå ner och spela fotboll med deras barn, så att de känner sig välkomna”.

Libanon, 2013:

Hundratusentals syrier flydde över gränsen. Det skulle så småningom bli över en miljon, cirka en fjärdedel av Libanons befolkning. Libanesiska regeringen ville inte upprätta läger utan sökte fördela flyktingarna över landets städer och byar. Det var för mig som FN-representant imponerande att se hur alla ställde upp och sökte möta flyktingvågen från Syrien.

Stockholm, akutmottagningen på ett sjukhus på natten, 2019:

Alla var invandrare: läkaren, sjuksköterskan, undersköterskan, städerskan. Under mina timmar där som patient så talade jag med personalen om deras erfarenheter: om krigets fasor i Bosnien, politisk förföljelse i Latinamerika och hur mycket lättare det var att heta Sara än Soreh för att få jobb i Sverige.

”Flyktingar och migranter ses i den politiska debatten alltmer som hot och problem och allt mindre som tillgångar.”

Jag tror inte att vi är riktigt medvetna om att Sverige sedan länge inte bara finns i världen utan också att världen finns i Sverige. Det som våra mor- och farföräldrar byggt upp under 30-, 40-, och 50-talet fick en fortsättning under de senare decennierna på 1900-talet i den invandring som säkrade ekonomisk tillväxt i vårt land.

På senare tid har den onda cirkeln av krig, förföljelse, klimatförändringar och fattigdom lett till en förstärkt flykting- och migrationsström, främst från länder utanför Europa. Mycket tyder på att denna trend kommer att hålla i sig.

Låt oss lyfta blicken och se närmare på detta internationella perspektiv. Cirka 270 miljoner människor i världen bor och arbetar i länder där de inte är födda (migranter). Cirka 70 miljoner är flyktingar från krig och förföljelse, varav 40 miljoner befinner sig innanför och 30 miljoner utanför gränserna. Vissa länder har tagit emot miljontals flyktingar, till exempel Pakistan, Iran, Turkiet, Libanon, Kenya och Uganda.

När vi i FN 2016 planerade det första toppmötet om flyktingar och migration gjordes en rad studier om effekterna av migration och flyktingströmmar. Både Internationella Valutafonden (IMF) och OECD kom fram till att migrationen har haft en klart positiv inverkan på tillväxt och välstånd. Andra studier pekade på de viktiga konsekvenserna av migrationen för den vitala befolkningstillväxten. I våra diskussioner i New York talade också många delegater om mångfaldens och det internationella samarbetets positiva effekter på våra samhällen.

Det är märkligt hur mycket samhällsklimatet har förändrats i många länder under de senaste tre till fyra åren. Flyktingar och migranter ses i den politiska debatten alltmer som hot och problem och allt mindre som tillgångar.

När en färdigförhandlad överenskommelse i FN om principer för ordnad migration skulle undertecknas förra året hoppade ett tiotal länder av i sista stund, ledda av USA och Ungern. Den sågs av dem – felaktigt – som en inbjudan till större invandring.

Otvetydigt ledde den stora flyktingvågen 2015 från Mellanöstern till Europa till stora påfrestningar på mottagningskapacitet, både nationellt och lokalt. Det gällde centrala samhällsfunktioner som utbildning, bostäder och arbetsmarknad. De kulturella klyftorna var också ofta svåra att överbrygga. I Europa var det särskilt Tyskland och Sverige – som tagit emot fler flyktingar än andra EU-länder – som kände av dessa effekter. Men det ska också sägas att Sverige och Tyskland klarade denna uppgift mycket väl, vilket också uppmärksammades och uppskattades internationellt.

Oroande under senare år har varit tendensen i många länder att politiska partier och rörelser utnyttjar flyktingar och migranter för att öka rädsla, dela och polarisera och ge invandring skulden för alla möjliga samhällsproblem.

Än mer problematiskt är att dessa politiska kampanjer, med främlingsfientlighet som drivkraft, så ofta varit framgångsrika. De har i hög grad blivit katalysatorer för missnöje över andra samhällsproblem. Detta missnöje har i många fall varit förståeligt och legitimt, till exempel när det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelning och skillnader mellan stad och land. Men i många fall har just flyktingar blivit katalysator för en splittrande debatt. Trumps valframgångar i USA och Brexitsidans vinst i Storbritannien måste ses i detta perspektiv.

Vad behöver vi då göra, både på politisk och individuell nivå, för att lägga en ny kurs i migrations- och flyktingfrågan? Jag har fem förslag:

1. Klargöra vad migranter och flyktingar betytt samhällsekonomiskt, och betyder för våra länder i Europa, inte bara på kort utan också på lång sikt.

2. Se invandring i ett internationellt perspektiv – se behovet av insatser i ursprungsländer, av stopp för människohandel och av att värna den fundamentala rätten till asyl.

3. Analysera och fråga oss om mångfalden är ett bättre alternativ för vår framtid än isolering och inåtblickande.

4. Acceptera vårt ansvar att arbeta för att våra demokratiska samhällen gynnar alla samhällsgrupper och skapar den samhörighet som är nödvändig för att stå emot auktoritära och antidemokratiska krafter.

5. Satsa målmedvetet på en integration som tar tillvara alla mänskliga resurser i våra samhällen.

Allt detta innebär inte att vi kan blunda för de allvarliga problem vi ser i en del av våra förorter, på skolor och i motsättningar mellan olika grupper. Vi måste undvika skönmålning lika väl som demonisering av invandringen. Vi måste främja dialog och möten, tala med varandra på alla nivåer: i civilsamhället, i bostadsområden, i skolor och på arbetsplatser. Vi måste visa tolerans och medkänsla och skapa sammanhållning i en tid av utbredd oro och osäkerhet.

Om vi bestämmer oss för att se flykting- och migrationsfrågan som en positiv demokratisk arbetsuppgift snarare än som ett slagträ i en alltmer polariserad samhällsdebatt har vi kommit en bra bit på väg.

Förhoppningsvis kommer den snart uppsatta migrationspolitiska kommittén i Sveriges riksdag att sätta en positiv kurs framöver i denna för vårt samhälle så viktiga uppgift.

Jan Eliasson,
vice generalsekreterare i FN 2012-2016:

Uppdaterades: 21 jul 2019