Den olösta ishallsfrågan i Knivsta handlar uppenbarligen om prestige. Varken Knivstas eller Uppsalas politiska majoritet har visat någon lust att lösa det egentliga förhandlingsproblemet genom att höja det över den egna politiska horisonten. Barnen har med andra ord lämnats i sticket, skriver Anne-Marie Morhed.

Uppsala fritidsnämnds beslut att inte tillmötesgå Knivsta IK:s och Knivsta kommuns begäran om att förlänga avtalet om istider under ytterligare ett år är oerhört tragiskt. Det innebär med största sannolikhet att ishockeyverksamheten måste läggas ner för ett stort antal Knivstabarn och -ungdomar. Det har varit bekant väldigt länge att detta skulle inträffa om det inte gick att lösa istidsfrågan.

Jag har under många år engagerat mig i den så kallade ishallsfrågan i Knivsta. I snart 20 års tid har vi som tycker det är viktigt att stödja ungdomsidrotten pendlat mellan hopp och förtvivlan. Ett par gånger under dessa år har vi stått mycket nära ett förverkligande av löftet att nästa ishall som byggs i Uppsala skall uppföras i Knivsta. Senast var det 1999, när den rödgröna politiska majoriteten hade avgörandet i sin hand. Jag var då ordförande i Knivstas kommundelsnämnd och gjorde tillsammans med företrädare för Knivsta IK en uppvaktning hos Lena Hartwig, vid denna tidpunkt ansvarigt kommunalråd för kultur- och fritidsfrågor. Mottagandet var mycket positivt och Hartwig lovade att ärendet skulle föras upp och lösas inom ramen för kommande års kommunbudget. Fritidsnämnden beredde i sin tur plats för driftskostnaderna i sin budget. Men något inträffade när plötsligt pengarna prioriterades bort i kommunstyrelsens investeringsbudget. Bygget sköts på framtiden.

Svårt att inte se politiskt motiv
Det är kanske svårt att entydigt peka ut något annat skäl än det som officiellt angavs: minskat ekonomiskt utrymme. Men det är inte svårt att se att det också fanns ett annat politiskt motiv, nämligen talet om att Knivsta skulle bryta sig loss och bilda egen kommun. Det skälet blev allt tydligare under resten av denna mandatperiod, då det också mot slutet blev klart att det skulle bli en kommundelning. I den stora mängd avtal som skrevs mellan kommunerna fanns en allmän klausul om att kommundelningen inte skulle drabba invånarna i fråga om service och vård. På fritidsområdet garanterades bland annat Knivsta IK:s hockeysektion att få oförändrad mängd tider i Gränbyhallen under ytterligare ett och ett halvt år.

Under denna nådatid agerade idrottsklubbarna i Knivsta mycket kraftfullt för att det nu var Knivsta kommuns sak att lösa istidsfrågan. Man bidrog med konstruktiva idéer till hur kommunen och föreningslivet tillsammans skulle ta ett gemensamt ansvar. Samarbetsprojektet mellan Knivstaföreningarna "Knivsta efter 17" presenterades som en mycket intressant långsiktig lösning, som också på kort sikt kunde lösa hockeyns dilemma med istider. Tidsfristen har emellertid som det nu visat sig vara alltför kort för att hindra Knivstahockeyn att bli ofrivilligt utsparkad från Gränbyhallen. Knivstas politiker måste handla snabbt. Den borgerliga majoriteten uppdrog, med stöd av Knivstas samtliga partier, till förvaltningen att snabbutreda möjligheten av att tillskapa en konstfrusen isyta, som i sig medför sådan överkapacitet att det också kommer att finnas istider att fördela till Uppsalaklubbarna.

Ingen lust att lösa problemet
Knivstaungdomarnas hockeyspelande under 2004/2005 räddas emellertid inte av Knivsta kommuns planer på konstfrusen isbana. Här har politiseringen av istidsfrågan snarare inneburit en total låsning. Uppsalas rödgröna majoritet anser sig inte ha det minsta ansvar för situationen, trots att samma politiker under föregående mandatperiod mycket medvetet stjälpte planerna på ishall i Knivsta. Den borgerliga majoriteten i Knivsta tycker i sin tur att den gjort nog genom att skjuta fram frågan. (Vi har ju ännu inte sett att det blir någon isyta). Det handlar uppenbarligen om prestige. Varken Knivstas eller Uppsalas politiska majoritet har visat någon lust att lösa det egentliga förhandlingsproblemet genom att höja det över den egna politiska horisonten. Barnen har med andra ord lämnats i sticket i ett vakuum som kunde ha undvikits om frågan lyfts upp till övergripande förhandling mellan kommunerna.

Men ishallsfrågan blev aldrig föremål för någon övergripande förhandling i Knivstas och Uppsalas delningsdiskussioner. Den ansågs av de professionella rådgivarna alltför futtig för att kunna föras upp på förhandlingsbordet. Den kastades dock in av Knivsta kommuns företrädare när förhandlingarna var i stort sett avslutade, men avfärdades mycket bestämts av Uppsalas förhandlare som något som fick avgöras inom ramen för den ordinarie kommunverksamheten. I det här läget måste vi kunna kräva av de styrande politikerna i Uppsala och Knivsta, som bär det direkta ansvaret för att Knivstaungdomarna just nu står utan möjligheter att spela hockey, att ta upp och lösa frågan på den övergripande kommunnivå där den hörde hemma redan från början.

Anne-Marie Morhed
kommunstyrelseledamot (v)
UNT 22/9 2004

Uppdaterades: 22 sep 2004