Det kanske krävs ett helt nytt parti på vänsterliberal grund för att en bred vänsterrörelse ska kunna samlas kring de frågor som behöver lyftas fram i politiken, nämligen välfärd, feminism och miljö. Sanden håller på att rinna ut ur vänsterpartiets timglas, skriver Anne-Marie Morhed.

Lars Ohlys undanglidande turer om demokrati och stöd till diktaturer har upptagit medieutrymme sedan tv-programmet Uppdrag granskning satte strålkastarna på vänsterpartiet. Det är med mycket tungt hjärta vi nu på åskådarplats ser spelet rullas upp på nytt. Förra gången var i slutet av 1980-talet inför partiledarbytet.

Debatten handlade då om "k:et", dvs "kommunisterna", i partinamnet. Jag hörde till dem som inom dåvarande vpk engagerade mig mycket starkt för att ta bort "k:et". Vi som drev denna linje menade att partiet i grunden måste göra upp med de inslag i partiets historia som inneburit ett stöd till odemokratiska samhällssystem. Det handlade inte bara om de suspekta artighetsutbytena med "broderpartierna" (!) i öststaterna utan också om den leninistiska ideologin som på olika sätt härbärgerats i partiet.

Vi ansåg att kommunismen var död en gång för alla.
Varje påminnelse om oklara förhållningssätt till demokratin måste följas av klargöranden om att partiet skall verka inom ramen för en demokrati med ett parlamentariskt system i centrum och stå för ideal som kan fördjupa och förstärka densamma. Ströks med knapp marginal Den gången hade kritiken framgång på partikongressen 1990. "K:et" ströks från partinamnet (fast med enbart två rösters marginal!).

På nästa kongress 1993 blev Gudrun Schyman partiledare. Partiet antog parollen "En ny tid, en ny vänster", där den gamla ideologiska bråten kastades över bord. Skriften Lik i garderoben gavs ut i två upplagor. Den kritiska vind som lett fram till dessa resultat hade god draghjälp av Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991. Det var helt enkelt inte läge för att häva upp rösten för havererade "brödraband". "Kommunismens" försvarare bet sig nog i tungan vid den här tiden, så även Lars Ohly, som i ungdomsförbundet svärmat så starkt för Lenin. Han deltog aktivt i besluten 1993 och backade upp Gudrun Schyman som partiledare. Han blev partisekreterare och hoppades kanske på att detta skulle bana väg för hans återkomst.

Uppgörelsen avstannade
Det öppna och mindre renläriga klimatet under Schymans ledarskap gjorde emellertid att uppgörelsen med Ohlys leninistiska idéer avstannade. Partiet fortsatte inrymma både så kallade förnyare (kritikerna enligt ovan) och traditionalister (kommunister med flera). Med en något kanske alltför grov generalisering kan sägas att dessa grupperingar kom att ägna sig åt olika uppgifter i partiets tjänst. Förnyarna, som bekände sig till demokrati och resultatpolitik, ägnade sig i huvudsak åt kommunalpolitiskt arbete. Traditionalisterna ägnade sig mer åt rent partiarbete och såg till att besätta posterna i lokalförenings- och distriktsstyrelser liksom i den centrala partistyrelsen. Valframgångarna satte press på partiets rekrytering och helt nya och ideologiskt oskolade krafter sattes in i parlamentariskt arbete. De betydligt mer slipade "traditionalisterna" kom att sköta det interna partiarbetet. Kommunikationen mellan de två falangerna minskade kraftigt, för att inte säga upphörde helt.

Mer slutet parti med Ohly
Det som rullas upp i medierna nu visar ett helt nytt läge i vänsterpartiet. Den schymanska öppenheten har med Lars Ohlys ledarskap bytts ut mot ideologisk slutenhet av gammalt beprövat snitt. Det Ohly står för är på sätt och vis en reaktion mot öppenheten och innebär i praktiken att gamla förhållningssätt får nytt liv. Ohly har med sin redovisade tilltro till kommunismen lämnat spelrum för odemokratiska strömningar. Förebilderna hämtas inte bara inom auktoritära partitraditioner utan lika mycket i nya undergroundrörelser: det gäller att hålla tyst om kritik och oliktänkande och inte erkänna mer än vad som redan avslöjats. Det är ett spel som provocerar alla som står utanför och tittar på.

Lamslagen
Som åskådare till allt detta, men ändå förknippad med vänsterpartiet och därmed medansvarig för att partiet inte lyckats göra upp med sin tvivelaktiga historia, står jag på ett sätt lamslagen. Å ena sidan är jag som förstanamn på vänsterpartiets lista i Knivsta vald att företräda väljare som röstat, inte bara på vänsterpartiet utan också i hög grad på mig som person, genom de många kryss jag fick i personvalet. Därtill känner jag mig ansvarig för att fullfölja de förtroendeuppdrag jag valts till i kommunen. Å andra sidan är jag så till den milda grad trött och besviken på vänsterpartiet att jag känner att jag fått nog. Skulle helst om jag enbart följde mina känslor vilja "rösta med fötterna", dvs lämna partiet.

Extra partikongress
Mitt personliga ställningstagande är emellertid inte huvudfrågan just nu. Den är i stället hur vänsterpartiet hanterar situationen. Det finns en hel del att klara ut på en extra partikongress, som jag hoppas partiet vågar utlysa, och jag tror personligen inte att Lars Ohly klarar att revanschera sig. Det krävs ett helt nytt och trovärdigt ledarskap. Vänsterpartiet måste t ex ta upp en dialog med den förening för öppen diskussion om politik och samhällsfrågor som bl a rymmer personer som av olika skäl blivit missnöjda med vänsterpartiets politiska ledarskap, nämligen Vägval vänster (VVV). Möjligen skulle utbytet kunna bli fruktbart och leda till verkliga förändringar. Möjligen krävs det i stället ett helt nytt parti på vänsterliberal grund för att samla en bred vänsterrörelse i de frågor som behöver lyftas fram i politiken, nämligen välfärd, feminism och miljö. Sanden håller på att rinna ut ur västerpartiets timglas.

Anne-Marie Morhed
gruppledare för v i Knivsta kommun
UNT 13/10 2004

Uppdaterades: 13 okt 2004