Med cirka tusen deltagare var Vänsterpartiet ännu en gång det mest besökta förstamajtåget i Uppsala. Knivstas representation var lite mindre än vanligt beroende på att flera denna gång valt att lyssna på Nina Broman Costa i Kungsträdgården i Stockholm. Se mer i separat inlägg.

Efter en del teknikstrul, som drabbade vår riksdagsledamot Ilona Szatmari Waldau mest, blev det riktigt bra. Trots att kylan var bitvis bitande fick vi höra både inspirerande och entusiastiska tal och nedan följer ett urval av vad några talare framförde.

Tobias Smedberg
Uppsalas nya kommunalråd Tobias Smedberg pratade i en megafon om att klassamhället syns i bostadspolitiken. När 300 av allmännyttans lägenheter i Gottsunda hotas av utförsäljning samtidigt med hela Gottsunda centrum är Vänsterpartiets svar tydligt: ”Gottsunda centrum ska utvecklas – inte säljas och våra hyresrätter ska bli fler, inte säljas ut och bli färre.”

”Vi presenterar idag ett 10-stegsprogram för hur vi ska få fram fler bostäder som vanligt folk vill ha, och har råd att bo i. Där föreslår vi att vi istället för att jaga den häftigaste arkitekturen ska vi jaga de lägsta hyrorna. Vi vill bygga mer i trä, vilket är smart för klimatet och minskar byggkostnaderna. Vi vill ge mer stöd till byggemenskaper där människor kan gå samman och bygga bättre och billigare hem.”

”Samtidigt som vi har tomma lägenheter som väntar på den med tjock plånbok – råder bostadsbrist för andra. Trångboddhet, otrygga kontrakt, höga hyror och i värsta fall hemlöshet. I bostadsbristen syns det klassamhälle vi lever i.”

”Nu är vi det enda vänsterpartiet i Uppsala.”

”Och vårt löfte till Uppsalaborna är att vi kommer göra precis allt som står i vår makt – för att bygga ett Uppsala, ett Sverige och en värld, som är bra för alla – inte bara för några få.”

Ilona Szatmari Waldau
Ilona började med att citera Kata Dahlström som för över 100 år sedan stod upp för arbetsvillkoren för dåtidens arbetare i samband med storstrejken 1909. Vid

bildandet av det nuvarande Vänsterpartiet valde hon att lämna Socialdemokraterna 1917. Så rätt Kata hade om strejken och idag hade hon varit stolt över sitt och vårt Vänsterparti som står upp för strejkrätten, fortsatte Ilona.

Till alla de som tror att strejkrätten inte behövs hälsade Ilona att: ”Vi behöver strejkrätten varje dag. Varje dag när metallarna går till fabriken, varje dag som Byggnads snickare reser en vägg eller monterar ett fönster, varje dag som en sjuksköterska tar ett blodprov, varje dag som en barnskötare hjälper tvååringen med en overall, så är det med den tryggheten att om det behövs, om våra villkor försämras, om vi måste ta konflikt om våra löner och villkor – så kan vi ta till strejk.”

Nu ska också pensionsåldern höjas och det är bra att man får jobba längre, om man vill och orkar. Men så ser inte livet ut för undersköterskan, städaren, byggjobbaren. Kroppen orkar inte ens till dagens 65. Bara den som aldrig känt den där värken och tröttheten kan säga att vi alla måste jobba längre.

Socialdemokraterna slår slag efter slag mot de arbetare de säger sig representera och mot den fackföreningsrörelse som en gång utgjorde basen i det socialdemokratiska arbetarpartiet.

Ilona menar att budskapet är enkelt: Gör som Kata Dalström och många andra efter henne. Gå till vänster.

Stig Henriksson
Kommunalrådet från Fagersta, som tre gånger fått egen majoritet i kommunvalet, gladdes åt att ”komma hem”. Stig berättade om när han för 42 år sedan som ny medlem stod på 1 maj i Uppsala och lyssnade på talen. Sedan dess har mycket vatten runnit under Fyrisåns broar – och mycket annat med, fortsatte Stig. Barn som vuxit upp till vuxna med egna barn. Alla dessa år av arbete och aktivitet. Förluster, men också förhoppningar. Tvivel, men också triumfer. Dagar av arbete och drömmar om framtiden. Men oavsett; vi finns ju kvar. Vi ger oss inte. Vi börjar om.
För ett samhälle, för att låna Jenny Wrangborgs ord, ett samhälle där ingen jobbar för någon annan men alla arbetar för varandra.

Efter en historielektion 100 år bakåt kommer Stig tillbaka till nutid och konstaterar: ”Historien kastar dock långa skuggor. 100 år av kvinnlig rösträtt. Men metoo visar att vägen till jämställdhet även i praktiken, den är lång. Normalarbetstiden är fortfarande åtta timmar, låt vara i femdagarsvecka. Lustigt nog anses sextimmarsdagen vara exakt lika orealistisk som kravet på åtta timmars arbetsdag ansågs för 100 år sedan.”

När det gäller regeringens förslag om begränsningar av strejkrätten går Stigs tankar till Tage Danielsson.
Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj – svara på en fråga från en vän som tappat tron: när är dom framme vid sin slutstation?
Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord? Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Dom är kvar. Men vi är också kvar. Vi ger oss inte. Vi finns ju kvar. Och vi börjar om.

Klimathotet fick ett avsnitt som handlade en del om vad vi ska svara våra barn när de frågar oss vad vi gjorde. ”Ja, våra barn kommer att fråga oss. Kanske våra barnbarn. Men det mest skrämmande är att deras barn kanske aldrig får möjlighet att fråga om något.
Så mycket styrs idag för att de rikas rikedom hela tiden måste få fortsätta växa. Redan idag äger de 8 rikaste männen i världen lika mycket som de fattigaste 3,5 miljarderna. 8 män jämfört med 3500 miljoner människor. Och utvecklingen fortsätter. Också i Sverige. Det är tom så att i Sverige ökar klyftorna snabbast i EU.”

För att lyckas ändra riktningen krävs en ekonomisk politik med muskler. Men också en tanke, en riktning. Ett samhälle där vi arbetar för varandra. Ett långsiktigt hållbart samhälle. Men ett nödvändigt villkor är att klimatpolitiken går hand i hand med minskade klyftor och ökad rättvisa; globalt, nationellt, regionalt.

Uppgiften är stor. Men något händer. Vi ser det nu i så kallad realtid. Rätt som det är hörs nya röster sjunga. Det som femtonåriga Greta Thunberg startade när hon satte sig utanför riksdagen i Stockholm, det har tänt en eld över hela världen. En gnista kan tända en skogsbrand, en droppe kan spränga en damm. Tiden är knapp, men det går. Sörj inte; organisera er! Vi finns ju kvar. Vi börjar om. Vi ger oss inte.

Efter en otäck beskrivning av kärnvapenutvecklingen och starka argument för att stötta kärnvapennedrustningen och hålla oss utanför NATO kom Stig till sin avslutning.

Om 100 år finns ingen oss kvar. Om 42 år kanske kommer några av er här som är här nu att samlas för att både fira 1 maj och hämta kraft för ett samhälle där vi arbetar för varandra. Nya röster ska sjunga.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

För vi ger oss inte. Vi börjar om. Vi finns ju kvar. Vi ger oss inte.

Tack för ordet.

Sammanfattat av
Christer Johansson

Uppdaterades: 02 maj 2019