föreningen

Röd planet, grön planet

Fredrik Rosenbecker

Fredrik Rosenbecker

Fotot av Mars är taget i Knivsta 2012, när planeten befann sig på 100 miljoner kilometers avstånd från Jorden. Överst ser man is på ena polen. Den nedre mörka regionen är Syrtis Major Planum, ett område med vulkanisk sten av basalt.

Sedan människan först blickade ut mot universum har hon förundrats och lockats till visioner bortom den omedelbara horisonten, som att en dag kunna färdas till Mars. Hon har drivits att utforska universum och i sitt sökande efter kunskap lärt sig mycket också om Jorden. Men fotot är mer än bara ett uttryck för människans nyfikenhet. I drömmen om att resa till Mars, och en dag rent av ha permanenta bosättningar på planeten, döljer sig också insikter om livsbetingelserna på Jorden.

De första marsresenärerna kommer behöva ta med sig ett eget ekosystem för odling av mat, rening av vatten och återvinning av näringsämnen i ett hållbart kretslopp. För dessa män och kvinnor – instängda i avgränsade utrymmen – kommer ekosystemets fysiska gränser vara lika uppenbara som antalet steg från den ena väggen till den andra. Att föreställa sig att dessa människor skulle vara inbegripna i en evig jakt på att skapa mer arbete vore löjligt. De kan inte odla mer plantor än det finns plats för, inte skörda dem snabbare än de växer upp, inte förbruka vatten snabbare än reservoarerna fylls på. Evig tillväxt skulle på kort tid undanröja deras ändliga ekosystems livsbetingelser.

Inte ens tjänster kan de, om de skulle vilja, utföra åt varandra i större utsträckning än den tillgängliga tiden medger. Och inget av detta förändras av den eventuella tillgången på ren energi. Lika löjeväckande är tanken att några skulle gå arbetslösa medan övriga utför också deras arbete, eller att de skulle godta någon annan ordning för fördelning av arbetet än den demokratiska. För hur kan dessa människor, så påtagligt medvetna om sitt beroende av varandra, sätta den ena över den andra? I praktiken kommer de, hand i hand med sitt hållbara ekosystem, ta med sig ett socialistiskt samhällssystem.

Dessa rymdsocialister kommer från sitt nya hem kunna blicka tillbaka mot Jorden och se att våra livsvillkor är desamma som deras. Betraktad utifrån framträder nämligen Jorden precis så ändlig som den de facto är. Vårt ekosystem är större än marsresenärernas, men likväl inte utan gränser. Precis som de kan inte heller vi tillåta oss att konsumera resurser snabbare än de återskapas; hugga ner träd snabbare än nya växer upp, fiska ur haven snabbare än fisken reproduceras, tömma vattenkällor snabbare än de återfylls. Och ändå är det just vad vi gör, kanske för att Jordens ändlighet inte är lika påtaglig som den hos ett avgränsat rum.

Ska vi inte undanröja våra egna livsbetingelser måste vi nu, när människans ekologiska fotavtryck redan kräver 1,5 jordklot för att vara hållbart, drömma större drömmar än att skapa mer arbete. Samhällen byggda på evig tillväxt har ingen framtid på ändliga världar. Tillväxt måste vara en möjlighet. Inte en nödvändig förutsättning. Vi måste ha kapaciteten att föreställa oss en mänskligare värld än den där våra liv förvandlas till arbetstid. Vi måste demokratisera produktionen, dela på arbetet, omvandla effektiviseringar i mer fritid till att odla människovärdet – bildning, konst, vänskapsband, sport, kultur och vetenskap, allt efter vars och ens intresse – om det alls ska finnas någon framtid för drömmar bortom det omedelbara.

Mars kallas också den röda planeten. Det finns avancerade planer för hur den kan göras grön – beboelig för människor. För Jorden visar sig det omvända förhållandet gälla. Ska den förbli beboelig – grön – måste den först bli röd.

 

Vänsterpartister från Knivsta

Skriv en kommentar