Olika vägar i politiken leder till olika verkligheter. För att hitta rätt behövs eftertänksam analys av skolan, barnomsorgen och fritidsverksamheten här i Knivsta, snarare än dumdristighet, snabbhet och enkelhet.

Sten Arnekrans artikel i Knivstabygden den 11 november, gav mig en känsla av hopp. Det var kul att veta att moderaterna är beredda att införa socialism – eftersom vi delar samma mål, även om vägen dit skiljer sig åt, inte sant!

För att hitta rätt behövs eftertänksamhet vid analysen av skolan, barnomsorgen och fritidsverksamheten här i Knivsta, snarare än dumdristighet, snabbhet och enkelhet. Att vi skulle ha samma vision oavsett politiskt färg, ställer jag mig frågande inför. Att partirepresentanter i vår kommun håller med ett parti, men röstar på sitt eget, beror på att de flesta tvekar att utmana de egna leden! Just därför måste vi alla offra tid till att diskutera likheter och olikheter, eftersom olika vägar leder till olika verkligheter!

I artikeln är det en förenklade bild av ett komplext samhälle som ges. Såklart eftersträvar vi alla att våra barn ska kunna känna trygghet. Saken är bara den att enligt moderat politik ska social omsorg, all fritidsverksamhet och ”vuxna på byn” – aktiviteter helst baseras på frivillighet och frivilliga anslag (läs godtyckliga) och vad som händer då – är just ingenting bestående. Ideella krafter är positivt, eftersom det utvecklar ett engagemang, men i ett alltmer hårt arbetande samhälle är de egna barnens väl det enda vi i realiteten orkar med.

Fritiden har för många blivit en bristvara. Därför måste en verklig hållbar verksamhet baseras på en gemensam kommunal satsning, där frivillighet skall ses som ett välkommet komplement. Att vuxna känner sina barn bäst vet alla, men vad händer med de ensamma barn, som saknar verklig kontakt med vuxenvärlden och har föräldrar som inte tar sitt ansvar? Vem tar hand om dem som faller fortast? Ett fåtal frivilliga?

Kriminalitetens frodande bygger på att vi inte ger ungdomarna det de behöver. Kanske är det brist på kärlek, uppmärksamhet men säkert också känslan av att vuxenvärlden inte satsar på den yngre generationen. Vad är det vi så slösaktigt ”serverar” ungdomarna med i Knivsta idag? Vilka tomma lokaler står till förfogande? Ska de själva skrapa ihop pengar till en isyta eller själva bygga upp ett allaktivitetshus? Detta är påståenden/frågor som aldrig verkar få sina svar. Är det inte så att familjer som har det ekonomiska övertaget är de som ”serverar” mest? Varför inte tala ur skägget och konstatera vad det är som skrämmer de konservativa mest? Nämligen att en höjd finansiering genom skattemedlen främst gynnar de sämst bemedlade.

Ett allaktivitetshus värt namnet ska drivas och finansieras av oss alla tillsammans, så att den ökade barnkullen i vår kommun inte behöver växa upp i en sovstad. En samlingsplats, där barn, ungdomar, vuxna och pensionärer kan mötas och växa med sina intressen och nya bekantskaper. All denna fokus på individens prestationer och ansvar i dagens samhälle gör att det kollektiva har hamnat på efterkälken och fått en negativ klang. I så fall menar man att när barn fostras av ”det allmänna” till samarbete, uppmärksamhet, gemenskap och fördjupad mänsklig insikt, i ett heterogent samhälle (utanför skolans värld), så är det ett misslyckande. Vad som skapas när man utan reflektion placerar individen främst i alla lägen, är ett egoistisk, instängt och misstänksamt samhälle – där armbågarnas vasshet, plånboken tjocklek och ”frivillighetens allmosor” bestämmer din position.

Ingrid Lindström, sekr (v)

Uppdaterades: 24 nov 2004